Stigen (himlen) runt hörnet
Gillar såna här små stigar nära inpå, bara runt knuten kliva in i sagovärlden, stigarnas värld.
Till vänster mellan gran och björk
.. går stigen bort mot lägdarna, och nästa års hästhage =)
Welcome!
Städning, flytt, tvättning, flytt, hästar, skrubbning, putsning... and so on.
I november finns jag på nytt ställe, så välkommen in ;o)
Men varken dator eller telefon till en början iallafall. Nu ska det bli skönt att bara hålla till på byn på ledig tid. När jag har en ledig dag behöver jag inte ens titta på bilnyckeln, gud så skönt att ha allt nära! Tur man har flyttat mer centralt ;o)
I november finns jag på nytt ställe, så välkommen in ;o)
Men varken dator eller telefon till en början iallafall. Nu ska det bli skönt att bara hålla till på byn på ledig tid. När jag har en ledig dag behöver jag inte ens titta på bilnyckeln, gud så skönt att ha allt nära! Tur man har flyttat mer centralt ;o)
Här städas putsas och skrubbas, puh, men det är fler som skulle behöva det ...
en häst?
Älgjakt, trots ev. vissa stressmoment, känns som något ärligare metod och undviker ju definitivt slaktproceduren
”Att köttindustrin inte låter ens de ivrigaste köttätarna komma i närheten av ett slakteri är ingen gåta. Även vid slakterier där de flesta djur dör fort är det svårt att tänka sig att det går en enda dag då inte många djur (tiotals, hundratals?) får en vidrig död.”
(JONATHAN SAFRAN FOER i boken ”Äta djur”)
”Temple Grandin hävdar att vem som helst kan utveckla sadistiska drag av det avhumaniserande arbete som konstant slakt innebär. Det är ett efterhängset problem, rapporterar hon, som varje arbetsledning måste stävja. Det händer att man inte ens försöker bedöva djuren. På ett slakteri filmade några anställda (som inte var djurrättsaktivister) i hemlighet vad som försiggick och skickade filmen till Washington Post. Man hade filmat hur fullt medvetna djur skickades genom slaktproceduren och en incident där en elpåfösare trycktes in i munnen på en ungtjur. Enligt Washington Post hade ”mer än tjugo anställda lämnat en skriftlig försäkran om att de filmade kränkningarna är vanliga och sker med arbetsledningens goda minne”. En anställd uppger i sitt vittnesmål: ”Jag har sett många tusen nötdjur gå levande in i slaktprocessen… de kan vara sju minuter in på bandet och fortfarande leva. Jag har sett djur som fortfarande levt på stationen där hela huden flås av ner mot halsen.” Och det högst eventuella gensvar en anställd som klagar får är avsked på grått papper.”
(JONATHAN SAFRAN FOER i boken ”Äta djur”)
(JONATHAN SAFRAN FOER i boken ”Äta djur”)
”Temple Grandin hävdar att vem som helst kan utveckla sadistiska drag av det avhumaniserande arbete som konstant slakt innebär. Det är ett efterhängset problem, rapporterar hon, som varje arbetsledning måste stävja. Det händer att man inte ens försöker bedöva djuren. På ett slakteri filmade några anställda (som inte var djurrättsaktivister) i hemlighet vad som försiggick och skickade filmen till Washington Post. Man hade filmat hur fullt medvetna djur skickades genom slaktproceduren och en incident där en elpåfösare trycktes in i munnen på en ungtjur. Enligt Washington Post hade ”mer än tjugo anställda lämnat en skriftlig försäkran om att de filmade kränkningarna är vanliga och sker med arbetsledningens goda minne”. En anställd uppger i sitt vittnesmål: ”Jag har sett många tusen nötdjur gå levande in i slaktprocessen… de kan vara sju minuter in på bandet och fortfarande leva. Jag har sett djur som fortfarande levt på stationen där hela huden flås av ner mot halsen.” Och det högst eventuella gensvar en anställd som klagar får är avsked på grått papper.”
(JONATHAN SAFRAN FOER i boken ”Äta djur”)
Meet your meat
Nu ska här varken skämtas eller blundas. Här ska talas klartext: man avblöder, flår och klipper av djuren benen medan de är vid medvetande. Det händer dagligdags, och såväl branschen som myndigheterna vet om det. Flera slakterier som blivit stämda för att avblöda, flå eller stycka levande djur har försvarat sig med att detta är branschpraxis och frågat, kanske med rätta, varför man pekat ut just dem.”
(JONATHAN SAFRAN FOER i boken ”Äta djur”)
”Vid ett normalslakteri leds boskapen in genom en fålla och in till bedövningen, oftast ett stort cylindriskt utrymme som huvudet sticker ut ur. Man sätter en stor tryckluftspistol mellan ögonen på kon. En stålsprint skjuts in i skallen på djuret och dras sedan in i pistolen igen. Djuret förlorar som regel medvetandet eller dör. Men det händer att det bara blir omtöcknat av sprinten, så att det antingen förblir vid medvetande eller också vaknar senare under slaktproceduren. Hur effektiv bedövningen blir beror på bedövningspistolens fabrikat och underhåll samt på användarens skicklighet: finns det en liten läcka på slangen, eller avfyras vapnet innan trycket hunnit byggas upp ordentligt igen, kan sprinten avfyras med så klen kraft att djuren får ett groteskt hål i pannan men är vid plågsamt medvetande.
Bedövningens effektivitet kan också försämras eftersom en del slakteriföreståndare anser att djuren blir ”för döda” och att avblödningen därför (eftersom hjärtat inte slår) blir otillräcklig eller för långsam. (Det är ”viktigt” med snabb avblödning för att få upp effektiviteten på slakteriet och därför att blod som blir kvar i köttet gynnar tillväxten av bakterier samt förkortar hållbarhetstiden.) Därför väljer man på vissa slakterier mindre effektiva bedövningsmetoder. Bieffekten är att en högre andel av djuren måste skjutas upprepade gånger, att de förblir medvetna eller att de vaknar under slaktprocessen.
----
”Skulle du kunna kastrera djur utan smärtlindring? Skulle du kunna brännmärka dem? Skulle du kunna skära halsen av dem? Försök se detta göras (filmen ”Meet Your Meat” är bra att börja med och lätt att hitta på Internet). De flesta skulle inte klara av att göra något av ovanstående. De flesta av oss vill inte ens se det göras. Var finns då den grundläggande integriteten i att betala andra för att göra det åt en? Det är att leja djurplågare och att leja dråpare, och till vilken nytta? En produkt som ingen behöver: kött.”
(JONATHAN SAFRAN FOER i boken ”Äta djur”)
(JONATHAN SAFRAN FOER i boken ”Äta djur”)
”Vid ett normalslakteri leds boskapen in genom en fålla och in till bedövningen, oftast ett stort cylindriskt utrymme som huvudet sticker ut ur. Man sätter en stor tryckluftspistol mellan ögonen på kon. En stålsprint skjuts in i skallen på djuret och dras sedan in i pistolen igen. Djuret förlorar som regel medvetandet eller dör. Men det händer att det bara blir omtöcknat av sprinten, så att det antingen förblir vid medvetande eller också vaknar senare under slaktproceduren. Hur effektiv bedövningen blir beror på bedövningspistolens fabrikat och underhåll samt på användarens skicklighet: finns det en liten läcka på slangen, eller avfyras vapnet innan trycket hunnit byggas upp ordentligt igen, kan sprinten avfyras med så klen kraft att djuren får ett groteskt hål i pannan men är vid plågsamt medvetande.
Bedövningens effektivitet kan också försämras eftersom en del slakteriföreståndare anser att djuren blir ”för döda” och att avblödningen därför (eftersom hjärtat inte slår) blir otillräcklig eller för långsam. (Det är ”viktigt” med snabb avblödning för att få upp effektiviteten på slakteriet och därför att blod som blir kvar i köttet gynnar tillväxten av bakterier samt förkortar hållbarhetstiden.) Därför väljer man på vissa slakterier mindre effektiva bedövningsmetoder. Bieffekten är att en högre andel av djuren måste skjutas upprepade gånger, att de förblir medvetna eller att de vaknar under slaktprocessen.
----
”Skulle du kunna kastrera djur utan smärtlindring? Skulle du kunna brännmärka dem? Skulle du kunna skära halsen av dem? Försök se detta göras (filmen ”Meet Your Meat” är bra att börja med och lätt att hitta på Internet). De flesta skulle inte klara av att göra något av ovanstående. De flesta av oss vill inte ens se det göras. Var finns då den grundläggande integriteten i att betala andra för att göra det åt en? Det är att leja djurplågare och att leja dråpare, och till vilken nytta? En produkt som ingen behöver: kött.”
(JONATHAN SAFRAN FOER i boken ”Äta djur”)
Fluor
In searching of a new enemy to unit us
"In searching of a new enemy to unit us
we came up with the idea that pollution, the threat of global warming, water shortages, famine (svält) and the like (liknande) would fit the bill."
we came up with the idea that pollution, the threat of global warming, water shortages, famine (svält) and the like (liknande) would fit the bill."
Sömnäventyr
Dessa sömnäventyr har jag skrattat gott åt många gånger. Kan när som helst ta fram dessa minnen och det är omöjligt att inte roa sig. Lika förvånad varje gång.
Topp 2 sömnäventyr - allt ligger kvar, utom jag
(Stora) Förändringar och sömn(gång)
Det som jag förmodligen skrattar, eller har skrattat mest åt, är nog detta minne och jag undrar fortfarande vad som hade hänt, om jag inte blivit väckt, och vad min kropp eller hjärna? i sovande tillstånd hade för avsikt eller mål?
På den tiden var min ytterdörr utrustad med självlåsande lås. Så jag har vid många vakna tillfällen låst mig ute, smällt igen dörren och vips så var nyckeln inlåst. Nu är det ett "vuxensäkert" lås, man måste vrida på nyckeln varje gång man låser eller låser upp.
Tänk vad man kan klara av att åstadkomma i sömnen. Att kliva upp och ta sig fram i mörkret, öppna låset till ytterdörren och fortsätta ut i trappuppgången.
Tänk också vad man inte klarar av, av sånt som är vardagsrutiner i vaket tillstånd, att som normalt är - kliva upp och innan man går utanför dörren faktiskt klä på sig samt ta med sig hemnyckeln.
Som tur var, tyckte jag väl att jag måste stänga dörren ordentligt, och gjorde det genom att smälla igen dörren hårt, vilket ledde till att både jag själv samt min dåvarande sambo börja vakna till... Först hinner jag ta mig vidare i trappen och vaknar till mittemellan våningarna. Chockad naturligtvis men inte helt handlingsförlamad utan rusar mot dörren och bankar vilt på den såklart. Insåg nog nånstans i den omtöcknade hjärnan att den ju var låst. Och en något härdad sambo kommer till undsättning och öppnar dörren. Där står man i endast ett par rosa Björn Borg trosor, minns jag mycket väl =)
I ett sånt chockartat tillstånd får jag ursäkta mig själv med att vad han än hade sagt, hade jag idiotförklarat det. Av chocken var jag rätt ursinnig, fräste och blängde mest. Vad jag sa, vet jag inte. Men jag minns att han kläckte ur sig en, i mina öron, otroligt "begåvad" fråga
- Vad gör du här?
Jag tyckte nog mest bara att han hade tagit alldeles för lång tid på sig att öppna, naturligtvis var ju allt hans fel? nånting sånt kan jag tänka mig. Fastän allt hände säkert på inte alltför många sekunder... men i minnet går allting i sloooow motion .... ;o)
Om min hjärna ens klarade av att formulera nåt svar, så det jag tänkte var bara att nu är det färdigpratat, punkt slut, gonatt
Morgonen efter har jag inte nåt minne ifrån, jag måste ju vaknat och funderat om jag drömt eller? Fram på dagen-em, har jag minnen att jag är på jobbet och pratar med arbetskompisar.
Några tankar gick också till grannarna, om nån händelsevis vaknade till mitt i natten, kanske vid tre-tiden. Undrar vad de tänkte, om det var bråk på gånga, att någon höll på att bli utkastad ur lägenheten och ville komma in igen, eller hihi
Sleep tight
Topp 2 sömnäventyr - allt ligger kvar, utom jag
(Stora) Förändringar och sömn(gång)
Det som jag förmodligen skrattar, eller har skrattat mest åt, är nog detta minne och jag undrar fortfarande vad som hade hänt, om jag inte blivit väckt, och vad min kropp eller hjärna? i sovande tillstånd hade för avsikt eller mål?
På den tiden var min ytterdörr utrustad med självlåsande lås. Så jag har vid många vakna tillfällen låst mig ute, smällt igen dörren och vips så var nyckeln inlåst. Nu är det ett "vuxensäkert" lås, man måste vrida på nyckeln varje gång man låser eller låser upp.
Tänk vad man kan klara av att åstadkomma i sömnen. Att kliva upp och ta sig fram i mörkret, öppna låset till ytterdörren och fortsätta ut i trappuppgången.
Tänk också vad man inte klarar av, av sånt som är vardagsrutiner i vaket tillstånd, att som normalt är - kliva upp och innan man går utanför dörren faktiskt klä på sig samt ta med sig hemnyckeln.
Som tur var, tyckte jag väl att jag måste stänga dörren ordentligt, och gjorde det genom att smälla igen dörren hårt, vilket ledde till att både jag själv samt min dåvarande sambo börja vakna till... Först hinner jag ta mig vidare i trappen och vaknar till mittemellan våningarna. Chockad naturligtvis men inte helt handlingsförlamad utan rusar mot dörren och bankar vilt på den såklart. Insåg nog nånstans i den omtöcknade hjärnan att den ju var låst. Och en något härdad sambo kommer till undsättning och öppnar dörren. Där står man i endast ett par rosa Björn Borg trosor, minns jag mycket väl =)
I ett sånt chockartat tillstånd får jag ursäkta mig själv med att vad han än hade sagt, hade jag idiotförklarat det. Av chocken var jag rätt ursinnig, fräste och blängde mest. Vad jag sa, vet jag inte. Men jag minns att han kläckte ur sig en, i mina öron, otroligt "begåvad" fråga
- Vad gör du här?
Jag tyckte nog mest bara att han hade tagit alldeles för lång tid på sig att öppna, naturligtvis var ju allt hans fel? nånting sånt kan jag tänka mig. Fastän allt hände säkert på inte alltför många sekunder... men i minnet går allting i sloooow motion .... ;o)
Om min hjärna ens klarade av att formulera nåt svar, så det jag tänkte var bara att nu är det färdigpratat, punkt slut, gonatt
Morgonen efter har jag inte nåt minne ifrån, jag måste ju vaknat och funderat om jag drömt eller? Fram på dagen-em, har jag minnen att jag är på jobbet och pratar med arbetskompisar.
Några tankar gick också till grannarna, om nån händelsevis vaknade till mitt i natten, kanske vid tre-tiden. Undrar vad de tänkte, om det var bråk på gånga, att någon höll på att bli utkastad ur lägenheten och ville komma in igen, eller hihi
Sleep tight
Inner Child and Inner Parent: "Charity begins at home"
”We nurture and protect the Child Within by calling forth a part of us called the Inner Parent. This Parent Within learns how to do its job from our own parents or caregivers in childhood. If they were good models of healthy parenting, then we develop a strong and loving Inner Parent. But if we have had inadequate parenting in childhood, we don’t know what a healthy parent-child relationship feels like. For this reason, people who were raised in dysfunctional families have great difficulty responding to the needs of their Inner Child. The Inner Child of such an adults is often very sad or angry. An Inner Child has to fend for itself resents not having Inner Parents to help and guide it. When it looks for care and protection, nobody’s home. Ultimately the Child is left feeling frightened, sad, angry, lonely, and empty.
The paradox is that many adults whose Inner Child is abandoned do have well-developed nurturing and protective abilities. But unfortunately they have turned these abilities outward toward others. They nurture and protect everyone but themselves. Their family members, friends, neighbors, employers, coworkers, clients all come first. Their Inner Child comes last.
In childhood, many of these individuals had to be “little parents” to their siblings or to their real parents. They had to do this in order to survive. But unfortunately, they continue in adulthood to rescue others, when it is no longer necessary for survival. The rewards for being a rescuer are many: approval from others, jobs, money. After all, rescuers are so handy to have around. They are often dependable, hard workers.
Certainly there is nothing wrong with dependability, but when it is used exclusively for the benefit of others, to the detriment of the Inner Child, then something is very wrong. There is an old phrase, “Charity begins at home.” What good is it to care for others when one’s own Inner Child is locked up at home starving to death?”
(LUCIA CAPACCHIONE i boken ”Recovery of your Inner Child”)
The paradox is that many adults whose Inner Child is abandoned do have well-developed nurturing and protective abilities. But unfortunately they have turned these abilities outward toward others. They nurture and protect everyone but themselves. Their family members, friends, neighbors, employers, coworkers, clients all come first. Their Inner Child comes last.
In childhood, many of these individuals had to be “little parents” to their siblings or to their real parents. They had to do this in order to survive. But unfortunately, they continue in adulthood to rescue others, when it is no longer necessary for survival. The rewards for being a rescuer are many: approval from others, jobs, money. After all, rescuers are so handy to have around. They are often dependable, hard workers.
Certainly there is nothing wrong with dependability, but when it is used exclusively for the benefit of others, to the detriment of the Inner Child, then something is very wrong. There is an old phrase, “Charity begins at home.” What good is it to care for others when one’s own Inner Child is locked up at home starving to death?”
(LUCIA CAPACCHIONE i boken ”Recovery of your Inner Child”)
The dynamic health
”Vi är alla fångna i vår barndom, vare sig vi vet, anar eller förnekar det eller ännu aldrig har märkt något av det. Vetskapen om att vi har en chans att befria oss från följderna av gamla kränkningar kommer att göra sig gällande så snart flera människor har försökt och funnit att denna väg är gångbar. Naturligtvis är motståndet mot denna väg mycket starkt, eftersom vi alla är rädda för vår bortträngda historia och inblicken i den hjälplöshet vi då kände. Hade vi inte det funnes det ingen anledning att hålla denna historia bortträngd. Men rädslan avtar när vi upplever den och vågar se orsakerna till den i ansiktet.”
(ALICE MILLER i boken ”Det självutplånande barnet”)”Varje liv är fullt av illusioner, troligen därför att sanningen förefaller oss outhärdlig. Ändå är sanningen så oumbärlig för oss att vi får betala förlusten av den med svåra sjukdomar. Därför försöker vi i en lång process upptäcka vår personliga sanning som, innan den öppnar frihetens nya rymd för oss, alltid känns smärtsam – såvida vi inte nöjer oss med en rent intellektuell insikt. Men i så fall dröjer vi ju i själva verket kvar i illusionens rike.
Men vi kan ändra oss, ”reparera” oss, återvinna vår förlorade integritet. Det kan vi göra genom att besluta oss för att titta närmare på det vetande om förflutna skeenden som finns lagrat i vår kropp och ta fram det i vårt medvetande. Denna väg är förvisso obekväm, men det är den enda som gör det möjligt för oss att äntligen lämna barndomens osynliga men ändå så grymma fängelse och övergå från att vara det förflutnas omedvetna offer till att bli ansvariga människor som känner sin historia och lever med den.
De flesta människor gör precis tvärtom. De vill inte veta något om sin historia och vet därför heller inte att den i grund och botten bestämmer över dem, därför att de lever i sin aldrig lösta, bortträngda barndomssituation. De vet inte att de fruktar och undviker faror som en gång var verkliga faror men som för längesedan slutat vara det. De drivs av omedvetna minnen och av bortträngda känslor och behov, som ofta på ett perverterat sätt bestämmer vad de gör eller inte gör så länge de förblir omedvetna och ouppklarade.”
(ALICE MILLER i boken ”Det självutplånande barnet”)
“Even when you don’t remember, you can’t forget.”
(TED MORTER i boken “Dynamic health”)
Neurosens upphov ligger som bekant inte i de verkliga händelserna utan i tvånget att tränga bort dem
”Man kan göra oerhört mycket med ett barn under dess första två levnadsår, böja det, förfoga över det, bibringa det goda vanor, tukta och straffa det utan att det händer uppfostraren något, utan att barnet hämmas. Förutsättningen för att barnet ska kunna övervinna den oförrätt man tillfogar det utan svåra följder är att det kan värja sig, dvs artikulera sin smärta och vrede. Men om barnet inte ges tillfälle att reagera på sitt eget sätt därför att föräldrarna inte kan tåla dess reaktioner (skrik, sorg, ilska) utan förbjuder dem med hjälp av blickar eller andra uppfostrande åtgärder, då lär sig barnet att vara stumt. Stumheten blir visserligen en garanti för uppfostringsprincipernas effektivitet, men den döljer i sig stora risker för den senare utvecklingen. Om adekvata reaktioner på utståndna kränkningar, förödmjukelser och våld i vidaste mening måste utebli, kan dessa upplevelser inte integreras i personligheten, känslorna får aldrig utlopp och behovet att artikulera sig blir aldrig tillfredsställt. Det finns inget hopp om att någonsin kunna artikulera dessa omedvetna trauman med tillhörande känslor, och det är denna hopplöshet som leder till svår psykisk nöd för de flesta människor. Neurosens upphov ligger som bekant inte i de verkliga händelserna utan i tvånget att tränga bort dem.”
(ALICE MILLER i boken ”I begynnelsen var uppfostran”)
(ALICE MILLER i boken ”I begynnelsen var uppfostran”)
Vårt första levnadstrauma förlossningen, behöver det vara så?
”Utifrån samma omedvetna ångest, som alltså förblivit omedveten, utvecklar gynekologer och barnmorskor en sådan aktivitet under en förlossning. Barnet vägs, mäts och besprutas som om dess liv var beroende av alla dessa handlingar. Det hävdar man också ofta.
Att så inte är fallet kunde den franske läkaren Frédérick Leboyer visa för ungefär femton år sedan med sina filmer och böcker. Ett nyfött barn som kommit till världen på ett naturligt sätt skriker inte utan ligger belåtet på moderns mage och småler rentav. Det behandlas inte heller som ett trästycke, blir inte vägt och mätt och badat i skarpt ljus under starka ljud utan man tar hänsyn till dess känslor och den chock det upplevt och behandlar det som en mycket ömtålig människovarelse.
Det vetenskapligt värdefulla i dessa filmupptagningar borde ha lett till radikala förändringar i praxis vid förlossningar, men dit har vi ännu långt kvar. Teknifieringen i förlossningsrummen visar i stället en skrämmande ökning. Om den nyföddas psykiska lidanden och följderna av att de trängs bort vet specialisterna med få undantag ingenting. Leboyers rön avfärdas som ovetenskapliga och rentav farliga, och på de flesta kliniker liknar normala förlossningar operationer av sjuka. Det blir allt vanligare att förlossningen sätts igång med yttre medel, vilket leder till att många nyfödda i början måste behandlas på intensivvårdsavdelning och då naturligtvis skiljas från modern.
ALICE MILLER i boken ”Den bannlysta vetskapen”
Att så inte är fallet kunde den franske läkaren Frédérick Leboyer visa för ungefär femton år sedan med sina filmer och böcker. Ett nyfött barn som kommit till världen på ett naturligt sätt skriker inte utan ligger belåtet på moderns mage och småler rentav. Det behandlas inte heller som ett trästycke, blir inte vägt och mätt och badat i skarpt ljus under starka ljud utan man tar hänsyn till dess känslor och den chock det upplevt och behandlar det som en mycket ömtålig människovarelse.
Det vetenskapligt värdefulla i dessa filmupptagningar borde ha lett till radikala förändringar i praxis vid förlossningar, men dit har vi ännu långt kvar. Teknifieringen i förlossningsrummen visar i stället en skrämmande ökning. Om den nyföddas psykiska lidanden och följderna av att de trängs bort vet specialisterna med få undantag ingenting. Leboyers rön avfärdas som ovetenskapliga och rentav farliga, och på de flesta kliniker liknar normala förlossningar operationer av sjuka. Det blir allt vanligare att förlossningen sätts igång med yttre medel, vilket leder till att många nyfödda i början måste behandlas på intensivvårdsavdelning och då naturligtvis skiljas från modern.
ALICE MILLER i boken ”Den bannlysta vetskapen”
fortsättningen
Därmed går ett avgörande viktigt tillfälle förlorat för mor och barn. Just under de första minuterna och timmarna efter födseln väcks och främjas moderns ömhet och omsorg genom barnets närvaro, och detta är nödvändigt för utvecklingen av hennes kärlek till barnet (bonding). En barnaföderska som själv som spädbarn upplevt mycket ömhet gör strax uppror mot en grym sjukhusrutin. Men kvinnor som efter sin egen födelse lämnades ensamma och inte fick uppleva någon kroppslig värme fogar sig utan att opponera sig i sjukhusets ”ordning” och betraktar den som helt normal. Ibland reagerar de på skilsmässan från sitt nyss födda barn med depression eller fysiska besvär, som läkare och vårdpersonal då inriktar sig på att behandla. Sällan eller aldrig är det någon som talar om för dem att det är den nya och den gamla separationssmärtan de försvarar sig mot genom de behandlade sjukdomarna (jfr A Miller 1980, s 35-62). Desto oftare får de höra att depressioner efter förlossningen är något ”helt normalt” och lätt kan hävas med läkemedel.
Många läkare gör misstaget att beteckna det ofta förekommande som ”normalt”. Säkert är det riktigt att dagens mödrar, som föddes på femtio- och sextiotalens kärlekslösa, steriliserade sjukhus, sällan hade några positiva upplevelser i samband med födelsen. Men detta gemensamma öde är inte alls normalt eller ofrånkomligt; dess orsaker är ju kulturella och inte biologiska. Den mer humana utvecklingen på senare tid ger entydiga bevis för detta: en kvinna berättade för mig att hon utan vidare accepterade att efter förlossningen bli skild från sitt första barn och egentligen inte märkte hur förtvivlad hon var över det. Hon led bara av sin depression och sin inflammation i brösten, som verkligen höll henne skild från barnet. Vid sitt andra barns födelse mötte hon större inlevelse och förståelse från sjukvårdspersonalen, och genast efter förlossningen lades barnet på hennes mage. Hennes ofantliga glädje över lyckan i denna närhet gjorde att hon för första gången kunde känna den gamla smärtan över den ensamhet hon upplevt som spädbarn. Under de följande åren kände hon också att hennes relation till detta andra barn var mindre ”belastad” och förunderligt avspänd.
Liknande upplevelser och deras inverkan på senare relationer har jag hört talas om av andra mödrar som haft turen att tack vare en fin upplevelse av förlossningen kunna uppfatta gamla sår och låta dem läkas. De låter sig inte längre imponeras av teknikens och farmakologins underverk. Även experiment med djur har visat att om en djurhona genast berövas sin nyfödda unge visar hon sedan inget intresse för vare sig sin egen eller andra nyfödda ungar. Det är ingen tillfällighet att mödrarnas erfarenheter och de nyaste rönen väcker ringa uppmärksamhet hos flertalet läkare; de är inte beredda att lyssna. Teknifieringen av förlossningen fungerar nämligen som försvar mot ångesten hos de närvarande. Den avvärjda ångesten gäller de en gång bortträngda smärtorna vid den egna födelsen och möjligheten att uppleva de egna minnena. Den blockerar en utvärdering av de nya rönen i praktiken och offrar aningslöst framtida människors lycka. Allt detta erbjuder man de betryckta mödrarna och kallar det framsteg.”
ALICE MILLER i boken ”Den bannlysta vetskapen”
Our Child-self can be a magnificent resource
Left unrecognized, not understood, or rejected and abandoned, a child-self can turn into a “troublemaker” that obstructs our evolution as well as our enjoyment of existence. The external expression of this phenomenon patterns of inappropriate dependency, or become narcissistic, or experience the world as belonging to “the grown-ups.”
On the other hand, recognized, accepted, embraced, and thereby integrated, a child-self can be a magnificent resource that enriches our lives, with its potential for spontaneity, playfulness, and imaginativeness.
Before you can befriend and integrate a child-self, so that it exists in harmonious relationship to the rest of you, you must first make contact with that identity within your inner world.
By way of introducing clients or students to their child-selves, I sometimes ask them to enter a fantasy, to imagine themselves walking along a country road and, in the distance, to see a small child sitting by a tree and, as they draw near, to see that that child is the self they once were. Then I ask them to sit down by the tree and enter into dialogue with the child. They are encouraged to speak aloud, to deepen the reality of the experience. What do they want and need to say to each other? Not uncommonly there are tears; sometimes there is joy. But there is almost always the realization that in some form the child still exists within the psyche (as a mind state) and has a contribution to make to the life of the adult – and a richer, fuller self emerges from the discovery.
Often, there is the sad realization that they had mistakenly thought they needed to rid themselves of that child in order to grow up.”
(NATHANIEL BRANDEN i boken “Reclaiming the Inner Child” sammanfattad av JEREMIAH ABRAMS)
On the other hand, recognized, accepted, embraced, and thereby integrated, a child-self can be a magnificent resource that enriches our lives, with its potential for spontaneity, playfulness, and imaginativeness.
Before you can befriend and integrate a child-self, so that it exists in harmonious relationship to the rest of you, you must first make contact with that identity within your inner world.
By way of introducing clients or students to their child-selves, I sometimes ask them to enter a fantasy, to imagine themselves walking along a country road and, in the distance, to see a small child sitting by a tree and, as they draw near, to see that that child is the self they once were. Then I ask them to sit down by the tree and enter into dialogue with the child. They are encouraged to speak aloud, to deepen the reality of the experience. What do they want and need to say to each other? Not uncommonly there are tears; sometimes there is joy. But there is almost always the realization that in some form the child still exists within the psyche (as a mind state) and has a contribution to make to the life of the adult – and a richer, fuller self emerges from the discovery.
Often, there is the sad realization that they had mistakenly thought they needed to rid themselves of that child in order to grow up.”
(NATHANIEL BRANDEN i boken “Reclaiming the Inner Child” sammanfattad av JEREMIAH ABRAMS)
When we learn to forgive the child we once were
The child-self is the internal representation of the child we once were, the constellation of attitude, feelings, values, and perspective that were ours long ago, and that enjoys psychological immortality as a component of our total self. It is a subself, a subpersonality – a mind state that can be more or quite exclusively without necessarily being aware of doing so.
When we learn to forgive the child we once were for what he or she didn’t know, or couldn’t do, or couldn’t cope with, or felt or didn’t feel; when we understand and accept that, that child was struggling to survive the best way he or she could – then the adult-self is no longer in an adversarial relationship to the child-self. One part is not at war with another part. Our adult responses are more appropriate.
(NATHANIEL BRANDEN i boken “Reclaiming the Inner Child” sammanfattad av JEREMIAH ABRAMS)
Unaware of what we are doing,
Unaware of what we are doing, we may, as adults, profess to find evidence of being rejected everywhere in our current relationships, not realizing that the roots of our experience of rejecting are internal rather than external. Our whole lives can be acts of nonstop self-repudiation, while we go on complaining that others do not love us.
(NATHANIEL BRANDEN i boken “Reclaiming the Inner Child” sammanfattad av JEREMIAH ABRAMS)
(NATHANIEL BRANDEN i boken “Reclaiming the Inner Child” sammanfattad av JEREMIAH ABRAMS)
Helg på hjul =)
Helgen började med en underbar långtur, fick nöjet att ut och köra en av mina favoritkillar precis som jag ville själv, som jag skulle gjort om det hade varit min egen häst. Det blev en nästan 2 timmar långtur, lullade på hit och dit, upp och ner. Hästen var urnöjd efteråt och jag med. Helt igenomjobbad på alla olika underlag, asfalt, skogen, stenigt buckligt, tillslätad träningsbana jämnt och fint, och mest skritt på lång hals (på lång tygel kan man väl inte säga ;o) Men lite jogg och lite snabbare. Träffade på andra och slog följe, snacka lite hästar emellan.
3årig varmblodskille, nyfiken på livet och det mesta
Sen var det dags för andra hjul. Bytte till vinterdäck på min bil, som jag brukar göra. Men i år tog jag även och fixade mammas bil av bara farten. Så nu är jag väl snart förste däckbytare i familjen?
Nöjd och igenomjobbad även jag ;o)
Topp 2 sömnäventyr - allt ligger kvar, utom jag
Jag börjar med nummer 2, som kanske borde få bli nummer 1?
Att vara ute på luffen i Tel Aviv och bo på vandrarhem i en stor sal med 5-6 våningssängar, dvs ca 10 bäddar med okända människor, innebär att man förstås sover med kläderna på. Lämpligtvis en t-shirt och cykelbyxor. Man sover också med värdesakerna tätt intill sig. Plånbok, kamera och kanske pass.
Att sen vakna på morgonen och det första man gör är att känna efter att grejerna ligger där de låg igår kväll, och de inte gör det, gör att man kallsvettas fast det är medelhavsk högsommarvärme.
Sen blir man riktigt förvirrad när man tittar upp och upptäcker ... ett tak, dvs botten på sängen ovanför.... det bådar inte gott, när man kvällen innan noggrant valt sin överslaf.....
Det blir till att sticka ut sitt icke fungerande nylle och klotögon och kika i vilken del av rummet man befinner sig, jo mycket riktigt, där borta mot den andra väggen är en tom överslaf. Puh, skynda skynda dit, de flesta andra som bor i salen har klivit upp tidigt och gett sig av. Många jobbar. Hoppa uppför stegen, över all tvätt som de som bor där hänger på trappstegen på tork.
Jo, allt ligger kvar - utom jag alltså. Pust. Det gick ju bra även denna gång. Tur jag la mig i en säng där det inte fanns någon annan åtminstone, för att se det positiva i det hela?
Natti natti, sweat dreams
Att vara ute på luffen i Tel Aviv och bo på vandrarhem i en stor sal med 5-6 våningssängar, dvs ca 10 bäddar med okända människor, innebär att man förstås sover med kläderna på. Lämpligtvis en t-shirt och cykelbyxor. Man sover också med värdesakerna tätt intill sig. Plånbok, kamera och kanske pass.
Att sen vakna på morgonen och det första man gör är att känna efter att grejerna ligger där de låg igår kväll, och de inte gör det, gör att man kallsvettas fast det är medelhavsk högsommarvärme.
Sen blir man riktigt förvirrad när man tittar upp och upptäcker ... ett tak, dvs botten på sängen ovanför.... det bådar inte gott, när man kvällen innan noggrant valt sin överslaf.....
Det blir till att sticka ut sitt icke fungerande nylle och klotögon och kika i vilken del av rummet man befinner sig, jo mycket riktigt, där borta mot den andra väggen är en tom överslaf. Puh, skynda skynda dit, de flesta andra som bor i salen har klivit upp tidigt och gett sig av. Många jobbar. Hoppa uppför stegen, över all tvätt som de som bor där hänger på trappstegen på tork.
Jo, allt ligger kvar - utom jag alltså. Pust. Det gick ju bra även denna gång. Tur jag la mig i en säng där det inte fanns någon annan åtminstone, för att se det positiva i det hela?
Natti natti, sweat dreams
Om att rida sin(a) häst(ar)
Det är också magiskt att rida ... Jag rider väldigt sällan på Because, och varje gång jag sitter upp så blir det en så otrolig lyckorus magisk känsla.
Jag rider oftare Trollrik, och honom blir man så glad av. Det är en egen historia.
Because är mer en overklighetskänsla att jag verkligen rider, helt ofattbart varför jag tänker så. Jag har liksom nån konstig känsla av att han är liksom helig så jag känner mig nästan inte ens värdig att sitta upp på honom, dock låter jag andra rida, men det är bara barn som gör det (förutom jag då). Ja, det är nåt jag inte förstår i min ("överdrivna"????) vördnadsfulla relation mot honom. Han kanske bara skulle bli glad om jag red honom oftare. ;o) Tanken är då att jag vill vara rädd om honom och inte utsätta honom för hm??..... MIG? ;-o
Men det är bara honom jag tänker så om, inte Troll och ev andra hästar som jag isåfall har en relation med. Men det har väl nåt med vår historia att göra, vi har ju ganska lång och haft en hel del ihop på många olika sätt. Är det nån som kan förklara nåt så welcome hihi ;o) Om nån obekant undrar så kan jag ju säga att det har inget att göra med att jag skulle vara rädd, då skulle jag inte låta barn från 1-15 år rida honom fritt =)
I början var Trollrik som en del hästar är, lägger öronen bakåt vid sadling och uppsittning. Även när man skulle lägga på täcken. Täcken ogillar han fortfarande men gör numera inte längre några sura miner, dvs öron bakåt, vifta svansen, vifta med hoven och vifta med tänderna, utan bara "ledsen-min" och inga rörelser i protest. Ibland är det ju faktiskt så att han måste ha täcke för att matte ska känna sig lugn, även om det är otroligt sällan.
Sadel däremot, den upplever jag det rent av som han tycker om. Han gillade först när han kom på att han fick ridas utan sadeln. Och nu välkomnar han t o m sadeln och inge problem med sadelgjorden, det som gjorde att han protesterade TYDLIGARE. Bara öronen framåt och vill att man ska skynda sig upp så vi kommer iväg nån gång. Hoppla
Trollrik blir så glad när han ska få gå ut på tur, han är glad bortåt och hemåt och åt alla håll. Så man blir bara glad när man ska ut med honom.
Fint att observera också, och lära av honom, hur han är väldigt tydlig på att visa vem som rider honom. Det har inte med själva personen att göra, men med HUR den personen är. Den måste vara trygg i sig själv för att bli godkänd. ;o) Eftersom Trollrik oavsett vilket, är så lätt att handskas med så får han ofta ställa upp på att vara "låneridningshäst", dvs barnridningshäst där man leder runt olika stora människor men jag går med. Han är inte så hög, så det går att hålla i barnen och någon går bredvid förutom att jag leder. Till att jag leder lite större mer eller mindre ovana. Är det en vuxen människa som aldrig ridit men som har totalt noll rädsla eller osäkerhet i sig, så går Trollrik som om det vore jag som red honom. Helt obrydd. Men nån gång har det som exempel kommit en yngre dock mer ridvan tjej som ändå är osäker, då blir han trippig direkt. Men ändrar sig personen så ändrar han sig också. Följsamma fisken.
Tycker det är intressant bara att märka skillnaderna mellan mina hästar.
Because låter jag också andra rida, men då som regel bara barn. Han är som att han märker inte vem som rider, eller om det är nån som rider eller inte rider, haha, om han har nån på ryggen. Klart han gör, men ..... Man är som en del av honom, han gör som han gör oavsett om nån rider eller inte. Och om den som rider är nervös eller inte har heller ingen betydelse som det har för Troll. BC verkar inte utåt iaf, påverkas av det. Det är hans egen dagsform som bestämmer hur han är för dagen.
Because har heller aldrig brytt sig om sadeln eller dylikt som han visar utåt. Oavsett hur han egentligen mått. Han har aldrig reagerat på sadelgjorden eller gjort sura miner. (det gör han bara vid andra speciella tillfällen, hihi, när han blir förnärmad av andra orsaker ....hm)
Så vi har inte behövt jobba och klura på den saken iallafall som med Trollrik.
Däremot har Because de gånger han inte mått så bra, visat genom att flytta på sig när jag ska kliva upp. Då har han inte velat. Och provar man ändå, har han vänligt men bestämt, inte de klassiska sura minerna, men just vänligt och bestämt visat att han inte tänker gå från gården. Och då respekterar man det. Det fanns en tid när jag faktiskt trodde att nu har jag nog ridit honom för sista gången. Hädanefter blir det bara promenader. Och det fanns inte ens besvikelse över det, bara glädje över alla turer vi haft. Men hursomhelst nu finns inte såna tankar, att han inte ska ridas mer.
Och när han fungerar igen så visar han mer än gärna att det är dags att ta en tur. Det är kanske här min överdrivna vördnadsfulla respekt kommer ifrån, tidigare erfarenheterna bland annat.. Fastän han numera inte visat de problem han haft som när han hade det riktigt besvärligt. Men jag sparar på de gyllene ridturerna iallafall jag ;o). Fast han har som sagt gått flera ridturer nu men med andra, så där stämmer ju inte teorin att jag ska "spara" på honom... hm ;o) Jag sparar på karamellen till mig själv ändå tydligen. För att ha den där overklighetskänslan kvar, hihi? Nåja, det blir som det blir med den saken.
Jag rider oftare Trollrik, och honom blir man så glad av. Det är en egen historia.
Because är mer en overklighetskänsla att jag verkligen rider, helt ofattbart varför jag tänker så. Jag har liksom nån konstig känsla av att han är liksom helig så jag känner mig nästan inte ens värdig att sitta upp på honom, dock låter jag andra rida, men det är bara barn som gör det (förutom jag då). Ja, det är nåt jag inte förstår i min ("överdrivna"????) vördnadsfulla relation mot honom. Han kanske bara skulle bli glad om jag red honom oftare. ;o) Tanken är då att jag vill vara rädd om honom och inte utsätta honom för hm??..... MIG? ;-o
Men det är bara honom jag tänker så om, inte Troll och ev andra hästar som jag isåfall har en relation med. Men det har väl nåt med vår historia att göra, vi har ju ganska lång och haft en hel del ihop på många olika sätt. Är det nån som kan förklara nåt så welcome hihi ;o) Om nån obekant undrar så kan jag ju säga att det har inget att göra med att jag skulle vara rädd, då skulle jag inte låta barn från 1-15 år rida honom fritt =)
I början var Trollrik som en del hästar är, lägger öronen bakåt vid sadling och uppsittning. Även när man skulle lägga på täcken. Täcken ogillar han fortfarande men gör numera inte längre några sura miner, dvs öron bakåt, vifta svansen, vifta med hoven och vifta med tänderna, utan bara "ledsen-min" och inga rörelser i protest. Ibland är det ju faktiskt så att han måste ha täcke för att matte ska känna sig lugn, även om det är otroligt sällan.
Sadel däremot, den upplever jag det rent av som han tycker om. Han gillade först när han kom på att han fick ridas utan sadeln. Och nu välkomnar han t o m sadeln och inge problem med sadelgjorden, det som gjorde att han protesterade TYDLIGARE. Bara öronen framåt och vill att man ska skynda sig upp så vi kommer iväg nån gång. Hoppla
Trollrik blir så glad när han ska få gå ut på tur, han är glad bortåt och hemåt och åt alla håll. Så man blir bara glad när man ska ut med honom.
Fint att observera också, och lära av honom, hur han är väldigt tydlig på att visa vem som rider honom. Det har inte med själva personen att göra, men med HUR den personen är. Den måste vara trygg i sig själv för att bli godkänd. ;o) Eftersom Trollrik oavsett vilket, är så lätt att handskas med så får han ofta ställa upp på att vara "låneridningshäst", dvs barnridningshäst där man leder runt olika stora människor men jag går med. Han är inte så hög, så det går att hålla i barnen och någon går bredvid förutom att jag leder. Till att jag leder lite större mer eller mindre ovana. Är det en vuxen människa som aldrig ridit men som har totalt noll rädsla eller osäkerhet i sig, så går Trollrik som om det vore jag som red honom. Helt obrydd. Men nån gång har det som exempel kommit en yngre dock mer ridvan tjej som ändå är osäker, då blir han trippig direkt. Men ändrar sig personen så ändrar han sig också. Följsamma fisken.
Tycker det är intressant bara att märka skillnaderna mellan mina hästar.
Because låter jag också andra rida, men då som regel bara barn. Han är som att han märker inte vem som rider, eller om det är nån som rider eller inte rider, haha, om han har nån på ryggen. Klart han gör, men ..... Man är som en del av honom, han gör som han gör oavsett om nån rider eller inte. Och om den som rider är nervös eller inte har heller ingen betydelse som det har för Troll. BC verkar inte utåt iaf, påverkas av det. Det är hans egen dagsform som bestämmer hur han är för dagen.
Because har heller aldrig brytt sig om sadeln eller dylikt som han visar utåt. Oavsett hur han egentligen mått. Han har aldrig reagerat på sadelgjorden eller gjort sura miner. (det gör han bara vid andra speciella tillfällen, hihi, när han blir förnärmad av andra orsaker ....hm)
Så vi har inte behövt jobba och klura på den saken iallafall som med Trollrik.
Däremot har Because de gånger han inte mått så bra, visat genom att flytta på sig när jag ska kliva upp. Då har han inte velat. Och provar man ändå, har han vänligt men bestämt, inte de klassiska sura minerna, men just vänligt och bestämt visat att han inte tänker gå från gården. Och då respekterar man det. Det fanns en tid när jag faktiskt trodde att nu har jag nog ridit honom för sista gången. Hädanefter blir det bara promenader. Och det fanns inte ens besvikelse över det, bara glädje över alla turer vi haft. Men hursomhelst nu finns inte såna tankar, att han inte ska ridas mer.
Och när han fungerar igen så visar han mer än gärna att det är dags att ta en tur. Det är kanske här min överdrivna vördnadsfulla respekt kommer ifrån, tidigare erfarenheterna bland annat.. Fastän han numera inte visat de problem han haft som när han hade det riktigt besvärligt. Men jag sparar på de gyllene ridturerna iallafall jag ;o). Fast han har som sagt gått flera ridturer nu men med andra, så där stämmer ju inte teorin att jag ska "spara" på honom... hm ;o) Jag sparar på karamellen till mig själv ändå tydligen. För att ha den där overklighetskänslan kvar, hihi? Nåja, det blir som det blir med den saken.
a source of pain, rage, fear, embarrassment, or humiliation,
In effect, the child we once were can be experienced as a source of pain, rage, fear, embarrassment, or humiliation, to be repressed, disowned, repudiated, forgotten. We reject that child just as, perhaps, others once did – and our cruelty to that child can continue daily and indefinitely through our lifetime, in the theatre of our own psyche where the child continues to exist as a subpersonality, a child-self.
(NATHANIEL BRANDEN i boken “Reclaiming the Inner Child” sammanfattad av JEREMIAH ABRAMS)
(NATHANIEL BRANDEN i boken “Reclaiming the Inner Child” sammanfattad av JEREMIAH ABRAMS)
Bara 13 dgr sen, nu ett minne BLÅTT ;o)
Grönt gräs
Rosa klöver
Blå himmel
och måne i solnedgång
Månen som örhänge
Moon buddys
Moon buddys 2
(Stora) Förändringar och sömn(gång)
När det är nåt på gång, av lite större art. Så kanske jag märker på mina reaktioner hur kraftig förändring det handlar om.
För mig är att byta boende en STOR förändring. Jag har bara bott på 2 ställen i mitt liv, inkl föräldrahem alltså ;o). Så nu blir det tredje kojan att bo in sig i. Och mina nattliga fasoner visar sig när det drar ihop sig om inte förr...
Än har det DOCK denna gång inte hamnat på tio i topp listan. Kanske beror det på att jag haft tid på mig, mjuk omställning, och kanske beror det också på att jag blivit bättre på att hantera förändringar =)
Jag blir en sömngångare (sömnprata hör till andra kategorier och är inte av lika stor vikt ;o) och hur stor förändring det handlar om brukar visa sig i kvantiteten på nattpromenaderna, hur vådliga de är, och hur lång tid det tar innan jag vaknar, dvs OM jag ens vaknar. Men det brukar sluta i nåt som GÖR att jag vaknar ...
Tidigare förändringsperioder har jag bland annat varit uppe och dragit upp persienner runt i rummet, utan att vakna. Jag har även lekt nån form av gerillasoldat? och sprungit runt i alla rummen med ett luftgevär (läs luftgitarr, fast automatgevär) och letat fiender. När sen någon ligger i soffan och spärrar upp ögonen när jag siktar med mitt "luftvapen", vaknar nåt medvetande i mig till, och jag funderar på vad jag håller på med...
Mindre skräckinjagande beteenden har varit att helt sonika sitta upp i min volontärhytt och sortera skor på golvet. Inte heller detta åstadkom nåt uppvaknande utan det blir en trevlig överraskning att höra på morgonen berättas vad man hållit på med under natten! Inte så vådligt just detta i sig, men när man börjar röra sig på vift utomlands finns det dock en risk med att ingen tar hand om en när man är på drift...
Så där har jag på senare tid börjat omvärdera mina topp 2 sömngångar. En har alltid varit odiskutabel 1a, av orsaker ni snart kan förstå. Men nu börjar jag undra om inte 2an kunde slutat mycket värre ;o) trots att kläderna var på... Men just att vara på ett okänt ställe utomlands med vilt främmande människor, kanske borde göra den till en ganska vådlig eskapad.
Själv har jag bara en gång fått vara med om att någon annan gått i sömnen. Jag fick rädda den från att leka toalett på en vanlig stol med sittdyna. När sittdynan lyftes upp som ett "lock" började jag ana oråd och det var till att agera kvickt... och tillkalla hjälp, vill jag minnas ;o)
Min fascination för sömn, "sömn" och drömmar mm. är iallafall stor, kan jag säga. Så sov nu gott!!!!!
För mig är att byta boende en STOR förändring. Jag har bara bott på 2 ställen i mitt liv, inkl föräldrahem alltså ;o). Så nu blir det tredje kojan att bo in sig i. Och mina nattliga fasoner visar sig när det drar ihop sig om inte förr...
Än har det DOCK denna gång inte hamnat på tio i topp listan. Kanske beror det på att jag haft tid på mig, mjuk omställning, och kanske beror det också på att jag blivit bättre på att hantera förändringar =)
Jag blir en sömngångare (sömnprata hör till andra kategorier och är inte av lika stor vikt ;o) och hur stor förändring det handlar om brukar visa sig i kvantiteten på nattpromenaderna, hur vådliga de är, och hur lång tid det tar innan jag vaknar, dvs OM jag ens vaknar. Men det brukar sluta i nåt som GÖR att jag vaknar ...
Tidigare förändringsperioder har jag bland annat varit uppe och dragit upp persienner runt i rummet, utan att vakna. Jag har även lekt nån form av gerillasoldat? och sprungit runt i alla rummen med ett luftgevär (läs luftgitarr, fast automatgevär) och letat fiender. När sen någon ligger i soffan och spärrar upp ögonen när jag siktar med mitt "luftvapen", vaknar nåt medvetande i mig till, och jag funderar på vad jag håller på med...
Mindre skräckinjagande beteenden har varit att helt sonika sitta upp i min volontärhytt och sortera skor på golvet. Inte heller detta åstadkom nåt uppvaknande utan det blir en trevlig överraskning att höra på morgonen berättas vad man hållit på med under natten! Inte så vådligt just detta i sig, men när man börjar röra sig på vift utomlands finns det dock en risk med att ingen tar hand om en när man är på drift...
Så där har jag på senare tid börjat omvärdera mina topp 2 sömngångar. En har alltid varit odiskutabel 1a, av orsaker ni snart kan förstå. Men nu börjar jag undra om inte 2an kunde slutat mycket värre ;o) trots att kläderna var på... Men just att vara på ett okänt ställe utomlands med vilt främmande människor, kanske borde göra den till en ganska vådlig eskapad.
Själv har jag bara en gång fått vara med om att någon annan gått i sömnen. Jag fick rädda den från att leka toalett på en vanlig stol med sittdyna. När sittdynan lyftes upp som ett "lock" började jag ana oråd och det var till att agera kvickt... och tillkalla hjälp, vill jag minnas ;o)
Min fascination för sömn, "sömn" och drömmar mm. är iallafall stor, kan jag säga. Så sov nu gott!!!!!
Ska inte vi också få nåt gott?????????????????????????
undrar mufflona...
som just varit och hälsat på Trollrik i höplätten, men hann inte fånga dem på samma bild.
Vacker morgon kan man säga idag, efter regn kommer.... mufflon
och lite sol!!! och solstrålen Trollrik ;o)
som just varit och hälsat på Trollrik i höplätten, men hann inte fånga dem på samma bild.
Vacker morgon kan man säga idag, efter regn kommer.... mufflon
och lite sol!!! och solstrålen Trollrik ;o)
JO! Yippie, godis även till OSS =)
Mamma Muff tar ansvar och håller utkik så dotter Muffla får smörja kråset.
Tillbyggnad i slottsformat, tinnar och torn ? ;o)
i mina ögon iallafall =)
Helt plötsligt ser allt större ut.
Helt plötsligt ser allt större ut.
Inre barnet
“If we do not understand our Inner Child, its craving for love and attention may be misinterpreted. Instead of listening to its feelings, we feed it too much food. Instead of play time, we give it drugs. Instead of self-love, we give it sex at the wrong time or with inappropriate partners.
(LUCIA CAPACCHIONE i boken ”Recovery of your Inner Child”)
(LUCIA CAPACCHIONE i boken ”Recovery of your Inner Child”)
nybygge i stallet
Jag har glömt fota så fint det blivit hos oss, tillbyggt ett tak på ingången. Spöregnar nu men ska ta en bild. Det har kommit upp 2 stora telefonstolpar och tak med plåt på det. Men inte bryr sig grabbarna om att det ser helt annorlunda ut när de kommer in. När de gick ut på morgonen, inget tak, när de kom in har det blivit ett slott med tinnar och torn ;o)
Jätteskönt ikväll i spöregnet, kunde släppa ut dem på en bensträckare UNDER tak , så kunde de stå och titta på regnet. Men det blev en repa först ändå i hage och lera ... och kolsvarta möärkret. De hade ju varit inne sen 15, när regnet började och jag skulle åka och jobba.
så här såg det iaf ut förut ....
Jätteskönt ikväll i spöregnet, kunde släppa ut dem på en bensträckare UNDER tak , så kunde de stå och titta på regnet. Men det blev en repa först ändå i hage och lera ... och kolsvarta möärkret. De hade ju varit inne sen 15, när regnet började och jag skulle åka och jobba.
så här såg det iaf ut förut ....
Huset, 13 dgr kvar
Köksfönster på vänster gavel. Vardagsrum med braskamin på höger gavel.
Skimrande helg med massor av hästar 1
har det blivit. Lägger för ovanlighetens skull in en kavalkad av bilder på hästar i min bekantskapskrets som njöt i solen, tacksamt att fota dem. Men även några talande innebilder.
En hälsning från oss som mest drar på kärror bakom oss...
Vit prick i pannan 1
Vit prick i pannan 2
Jo, men jag bär på sadel ibland också =) säger äldre gentleman
ok, trots solen, svårt med fokus på kameran, synd när man har så fina motiv ;o) som ställer upp sig (om man är snabb med avtryckaren åtminstone, det var väl där skon klämde)
sååååååver.............................................bländad av solen
Den här killen har ett riktigt kändisnamn.......
Vad menar du? Vad bryr jag mig om det??
En hälsning från oss som mest drar på kärror bakom oss...
Vit prick i pannan 1
Vit prick i pannan 2
Jo, men jag bär på sadel ibland också =) säger äldre gentleman
ok, trots solen, svårt med fokus på kameran, synd när man har så fina motiv ;o) som ställer upp sig (om man är snabb med avtryckaren åtminstone, det var väl där skon klämde)
sååååååver.............................................bländad av solen
Den här killen har ett riktigt kändisnamn.......
Vad menar du? Vad bryr jag mig om det??
Skimrande hästhelg 2; huvuden ute och inne
"Funderar inte så mycket jag..."
Fina damen ovan.
Nedan:
NÄMEN INTE när jag ÄTER!!! Snälla, please, nån respekt!
Har man några fler år på nacken än de övriga småkillarna ställer man inte upp på vad som helst längre ... ;o)
Inga problem, jag ställer upp i ur och skur. Käka kan man alltid göra!
Denna kille skulle man nog kunna lära mycket ... mycket mottaglig. Men han är ung så han lär inte lämna travlivet riktigt än på ett tag.
Vit prick i pannan 3, om än nästan osynligt liten :0)
Strålande hästhelg 3 - "3 par i leken" Damernas först ut och sen herrarnas
Vill också vara i förgrunden....:
Såja!
Och här står pojkarna på rad
Kan inte alltid vara mitt i solens rampljus, men vackerögon iallafall.
BYE BYE!!!!!!!Fisk - world peace diet
har jag nämnt förut, att somliga menar att det är än mer gifter av olika slag (föruttnelse mm.) i fisk än i kött.
http://becausetrollrik.blogg.se/2010/february/detta-visste-jag-inte-om-fisk.html
Om det är så vet jag inte, och om det är som det skrivs här nedan om fiskleverolja, vet jag inte heller. Men kan vara värt en tanke:
“In most parts of the world, because of overfishing and near-shore water pollution, it is no longer possible to run profitable fishing operations close to shore. As boats go farther out, they stay out longer. When fish are hauled into the boats, they are dumped in tanks in the hull where they slowly die, defecating and crushing the fish beneath them. This often goes on for many days, the dead and dying fish piled atop each other with open wounds, workers pouring antibiotics into the fecal soup to keep infection in check. Seafood is the leading cause of food poisoning.”
(WILL TUTTLE i boken ”The world peace diet”)
FISKOLJA - PROTEIN - GIFTER
“Fish flesh is, as Michael Klaper, M.D., points out, “very concentrated protein.” Because protein is basically only used to grow hair and nails, to heal wounds and rebuild tissue, and, in children, to grow, we typically take in more protein than we can use with a fish filet. Our bodies cannot store protein, so we must metabolize it, which causes stress on our liver, kidneys and immune system. Klaper also warns against consuming fish flesh and oil for other reasons:
The fish oils that are promoted as providing protection to the arteries from artherosclerosis may also pose a serious hazard because they decrease the blood’s ability to coagulate to stop bleeding. Fish oil has also been shown to inhibit the action of insulin. This is bad news for any diabetic trying to maintain normal blood sugar levels while taking fish oil capsules and possibly eating a diet high in fish flesh… Another unpublicized but potentially important problem results from fish oil’s apparent tendency to increase the length of a normal pregnancy. An overly long gestation time increases the birth weight of the baby, and thus the attendant risk of birth accidents, caesarian sections, and maternal deaths.
Despite current advertising campaigns, no one needs to eat the oil squeezed out of a fish’s flesh or liver; in fact, the oil of a fish’s liver is one of the strangest substances to consider eating. The liver of any animal is the chemical detoxifier for the body, and thus concentrates all the pollutants consumed by that animal. The oil squeezed from fish livers may contain high levels of hydrocarbon toxins such as PCBs and dioxins. People who use fish oil “to protect their arteries” may actually be poisoning themselves with hydrocarbons, and thus increasing their cancer risk from these dietary oils.”
(WILL TUTTLE i boken ”The world peace diet”)
http://becausetrollrik.blogg.se/2010/february/detta-visste-jag-inte-om-fisk.html
Om det är så vet jag inte, och om det är som det skrivs här nedan om fiskleverolja, vet jag inte heller. Men kan vara värt en tanke:
“In most parts of the world, because of overfishing and near-shore water pollution, it is no longer possible to run profitable fishing operations close to shore. As boats go farther out, they stay out longer. When fish are hauled into the boats, they are dumped in tanks in the hull where they slowly die, defecating and crushing the fish beneath them. This often goes on for many days, the dead and dying fish piled atop each other with open wounds, workers pouring antibiotics into the fecal soup to keep infection in check. Seafood is the leading cause of food poisoning.”
(WILL TUTTLE i boken ”The world peace diet”)
FISKOLJA - PROTEIN - GIFTER
“Fish flesh is, as Michael Klaper, M.D., points out, “very concentrated protein.” Because protein is basically only used to grow hair and nails, to heal wounds and rebuild tissue, and, in children, to grow, we typically take in more protein than we can use with a fish filet. Our bodies cannot store protein, so we must metabolize it, which causes stress on our liver, kidneys and immune system. Klaper also warns against consuming fish flesh and oil for other reasons:
The fish oils that are promoted as providing protection to the arteries from artherosclerosis may also pose a serious hazard because they decrease the blood’s ability to coagulate to stop bleeding. Fish oil has also been shown to inhibit the action of insulin. This is bad news for any diabetic trying to maintain normal blood sugar levels while taking fish oil capsules and possibly eating a diet high in fish flesh… Another unpublicized but potentially important problem results from fish oil’s apparent tendency to increase the length of a normal pregnancy. An overly long gestation time increases the birth weight of the baby, and thus the attendant risk of birth accidents, caesarian sections, and maternal deaths.
Despite current advertising campaigns, no one needs to eat the oil squeezed out of a fish’s flesh or liver; in fact, the oil of a fish’s liver is one of the strangest substances to consider eating. The liver of any animal is the chemical detoxifier for the body, and thus concentrates all the pollutants consumed by that animal. The oil squeezed from fish livers may contain high levels of hydrocarbon toxins such as PCBs and dioxins. People who use fish oil “to protect their arteries” may actually be poisoning themselves with hydrocarbons, and thus increasing their cancer risk from these dietary oils.”
(WILL TUTTLE i boken ”The world peace diet”)
En hundradel av föroreningar
En genomsnittlig indier äter 5 kilo kött om året och har bättre hälsa än en västerlänning i jämförbar ålder. Det går åt 123 kilo kött om året för att mätta en amerikan – 25 gånger mer än vad en indier äter. Våra produktions- och konsumtionsmönster för animaliska produkter förstör vår jord. Allt tyder på att de samtidigt bidrar till att förstöra oss människor.
Varje kväll skriver jag några ord i en dagbok för att rekapitulera vad som har gett mig störst glädje under dagen. Ofta handlar det om mycket enkla saker. Och jag förvånas ständigt över hur glad jag har känt mig om jag bara har ätit grönsaker, baljväxter och frukt (och lite flerkornsbröd), jag märker att jag har känt mig piggare och lättare hela dagen. Jag tänker med tillfredsställelse på att jag är en lite mindre belastning på den här planeten som bär mig och föder mig.”
(DAVID SERVAN-SCHREIBER i boken ”Anticancer”)
”Det är uppenbart att det i alla länder finns ett direkt samband mellan förekomsten av cancer och konsumtionen av kött, charkuterier och mjölkprodukter. Och omvänt – ju mer grönsaker och baljväxter (ärter, bönor, linser) landets kost innehåller, desto lägre är cancerfrekvensen.”
(DAVID SERVAN-SCHREIBER i boken ”Anticancer”)
”I en långtidsstudie av 91 000 sjuksköterskor under tolv år visade forskare på epidemiologiska avdelningen på Harvard att risken för bröstcancer hos kvinnor före klimakteriet är dubbelt så hög för dem som äter rött kött mer än en gång om dagen som för dem som äter det mindre än tre gånger i veckan. Risken för bröstcancer kan alltså halveras bara genom att minska på konsumtionen av rött kött. I Europa har EPIC (European Prospective Investigation into Cancer and Nutrition), i en stor studie som följde över 470 000 personer i tio olika länder, kommit fram till samma slutsats när det gäller tjocktarmscancer: Risken var dubbelt så hög för personer som åt stora mängder kött som för dem som konsumerade mindre än 20 g om dagen.”
(DAVID SERVAN-SCHREIBER i boken ”Anticancer”)
”Det vi redan vet säkert är att kött och mejeriprodukter (liksom stora fiskar högst upp i näringskedjan) står för över 90 procent av de kända föroreningar som människan exponeras för. Där ingår bland annat dioxin, PCB och vissa bekämpningsmedel som finns kvar i miljön trots att de har varit förbjudna i flera år. Det är också klarlagt att grönsaker normalt sett innehåller en hundradel av de föroreningar som finns i kött.”
(DAVID SERVAN-SCHREIBER i boken ”Anticancer”)
Boskapsskötseln bidrar mer till växthuseffekten än trafiken. Boskapsskötseln står för 65 procent av alla utsläpp av dikväveoxid, en gas som bidrar 296 gånger mer än koldioxid till den globala uppvärmningen. Metanet som korna släpper ut som en biprodukt av sin dåliga spjälkning av majs bidrar till uppvärmningen 23 gånger mer än koldioxid.
Varje kväll skriver jag några ord i en dagbok för att rekapitulera vad som har gett mig störst glädje under dagen. Ofta handlar det om mycket enkla saker. Och jag förvånas ständigt över hur glad jag har känt mig om jag bara har ätit grönsaker, baljväxter och frukt (och lite flerkornsbröd), jag märker att jag har känt mig piggare och lättare hela dagen. Jag tänker med tillfredsställelse på att jag är en lite mindre belastning på den här planeten som bär mig och föder mig.”
(DAVID SERVAN-SCHREIBER i boken ”Anticancer”)
”Det är uppenbart att det i alla länder finns ett direkt samband mellan förekomsten av cancer och konsumtionen av kött, charkuterier och mjölkprodukter. Och omvänt – ju mer grönsaker och baljväxter (ärter, bönor, linser) landets kost innehåller, desto lägre är cancerfrekvensen.”
(DAVID SERVAN-SCHREIBER i boken ”Anticancer”)
”I en långtidsstudie av 91 000 sjuksköterskor under tolv år visade forskare på epidemiologiska avdelningen på Harvard att risken för bröstcancer hos kvinnor före klimakteriet är dubbelt så hög för dem som äter rött kött mer än en gång om dagen som för dem som äter det mindre än tre gånger i veckan. Risken för bröstcancer kan alltså halveras bara genom att minska på konsumtionen av rött kött. I Europa har EPIC (European Prospective Investigation into Cancer and Nutrition), i en stor studie som följde över 470 000 personer i tio olika länder, kommit fram till samma slutsats när det gäller tjocktarmscancer: Risken var dubbelt så hög för personer som åt stora mängder kött som för dem som konsumerade mindre än 20 g om dagen.”
(DAVID SERVAN-SCHREIBER i boken ”Anticancer”)
”Det vi redan vet säkert är att kött och mejeriprodukter (liksom stora fiskar högst upp i näringskedjan) står för över 90 procent av de kända föroreningar som människan exponeras för. Där ingår bland annat dioxin, PCB och vissa bekämpningsmedel som finns kvar i miljön trots att de har varit förbjudna i flera år. Det är också klarlagt att grönsaker normalt sett innehåller en hundradel av de föroreningar som finns i kött.”
(DAVID SERVAN-SCHREIBER i boken ”Anticancer”)
Boskapsskötseln bidrar mer till växthuseffekten än trafiken. Boskapsskötseln står för 65 procent av alla utsläpp av dikväveoxid, en gas som bidrar 296 gånger mer än koldioxid till den globala uppvärmningen. Metanet som korna släpper ut som en biprodukt av sin dåliga spjälkning av majs bidrar till uppvärmningen 23 gånger mer än koldioxid.
Hästhage i kurvan, 16 dgr kvar
Precis här borta till höger om kurvan (rakt nedan i bild) blir det hästhage till våren på lägden
Löven och vårgrönskan lär väl skymma så att det inte går att se lika bra dit bort från köksfönstret, men från tomten kan man väl se hästarna om de inte är längre uppöver.
Åt andra hållet andra lägdar och fortsätter man upp förbi ladan över ängen kommer man på kör- och ridbanan i skogen. Sand och jord, precis där uppe där skogsbanan tittar fram i öppningen mot lägdarna var det jag lite oplanerat tog mig av Trollrik för ett par veckor sedan i flygande fläng. Sand och jord är bara mjukt för hästhovar ;o)
Gräsmattan
gräsmattan dock inte för hästar ;-o även om den vore stor nog ;o)))
får nog använda en modernare trimmer för den...
Nytt boende, visning, nedräkning 17 dgr kvar...
Bakom knuten finns skogen och stigarna som kan ta mig och hästarna ut på äventyr
De lerigaste
Trollrik är nog värst, han har mer päls att fastna i. Because håller sig in i det längsta med fina sommarkostymen på... Men han gillar att skita ner sig också =D
Så såg det ut igår, det var bara marginellt bättre idag, den leran som torkat ramlat av under boxvilan inatt ;o)
Fjärde benet?
Konstigt det ser ut, var är fjärde benet???
Och så dags för en brun? rumpa att göra entré i solnedgången ;o)
eller just den här kvällen i en mer eldröd skepnad?
Helkroppsformatet i skitig kostym
Typiskt, jag hamnar alltid i fototagen innan rykten. Efteråt på kvällen i stallet fick de en varsin ordentlig rykt och rengjord man, svans och lugg, inklusive luggfläta på långe farbrorn med långluggen. Så de blev färdiga för uppvisning, men då var det ju dags att säga gonatt
Hårfager; nog är svansen lång alltid
Best view. Under en ...
mage i... solnedgången
Vilken utsikt 1
Vilken utsikt 2
Vilken utsikt 3
sikt 3och vilken utsikt 4 ;o)
Fantastisk kväll
Här kommer en serie annorlunda vyer. Trollrik får börja kavalkaden med sin ljuvliga kropp, några helt vanliga bilder.
Men kan intyga att hans päls är precis så len och mjuk som sammet som den ser ut i skenet av den mjuka kvällsolen.
Den är helt fantastisk, om han visste hur fin han är ;o)
Men kan intyga att hans päls är precis så len och mjuk som sammet som den ser ut i skenet av den mjuka kvällsolen.
Den är helt fantastisk, om han visste hur fin han är ;o)
Men på natten...
är det Tello som chefar på soffan, nu i höstligt brun, annars brukar den ju omringa hundarna med blått ;o)
Vårt naturliga tillstånd
Det nya paradigmet - Vårt naturliga tillstånd
"Professor Pinker säger att mellan tre och fyra procent av USA:s manliga befolkning är psykopater. De har en genetisk förändring som gör att de saknar den mest grundläggande mänskliga förmågan: empatin".För att kunna omskapa ett tillstånd som inte är bra måste man först och främst tillstå att det finns ett problem. Inom psykologin finns ett fenomen som Freud kallade för bortträngning. Detta innebär att en person som insett ett obehagligt faktum som vederbörande inte orkar hantera väljer att förtränga eller "glömma" det. Vinsten blir att individen inte medvetet behöver konfrontera det oerhörda obehag eller den ångest upplevelesen framkallar. Baksidan är att personen utvecklar någon form av neuros på grund av den inre spänning och kraft som går åt att hålla det obehagliga fördolt. För att lösa upp de känslomässiga knutarna så behöver man medvetandegöra och bearbeta de jobbiga och traumatiska känslorna.
Sedan lång tid tillbaka har de styrande spelat på människors skuldkänslor och rädsla för lidande och död för att få dem att agera i enlighet med elitens önskan. I större skala fanns/finns hotet om Guds vrede för den som inte "gjorde/gör som den ska", i nästa skala hotet från makthavarna om utebliven ersättning, fängelse eller död och därefter föräldrarna och den närmaste omgivningen och hotet om utebliven kärlek och gemenskap.
Människan är en flockvarelse och rädslan för att stötas ut ur gruppgemenskapen gör att de allra flesta fogar sig. Vi är inte skapta för att leva i ensamhet eller alienerade från andra människor utan behöver ett socialt sammanhang där vi kan interagera med och spegla oss i varandra. Därför krävs det vanligen en rejäl självkänsla och inre styrka för att våga utmana de rådande dogmerna inom gruppen, samhället och världen.
---
Själv brukar jag hävda att människan i grund och botten är en nyfiken, kreativ och livsbejakande varelse och att vår konfliktbenägenhet snarast hänger ihop med att vi är i konflikt med oss själva på grund av att vi lever i en miljö som i många avseenden fräter på våra nervssystem. När det kommer till kritan är vi dock ofta benägna att bistå varandra i svåra stunder. Se bara vad som händer när en stor katastrof inträffar, de flesta är beredda att hjälpa till på något sätt, åtminstone om de blir ombedda.
Det förefaller som att det är först när vi utsätts för stress, (vilken ofta är undermedveten) och på grund av rädsla och bristande kontroll över våra liv, som vi tenderar bli cyniska och aggressiva. Då triggas reptilhjärnan och våra lägsta instinkter igång och likt rovdjuret biter vi i självförsvar eller attackerar automatiskt och hugger mot vår omgivning på diverse sätt.
---
Sådana uppgifter ställer mycket av det vi lärt oss på huvudet. I åratal har vi matats av välmenande lärare i skolan, entustiastiska journalister i medierna och "skolade" akademiker i debattsoffor, med att de konflikter vi ser världen runt är ett resultat av olyckliga politiska omständigheter och tillfälligheter. "Shit happens!"
Sällan hör man någon ens andas en antydan om att vi delges lögner av de styrande, att krig är synnerligen lönsamt för storbankirerna och miltärindustrin och att det, inte minst i samband med terror, även använts som förevänding för att omdana samhällen och införa storebrorslagar som till exempel FRA eller facistioida lagar som Patriot Act.
Uppskrämd av diverse illdåd, okritiskt rapporterade i pressen, nickar den omedvetne medborgaren och säger sen att det här är nog bra ändå. Successivt strippas vi på våra mänskliga rättigheter utan att knysta, då vi lärt oss vara lydiga överheten. Istället så förtränger vi det obehagliga faktum att vi har blivit kuggar i ett själlöst maskineri som går på tvärs med våra nervssystem och tröstar oss med prylar, snabbmat, sötsaker, droger och andra avledande saker i ett försök att härda ut på den materialistiska slavfarmen i det globala brädspel på vilket eliten flyttar runt och knuffar ut människor efter behag i sitt stormaktspel.
Istället har de lyckats intala oss att detta är någonting helt naturligt, och om någon sätter en fot utanför fållan och hävdar en obekväm eller rent av revolutionerande tanke är andra snabbt där och tillrättavisar "puckot". Särskilt legitimt blir det förstås om korrigerarna kan hänvisa till akademisk skolning som underlag för sin "sunda" och "realistiska" världsbild, till skillnad från de "muppar" och "truthdårar" som i deras ögon utgörs av "ensamma, obildade och patetiska pajasar" i sina försök att förstå världen. I den mån "foliehattar" finner gemenskap är det i så fall med andra "stollar" som fastnat i någon "konspiratorisk soppa".
Det tycks uppenbart att vi behöver ett nytt paradigm i sättet att tänka, se på och förhålla oss till världen. En förutsättning för detta nya paradigm är att vi börjar varsebli och vågar titta på vad som verkligen skett och sker på världsarenan och att vi tror på oss själva och människan som sådan.
Berg (Lasse Berg, Gryning över Kalahari) menar att människan i grunden är god. Hans observationer av San-folket visar att de är både empatiska och hjälpsamma. Han berättar också om att när antropologen Marjorie Shostak undersökte självbilden hos San-kvinnor i alla åldrar fann hon att de såg sig som naturligt åtråvärda och vackra och att de uppfattade den egna personligheten som bra och fullvärdig."Så ser förmodligen vårt naturliga tillstånd ut", menar Berg.
Om detta är vårt naturliga urtillstånd, vilket jag tror att det är, då är det kanske på tiden att vi försöker återerövra detta tillstånd.
I sin helhet:
http://www.sourze.se/Det_nya_paradigmet_V%c3%a5rt_naturliga_tillst%c3%a5nd_10749706.asp
Aktiespekulant chockade BBC med sanningen
"Jag trodde att alla redan visste sånt här. De stora höjdarna med kapital styr världen, jag trodde inte att det var någon nyhet."
När aktiespekulanten Alessio Rastani bjöds in till BBC för att prata om den ekonomiska räddningsplanen för Europa chockade han programledarna genom att säga att det inte är regeringar som styr världen utan investeringsbanker som Goldman Sachs. Han sa också att han hoppas på en ny recession att kunna slå mynt av. TV-intervjun med den frispråkige spekulanten spreds blixtsnabbt och retade folk i en värld där de flesta inte bara sitter upp över öronen i bostadslån utan dessutom med sina pensionsbesparingar på börsen.
Jag ser dubbelt
men inte i syne, har jag 2 knäskålar??
och värre kanske det blir? ;o)
in natura
Mitt vänstra knä överraskar mig alltid. När jag har gjort mig illa märker jag det inte förrän vi gott och väl har varit hemma en stund, så tittar jag ner, och vad är det här??? en bula.
Det var likadant förra gången fast det var 20 år sen, ett ärr under knäskålen är kvar som minne efter den incidenten. Märkte inte att knät var uppskuret under täckbyxorna förrän jag kört klart hästen, fodrat hästarna lunch och gått in för att luncha själv, när jag klädde av mig fick jag en smärre chock den gången 8-/
Den här gången lär det inte bli nåt streck kvar som minne iallafall.
Det är väl det här som kallas traumabearbetning ;o)
Gjorde årets avramling i skogen och har en likadan knöl bak i vänstra skinkan, men den maskeras av - själva skinkan. Och det skulle ju ändå inte blivit nån fotodokumentation av det :-P
Sist jag ramlade av var väl (tiden går fort, jag minns det som igår) 3 år sen tror jag. Då var jag full av adrenalin efteråt, och gången innan det också...och gången innan det...=) samma känsla som efter att sprungit ett lidingölopp, man är lite hög..
men den här gången var det en helt annan känsla fast det skedde nästan identiskt lika. Jag var lugn och närvarande hela tiden så det blev inget adrenalinpåslag. Det startas ju upp med att det kommer ett stick av rädsla och hjärtat rusar, men nåt var ändå annorlunda på den fronten idag.
Men idag och ikväll blir det till att göra en del självbehandling och balansera upp sig i mittlinjen för den är inte riktigt i balans just nu ;-P
Vardagliga tankemönster, att se på livet med nyfikna ögon
Måste bara tillägga en del "förberedelsesignaler", (låter bättre att kalla det så än varningssignaler? ;o)
tecken som man får i sin vardag till sig. Det här skulle kunna vara ett sånt exempel.
Vad pratade jag om igår med olika människor. Dagen började med ett samtal om avramlingar med en tjej. Vi pratade om när vi ramlade av sist, hur många gånger vi har ramlat av och hur det har skett mm. Varför just detta samtalsämne igår???
Nåväl, senare på dagen, ett nytt samtal med en annan person, som helt apropå frågar mig om när jag håller på med hästar, förvisso främst när det handlar om att jag är ute och behandlar (än ridning) och träffar en massa olika hästar och som jag kanske inte känner. Hon frågade: är du aldrig rädd när du är med hästar.
Jag svarade så sanningsenligt jag bara kan, som jag tror iallafall, att, nä, jag kan inte komma på nåt speciellt tillfälle när jag är rädd, eller att jag råkat ut för en situation där jag blivit rädd för att hästen kan göra mig nåt eller så. Respekt kan man ha, men inte att den grundar sig i att jag känner rädslan. Snarare, säger jag, är jag för orädd....... eller hur man ska definiera det.
Där kom nästa ledtråd.
Fastän jag har blivit äldre (då många blir mer rädd och försiktig med vad de gör) så är jag tvärtom mer våghalsig än när jag var yngre, då jag vill minnas att jag var mer försiktig t ex i hästsammanhang, ridning på ridskola osv.
Så, vad ska man lära sig av detta, jo det finns en det att tänka på och ta till sig. Men det finns nog en del som går mig förbi också.
Det sista jag sa innan incidenten var dock... och det är väl meningen att jag ska ta till mig också av dagens äventyr, som vanligt ;o)
jo: "Jag borde rida lite mer "gymnastiskt" för att mjuka upp Trollriks nacke och hals, han är ju fortfarande för ensidig osv sen sin travhäst tid. Men jag har för dåligt tålamod att hålla på och "traggla", och hästarna har väl lite för dåligt tålamod till det också, samt att jag förstärker det. Vi tycker ju det är mycket roligare och spännande att rida i skogen än att trampa runt på samma ställe. Leka och upptäcka... stimulerar just våra sinnen, ..... men .... det har säkert sina poänger med att inte vara för ensidig, på något vis. Frågan är vad jag kommer att göra åt det. Har en förmåga att bara ta dagen som den kommer iallafall.
Sådär en 500 meter från skogen där vi var håller Pernilla till som verkligen kan det där ....
Pernillas hemsida
Har pratat om det förr, men att komma till skott, kan vara knepigt. Om det nu ens är meningen dvs =)
Det finns så många fantastiska hästar i byn, kan man lugnt säga.
Som ni nog känner till: Elisabeths blogg ;o)
Ska iallafall ordna en del detaljer, så är vi nog rustade för vintern.
Ja, slutligen det jag i all enkelhet kommer på som symbolik just nu är att Knän står för tjurighet... säger några, kan också ha med framåtanda att göra om jag minns rätt. (kanske är hela benet eller foten?, att gå framåt).
Vänstra kroppssidan står iallafall för det kvinnliga och högra sidan, t ex höger arm och höger ben står för det manliga.
Min kvinnliga tjurighet?
Hästarna säger oss saker och visar oss, men det MÅSTE inte bara handla om själva hästeriet för att det är där det sker, det kan handla bara om mig själv, men i samvaron med hästarna kommer nåt fram.
Vem vet? För varje dag så ändras nåt och formas nåt nytt, så det som betydde nåt i går betyder nåt annat idag och imorgon =)
Nu vidare till nya äventyr
och värre kanske det blir? ;o)
in natura
Mitt vänstra knä överraskar mig alltid. När jag har gjort mig illa märker jag det inte förrän vi gott och väl har varit hemma en stund, så tittar jag ner, och vad är det här??? en bula.
Det var likadant förra gången fast det var 20 år sen, ett ärr under knäskålen är kvar som minne efter den incidenten. Märkte inte att knät var uppskuret under täckbyxorna förrän jag kört klart hästen, fodrat hästarna lunch och gått in för att luncha själv, när jag klädde av mig fick jag en smärre chock den gången 8-/
Den här gången lär det inte bli nåt streck kvar som minne iallafall.
Det är väl det här som kallas traumabearbetning ;o)
Gjorde årets avramling i skogen och har en likadan knöl bak i vänstra skinkan, men den maskeras av - själva skinkan. Och det skulle ju ändå inte blivit nån fotodokumentation av det :-P
Sist jag ramlade av var väl (tiden går fort, jag minns det som igår) 3 år sen tror jag. Då var jag full av adrenalin efteråt, och gången innan det också...och gången innan det...=) samma känsla som efter att sprungit ett lidingölopp, man är lite hög..
men den här gången var det en helt annan känsla fast det skedde nästan identiskt lika. Jag var lugn och närvarande hela tiden så det blev inget adrenalinpåslag. Det startas ju upp med att det kommer ett stick av rädsla och hjärtat rusar, men nåt var ändå annorlunda på den fronten idag.
Men idag och ikväll blir det till att göra en del självbehandling och balansera upp sig i mittlinjen för den är inte riktigt i balans just nu ;-P
Vardagliga tankemönster, att se på livet med nyfikna ögon
Måste bara tillägga en del "förberedelsesignaler", (låter bättre att kalla det så än varningssignaler? ;o)
tecken som man får i sin vardag till sig. Det här skulle kunna vara ett sånt exempel.
Vad pratade jag om igår med olika människor. Dagen började med ett samtal om avramlingar med en tjej. Vi pratade om när vi ramlade av sist, hur många gånger vi har ramlat av och hur det har skett mm. Varför just detta samtalsämne igår???
Nåväl, senare på dagen, ett nytt samtal med en annan person, som helt apropå frågar mig om när jag håller på med hästar, förvisso främst när det handlar om att jag är ute och behandlar (än ridning) och träffar en massa olika hästar och som jag kanske inte känner. Hon frågade: är du aldrig rädd när du är med hästar.
Jag svarade så sanningsenligt jag bara kan, som jag tror iallafall, att, nä, jag kan inte komma på nåt speciellt tillfälle när jag är rädd, eller att jag råkat ut för en situation där jag blivit rädd för att hästen kan göra mig nåt eller så. Respekt kan man ha, men inte att den grundar sig i att jag känner rädslan. Snarare, säger jag, är jag för orädd....... eller hur man ska definiera det.
Där kom nästa ledtråd.
Fastän jag har blivit äldre (då många blir mer rädd och försiktig med vad de gör) så är jag tvärtom mer våghalsig än när jag var yngre, då jag vill minnas att jag var mer försiktig t ex i hästsammanhang, ridning på ridskola osv.
Så, vad ska man lära sig av detta, jo det finns en det att tänka på och ta till sig. Men det finns nog en del som går mig förbi också.
Det sista jag sa innan incidenten var dock... och det är väl meningen att jag ska ta till mig också av dagens äventyr, som vanligt ;o)
jo: "Jag borde rida lite mer "gymnastiskt" för att mjuka upp Trollriks nacke och hals, han är ju fortfarande för ensidig osv sen sin travhäst tid. Men jag har för dåligt tålamod att hålla på och "traggla", och hästarna har väl lite för dåligt tålamod till det också, samt att jag förstärker det. Vi tycker ju det är mycket roligare och spännande att rida i skogen än att trampa runt på samma ställe. Leka och upptäcka... stimulerar just våra sinnen, ..... men .... det har säkert sina poänger med att inte vara för ensidig, på något vis. Frågan är vad jag kommer att göra åt det. Har en förmåga att bara ta dagen som den kommer iallafall.
Sådär en 500 meter från skogen där vi var håller Pernilla till som verkligen kan det där ....
Pernillas hemsida
Har pratat om det förr, men att komma till skott, kan vara knepigt. Om det nu ens är meningen dvs =)
Det finns så många fantastiska hästar i byn, kan man lugnt säga.
Som ni nog känner till: Elisabeths blogg ;o)
Ska iallafall ordna en del detaljer, så är vi nog rustade för vintern.
Ja, slutligen det jag i all enkelhet kommer på som symbolik just nu är att Knän står för tjurighet... säger några, kan också ha med framåtanda att göra om jag minns rätt. (kanske är hela benet eller foten?, att gå framåt).
Vänstra kroppssidan står iallafall för det kvinnliga och högra sidan, t ex höger arm och höger ben står för det manliga.
Min kvinnliga tjurighet?
Hästarna säger oss saker och visar oss, men det MÅSTE inte bara handla om själva hästeriet för att det är där det sker, det kan handla bara om mig själv, men i samvaron med hästarna kommer nåt fram.
Vem vet? För varje dag så ändras nåt och formas nåt nytt, så det som betydde nåt i går betyder nåt annat idag och imorgon =)
Nu vidare till nya äventyr
En röd katt
träffade jag ikväll när jag skulle hämta hästarna. Katter är urläckra djur, oavsett sort, men ikväll fick jag träffa en som som jag aldrig sett förut. Coolare får man leta efter. Mycket bestämd herre. Som man inte rådde över, verkade vara sisådär 18 bast kanske? så fel man kan ha ;o) han var kring 4 år, hette Melker. Men mycket bast-ant kille iallafall, helt enligt föreskriften ;o)
Han gillade att bli kliad och kurrade uppfordrande. Men min hand täckte ju knappt hela hans huvud mellan öronen!
Ser fram emot att möta på honom fler gånger. Melker, var hans namn. Kär på störten. Finns i flera färger, men just denna är röd.
Han gillade att bli kliad och kurrade uppfordrande. Men min hand täckte ju knappt hela hans huvud mellan öronen!
Ser fram emot att möta på honom fler gånger. Melker, var hans namn. Kär på störten. Finns i flera färger, men just denna är röd.
Om rasen BRITTISKT KORTHÅR
Brittiskt korthår, britt, är en stillsam och tystlåten katt, med ett nallebjörnsliknande utseende.
En brittisk korthår är självständig, intelligent och tillgiven. Den brittiska korthårskatten är lättskött och trivs både som utekatt och innekatt.Den är medelstor till stor, med muskulös och knubbig (cobby) kropp med korta, kraftiga ben och runda och fasta tassar. Svansen är kort och tjock med rundad svanstipp. Pälsen är kort och tjock med underull.
Huvudet är brett och runt med fylliga kinder, särskilt hos hanar. Hakan är välutvecklad och nosen kort och bred. Öronen är små och rundade och sitter brett isär. Ögonen är stora, runda och brett placerade.
Britten är ganska stor och tung och utvecklas därför långsamt. Den är färdigutvecklad först vid 3 - 4 års ålder.
