Första tågresan
Gosig och rosig
Nu har vi gjort huvudstaden med lillprinsen. Vad konstigt att ut och åka på semester och hela tiden ha huvudattraktionen med sig!
Först tågresan med snabbtåg (3,5 tim). Killen håller sig vaken i över 3 timmar, uthållig som vanligt trots tidig uppstigning före 7 och kan man tro - sövande tågmuller, för en kille som normalt kliver upp kring 9. Han somnar lagom till Uppsala men då är vi ju snart framme.
Mer mosig än gosig
Framme på tågstationen lite missnöjd att inte fått sova klart, hade önskat tågresan varit lite längre ja, jag med ;) men snabbt i gång för att ta in alla intryck igen.
Kvällen tar vi det dock lugnt med faster, medan pappa och farbror drar till Grönan. Så somnar lillprinsen ovaggad i obekant säng, inga problem. Jag tyckte snarare att han verkade tycka det var spännande med en ny omgivning att sova i! Han spanade lite runt i rummet när han skulle sova och kunde jag kanske se ett litet leende i mungipan.
Dag 2 - Skansen och Godzilla
Finns det dinosaurier på Skansen? Har man huvudattraktionen med sig så..
Jo, vi fick se lite sovande fina djur,
men inga problem att få roliga bilder när huvudattraktionen är med, är det bara jag som tycker att han alltid är så rolig på bild?
Ja det händer och fötter och fotas!
För dagboken så har vi åkt färja, tunnelbana och buss till diverse ställen denna dag.
När vi kom in på Skansen gick vi först till matstället Gubbhyllan där Adam fick sitt andra smeknamn för resan.
Det första fick han av faster; Adam "Ålen" Johansson. Hal som en ål slinker han iväg och är svår att hålla i, det var han redan som ännu mindre..... (arkivbild ;)
Det andra fick han av en kille i en butik på Skansen, som kom fram och frågade om det var den här killen som jag bar på som gjorde Godzillavrålet, jooooo, whoooooooo ryter han ända nerifrån sina älskade tår åt allt möjligt.
Dag 3, återresan
börjar på tågstationen, och för att fortsätta på den inslagna tråden, så när vi gick förbi en liten "ta med mat på tågresan-shop" hoppar tjejen i kassan högt och vänder sig om;
oh shit vad rädd jag blev! sa hon.
Jo, det var godzilla vrålet igen på sånär högsta volymen, så det var inte så konstigt, hihi.
Lite händer och fötter och tossingarna då:
Nostalgi 2: Inga problem med elstängsel
Idag den 16 dec ... ;o) inte vilka baywatchkillar som helst
Mycket hästar på stranden i Marocko. Lite annorlunda baywatchkillar håller utkik....
Sticker emellan med ridresa 95 - Egypten
Här syns det vilken skillnad på hur stor man själv ser ut jämfört med Flagship, där jag ser ut som en liten flicka uppepå ;o)
Men de här hästarna är ju också fullstora så att säga. Här var jag dålig i giftstruma (sköldkörteln) och tog mig inte ens upp på hästen utan de fick lyfta upp mig i sadeln. (Jag undrar vad de trodde när jag påstådde att jag visst KUNDE rida, men inte tog mig upp i sadeln, hihi ;o) Utan hjälm och allt. Fick vi rida i full galopp i öknen ;o)
Jag verkar ha den gladaste hästen... Huvudet upp och öronen framåt.
... och Teneriffa, Marocko, Skottland ;o)
Julen -95. Merry Christmas på hästryggen. Inga hinder, inga häckar eller stup, bara en liten promenadstig ibland sand och buskar Och palmer).
Har även ridit i Marocko. Också en häftig ridupplevelse. Där hade de tyvärr inga hagar så hästarnas chans att komma ut var på ridtur. Man funderar, ska man "sponsra" de här ställena eller ej, genom att betala för ridtur alltså. I vissa fall, som på Irland och Skottland t ex där hästarna hade det väldigt bra, är det ju ingen tvekan.
I Egypten och Marocko kan man fråga sig. Jag har hittat min egen sanning i det hela. Och hur som haver så ångrar jag ingenting, som man brukar säga ;o)
I Marocko där de stod på box, kunde de bli väldigt heta när de väl kom ut. Det var bara att hålla i sig när vi fick galoppera längs en millång strand i vattenkanten.
Helt ljuvligt och okontrollerat. Den hästen var nog den som var mest vild. Flagship på Irland var inte "besinningslös", han vara bara som en vägg att hålla i och så höll han sitt tempo utan att förändra något med en fluga på ryggen ;o). I Marocko gick det nog bara fortare och fortare, leendet blev bara större och större. Kanske mungiporna som drogs bakåt av vinddraget....??
Så här bodde hästarna i Marocko:
Har kommit in i digital åldern här, med digitalkamera behövdes inte skanna in hästbilderna ;o)
nä, den lilla var inte med ut och red. Bara mamman ;o) Hennes häst hade också eld i baken ibland.
Det här var nog min spruttkuse, om jag minns rätt. Kan man inte tro. Men bettet i munnen säger annat ....
I Skottland hade de riktigt ljuvliga hästar. Jag fick en buspålle..... Där hade de inga behov av att dra iväg. Men vi tog oss in och ut i fårhagar, sprang ikapp med fåren (jagade ? ;o) efter underbara stigar med trav och galopp. Min hade den egenheten att den istället bockade, och ju mer jag skrattade ju mer bockade den, precis så mycket att jag INTE skulle ramla av. Den började lite försiktigt mest frågandes, får jag?? När jag inte sa nåt fortsatte den mera =). Vi glömde kameran den dagen. Oj, vad jag skulle velat ha kvar den på bild för jag minns inte riktigt hur den ser ut. Skulle velat se ansiktet igen. Det var härliga appaloosor på det stället. Nu önskar man att man då förde lite dagbok, namn och plats, hästnamn osv. Var var vi? Närmare bestämt... och vilket år?? -98 kanske
Exotiska veckan; idag den 14 dec för 6 år sen
bildtexter kommer....
Drömmen om Irland, eller var det verkligt?
Jag blev erbjuden en ridtur när jag hälsade på hos några på Irland. Wow, läckert. Jag skulle få en ledsagare också, unga sonen i huset. Så kom hästarna ut på gårdsplanen, och den jag skulle få rida var själva gårdsägarens egen häst, hans flaggskepp ;o). jo han heter (hette..) Flagship.
Han hade inte tid att rida den så mycket som den behövde så han var bara glad om jag tog med honom ut. ooops, sedär, vilken bjässe. Om inte annat så ser man på benen och hovarna att det är en rejäl kille.
Det kändes som det var den största häst jag suttit på. Man hade inte mycket talan när han drog iväg...
Gårdsägaren, en karl lite modell större. Häst därefter, kraftig. Användes till rävjaktritter. Sonen i huset följde med på sin ponny och när vi galopperade så kändes det som pojken satt långt där nere vid marken på sin ponny och försökte hålla jämna steg med oss. Pojken instruerade vart vi skulle och så sa han att
"vi stannar däruppe på krönet!
"ok" sa jag, krönet närmade sig och jag höll i Flagship. Hände ingenting
Återigen sa grabben, däruppe vid krönet stannar vi och går in mot gården. Han trodde inte att jag hade hört första gången, men det hade jag ...
Ok , sa jag igen, fullt upp med en jättegalopp. Och en häst som säkert var van vid hårdare tag i munnen av en stor stark karl. Mig trodde han väl bara vara lite flugor som putsade vingarna i mungipan på honom.
Tredje gången han sa, "där framme ska vi sakta av", kanske han började fatta att jag satt mest bara däruppe och åtminstone försökte styra , eller ens det =) Tror jag kanske försökte med tricket att dra i ena tygeln när man inte får stopp på det vanliga viset ;o)
hihi, inte stannade vi på krönet, vi fortsatte en bit efteråt också nerför backen tills vägen tog slut, så vände vi upp. Minns inte så noga allt i detalj, mer än att jag bara var lycklig och hänförd att ut och rida på Irland på så härliga hästar.
Gjorde även turridning, dvs bokade häst på ett ställe och fick följa med ut med en guide och nån till. Turridning på irland.... är inte som turridning man är van vid .... Tyvärr inga bilder. Minns hästens namn, också på denna, annars gör jag inte så ofta det på de andra ställena jag varit på. Den här hette Hanson.
Turridning på irland där allting är uppdelat med stängsel, staket, fallna träd, murar odyl innebär en hel del hoppning. Verkligen terrängritt.
Då fick jag för första gången känna på hur det kändes att hoppa ett högt hinder ..... NERFÖR. (dvs inte upphoppet, utan den andra delen av ett hopp, dvs nerresan.
Dvs vi kom på en platå och bokstavligen slängde oss ut för en mur, och landade en våning ner på nästa lägde. Jag tror säkert det var åtminstone 1.50 högt. Ja, det var häftigt, hästen bara försvinner under en. Kändes som i en tecknad film där figurerna i flygande luften ritas en halvmeter från varandra och flyger var för sig. Det tog säkert inte ens en sekund, men kände allt och minns allt i slowmotion. Den där nerresan gav hjärnan en ny aha-upplevelse.
Hanson var inte så stor som Flagship, det var nog bara en D-ponny faktiskt, därför kändes det nog ännu större än om det varit en stor häst.
När vi for ut för det där "stupet" hade jag ingen aning om att vi skulle landa sådär långt ner, så lite oförberedd på landningen fick ländryggen sig en rejäl mottagning som kändes länge efter. Man står ju upp i sadeln "bakåtlutad" så svanken svankade rejält och knixade i landningen. Det var det värt. Lycklig kan jag säga, efter den ridturen också. Hjärnan simmade och guppade fröjdefullt i naturligt drogbad.
Har en till irlandshäst historia men på hemmaplan som jag tänkte skanna in bilder av i nästa omgång av denna hästnostalgi tripp.
Som synes på bilderna är det här 92. Nästa hästmöte utspelar sig 96. Och så återknyter jag till Because bakgrundshistoria med lite bilder från våra "boxmötesstunder" mellan tävlingarna. Som var nånstans kring -97.
Sen är vi ju nästan i nutid?
