Du står aldrig stilla, även om det tycks vara på det viset ibland.
Så vackert skrivet.
”Varje val vi gör leder oss i en utav två riktningar. Vi är på väg antingen mot en framtid som inspirerar oss eller mot ett förflutet som begränsar oss. När vi går i riktning mot våra djupaste önskningar, känner vi stödet från hela universum i ryggen och vi är inspirerade av vårt liv. Vår iver väcker oss på morgonen och ger oss den motivation och energi vi behöver för att kämpa oss framåt.
Det spelar ingen roll vilken vår vision är, vare sig den är att tjäna ett antal miljoner kronor, att sprida kärlek bland barnen i grannskapet, att framlägga en proposition om en ny lag eller att bli skollärare. När vårt handlande kommer direkt från visionen för vårt liv, utstrålar vi glädje och passionen hjälper oss genom våra dagar.
Att göra val som främjar våra drömmar ger oss en fantastisk känsla av kraft, styrka och självaktning. När vi ser att vi gör framsteg mot vad vi vill ha ut av vårt liv, känner vi oss fulla av kraft, hoppfulla och självsäkra. Att göra val som för oss framåt ger oss mod och självförtroende till att manifestera och förverkliga våra drömmar och mål.
Å andra sidan håller val, som gjorts av rädsla, oss fjättrade i det förgångna. Vårt behov av trygghet, säkerhet och förutsägbarhet hindrar oss från att stiga ut ur den verklighet vi känner till. Eftersom vi är rädda för vad vi skulle kunna hitta utanför trygghetszonen av det som är bekant för oss, förblir vi bundna till det förgångna, även om det inte längre uppfyller våra önskningar. Om vi klamrar oss fast vid det vi känner till, är vi övertygade om att detta kommer att hålla oss trygga och om vi lämnar det förflutna bakom oss, är vi rädda för att det ska försätta oss i fara. Med andra ord: Den djävul vi känner är bättre än den djävul vi inte känner.
Vår rädsla för att vidga horisonten och ta risker får oss att tro att våra drömmar är orealistiska eller utom räckhåll. Våra rädslor hävdar att vi borde vara lyckliga med det vi har. Men när vi slutar tro på oss själva, när vi ger upp hoppet att vi kan bli vadhelst vi vill, börjar en del i oss att dö. Genom att beröva oss själva vår rätt att drömma, att komma ihåg vad vi verkligen önskar, förlorar vi så sakta förbindelsen till vårt högsta jag. Ofta känner vi att vi har försökt innan och misslyckats, så därför tvekar vi att försöka igen. Vår rädsla genomsyrar hela vår tillvaro, förlamar oss, hindrar oss från att gå framåt.
Men här är sanningen: Du går antingen framåt eller så går du bakåt. Det finns inget mittemellan. Du står aldrig stilla, även om det tycks vara på det viset ibland. Varje val är av betydelse. Varje val, även om det skulle tyckas vara mindre viktigt eller obetydligt, leder dig i en särskild riktning. Till och med att göra det valet att inte göra något alls, kommer att påverka ditt liv, Det är fortfarande ett val.”
Det spelar ingen roll vilken vår vision är, vare sig den är att tjäna ett antal miljoner kronor, att sprida kärlek bland barnen i grannskapet, att framlägga en proposition om en ny lag eller att bli skollärare. När vårt handlande kommer direkt från visionen för vårt liv, utstrålar vi glädje och passionen hjälper oss genom våra dagar.
Att göra val som främjar våra drömmar ger oss en fantastisk känsla av kraft, styrka och självaktning. När vi ser att vi gör framsteg mot vad vi vill ha ut av vårt liv, känner vi oss fulla av kraft, hoppfulla och självsäkra. Att göra val som för oss framåt ger oss mod och självförtroende till att manifestera och förverkliga våra drömmar och mål.
Å andra sidan håller val, som gjorts av rädsla, oss fjättrade i det förgångna. Vårt behov av trygghet, säkerhet och förutsägbarhet hindrar oss från att stiga ut ur den verklighet vi känner till. Eftersom vi är rädda för vad vi skulle kunna hitta utanför trygghetszonen av det som är bekant för oss, förblir vi bundna till det förgångna, även om det inte längre uppfyller våra önskningar. Om vi klamrar oss fast vid det vi känner till, är vi övertygade om att detta kommer att hålla oss trygga och om vi lämnar det förflutna bakom oss, är vi rädda för att det ska försätta oss i fara. Med andra ord: Den djävul vi känner är bättre än den djävul vi inte känner.
Vår rädsla för att vidga horisonten och ta risker får oss att tro att våra drömmar är orealistiska eller utom räckhåll. Våra rädslor hävdar att vi borde vara lyckliga med det vi har. Men när vi slutar tro på oss själva, när vi ger upp hoppet att vi kan bli vadhelst vi vill, börjar en del i oss att dö. Genom att beröva oss själva vår rätt att drömma, att komma ihåg vad vi verkligen önskar, förlorar vi så sakta förbindelsen till vårt högsta jag. Ofta känner vi att vi har försökt innan och misslyckats, så därför tvekar vi att försöka igen. Vår rädsla genomsyrar hela vår tillvaro, förlamar oss, hindrar oss från att gå framåt.
Men här är sanningen: Du går antingen framåt eller så går du bakåt. Det finns inget mittemellan. Du står aldrig stilla, även om det tycks vara på det viset ibland. Varje val är av betydelse. Varje val, även om det skulle tyckas vara mindre viktigt eller obetydligt, leder dig i en särskild riktning. Till och med att göra det valet att inte göra något alls, kommer att påverka ditt liv, Det är fortfarande ett val.”
(DEBBIE FORD i boken ”Fråga dig det rätta”)
Helgfrisyren fixad! Mittbena ska det va
tycker Muffis
Snyggaste Muffbruden i stan
Å lite lockar i nacken med zebraränder
Några viktiga detaljer är förstås de två hornvirvlarna
Livet är inte ett problem som bör lösas, utan ett mysterium att delta i. Livet finns inte till för att begripas
”Livet är människans bästa tid”, lär den finske backhopparen Matti Nykänen ha sagt. Och med sitt kloka yttrande slår han huvudet på spiken. När ska människan leva om hon inte gör det när hon är vid liv? Men livet är vanskligt, risken finns att man blir tilltufsad. Nej, det blir man förresten garanterat. Eller för att citera en amerikansk jungiansk analytiker: Ju mer människan strävar efter att kontrollera sitt liv, desto mindre har hon till slut att kontrollera. Just så är det. Livet flyr den som inte kastar sig in i livet. Livet är inte ett problem som bör lösas, utan ett mysterium att delta i. Livet finns inte till för att begripas utan för att levas.
Varför är det så få människor som verkligen inser detta, och varför nöjer sig så många med att bara överleva? Varför är det så få av oss som vågar ta risker, göra misstag, begå fel och därmed avslöja sig som svaga och ofullständiga? Varför gör så många alltid samma saker, som att motvilligt stanna kvar i decennier på samma arbetsplats eller klamra sig fast vid ett kärlekslöst och kvävande äktenskap? Varför fastnar så många i trygghet och skapar en framtid som bara är mer av det förflutna? Varför vågar vi inte ta steget ut i tomheten, låta oss falla ner i avgrunden och hitta en framtid som är något helt annat än den tid som varit? Varför sätter vi vårt ljus under skäppan, låter bli att gripa vår chans för att i stället ägna tiden åt att trygga våra positioner?
Varför är det så få människor som verkligen inser detta, och varför nöjer sig så många med att bara överleva? Varför är det så få av oss som vågar ta risker, göra misstag, begå fel och därmed avslöja sig som svaga och ofullständiga? Varför gör så många alltid samma saker, som att motvilligt stanna kvar i decennier på samma arbetsplats eller klamra sig fast vid ett kärlekslöst och kvävande äktenskap? Varför fastnar så många i trygghet och skapar en framtid som bara är mer av det förflutna? Varför vågar vi inte ta steget ut i tomheten, låta oss falla ner i avgrunden och hitta en framtid som är något helt annat än den tid som varit? Varför sätter vi vårt ljus under skäppan, låter bli att gripa vår chans för att i stället ägna tiden åt att trygga våra positioner?
(TOMMY HELLSTEN i boken ”Du är mer än du anar”)
Två mänskliga basbehov. "Endast en människa som är övertygad om sitt eget värde vågar möta sin egen ofullkomlighet."
För ett tag sen skrev jag spontant av mig angående frihet kontra säkerhet som jag såg en del saker. Lustigt nog damp det ner en liknande text som tog upp i stort sett samma ämne. Men djupare och större såklart. Så jag lägger in den också för att backa upp mina egna tankar ;o)
Det handlar om två mänskliga basbehov – frihet och trygghet. Mellan dessa balanserar vi med varierande framgång. Vi behöver frihet, men också trygghet. Många väljer trygghet på frihetens bekostnad. De vågar inte resa iväg utan stannar kvar på stationen. Där sitter de sedan med sina resväskor och ser tåg efter tåg svischa förbi. Varför? Därför att de bär på en stor inre otrygghet som kan vara av väldigt tidigt datum. I sitt inre är de djupt övertygade om att det bara kan gå snett för dem här i livet. Eftersom detta är deras upplevelse, har de börjat betrakta den som en sanning. Om man som barn tvingats uppleva alltför stor otrygghet gör man det till sin livsuppgift att försäkra sig om att det aldrig kommer att upprepa sig, eftersom det skulle göra alltför ont. Den inre otryggheten måste i det här fallet kompenseras med en överdriven yttre trygghet. Det innebär att man alltid gör samma välbekanta och trygga saker. Man vågar aldrig prova något nytt. Att ta itu med något helt nytt är farofyllt eftersom man då skulle löpa risken att göra misstag och avslöjas som otillräcklig och bristfällig.
En rädd och otrygg människa bär på en stor inre skam. Den bygger på övertygelsen att man själv är av noll och intet värde. En sådan människa vågar inte visa sig otillräcklig eftersom hon då skulle tvingas konfronteras med sin egen värdelöshet. Endast en människa som är övertygad om sitt eget värde vågar möta sin egen ofullkomlighet. Det handlar om en kärlek riktad mot en själv, för när man älskar sig själv accepterar man också sin svaghet och ofullkomlighet. När en människa vet att hon är älskad och värdefull behöver hon inte visa sig vara felfri. Hon är värdefull därför att hon finns till. Det räcker.
Hur upplever man en sådan tillit? Det är inget man griper ur luften eller slår upp i en bok, utan människan kan bara tillägna sig känslan av att vara älskad och värdefull genom egna erfarenheter. Därför behöver vi andra människor. Inte ens Gud klarar av det på egen hand, utan måste ty sig till människor för att nå fram till människan. Kärleken behöver hud. Kärlek är inte bara en idé eller ett metafysiskt begrepp. Den är något konkret som förmedlas till oss genom en annan människas blick, genom beröring, i själva mötet. Det måste nogsamt vävas in och obemärkt ingjutas i allt detta. Om man inte får uppleva kärlek i världen vågar man överhuvudtaget inte födas. De kärlekslösa förblir utanför, fastnar i moderlivet, föds inte till sig själva. De står vid sidan om och trevar efter sina tryggade positioner, fjärran från såväl sig själva som livet.
Har man en gång fått del av andra människors kärlek märker man så småningom att kärleken också finns i en själv; den ligger djupt begravd i människans centrum, på det ställe där vår sanna identitet och det inre barnet i oss finns. Där har kärleken legat hela tiden och bidat sin tid, i väntan på det ögonblick då människan ger sig ut på en inre resa mot det som är kärnan i hennes väsen.
De som slår sig gula och blå i forsen är de som tål det. Deras människovärde påverkas inte av att de gör fel eller är rädda för att begå misstag. Deras människovärde bygger på att de lever i kärlek. Enligt Albert Einstein finns det bara en enda stor fråga som människan bör finna svaret på under sin livstid: Lever vi i ett välvilligt eller i ett illvilligt universum? Det handlar om att leva i kärlek eller i rädsla. En människa som tror på kärleken som den största kraften i universum grundar sina handlingar på tillit. Hon kastar sig i forsen och ger sig ut på en hisnande resa. Men den som inte tror på kärleken baserar sina handlingar på fruktan. Hon står kvar på stranden.
Det gäller för oss att välja mellan rädsla och kärlek. De flesta av oss väljer ibland det ena, ibland det andra. Under livets gång övar vi oss om och om igen, i ständigt nya situationer, i detta val mellan rädsla och kärlek. Vi både tvingas och får rätten att ta konsekvenserna av våra val. Det är livets stora gåva. Gåvans ovillkorlighet förpliktar oss att bli ansvariga. Vi bär alla konsekvenserna av våra egna val, vare sig vi vill det eller inte. Och just därför är människan en så unik varelse. Hon har makten att skapa sitt eget liv och alla hennes val är på liv och död. Vilken chans att skapa sig ett hisnande liv!”
(TOMMY HELLSTEN i boken ”Du är mer än du anar”)
En rädd och otrygg människa bär på en stor inre skam. Den bygger på övertygelsen att man själv är av noll och intet värde. En sådan människa vågar inte visa sig otillräcklig eftersom hon då skulle tvingas konfronteras med sin egen värdelöshet. Endast en människa som är övertygad om sitt eget värde vågar möta sin egen ofullkomlighet. Det handlar om en kärlek riktad mot en själv, för när man älskar sig själv accepterar man också sin svaghet och ofullkomlighet. När en människa vet att hon är älskad och värdefull behöver hon inte visa sig vara felfri. Hon är värdefull därför att hon finns till. Det räcker.
Hur upplever man en sådan tillit? Det är inget man griper ur luften eller slår upp i en bok, utan människan kan bara tillägna sig känslan av att vara älskad och värdefull genom egna erfarenheter. Därför behöver vi andra människor. Inte ens Gud klarar av det på egen hand, utan måste ty sig till människor för att nå fram till människan. Kärleken behöver hud. Kärlek är inte bara en idé eller ett metafysiskt begrepp. Den är något konkret som förmedlas till oss genom en annan människas blick, genom beröring, i själva mötet. Det måste nogsamt vävas in och obemärkt ingjutas i allt detta. Om man inte får uppleva kärlek i världen vågar man överhuvudtaget inte födas. De kärlekslösa förblir utanför, fastnar i moderlivet, föds inte till sig själva. De står vid sidan om och trevar efter sina tryggade positioner, fjärran från såväl sig själva som livet.
Har man en gång fått del av andra människors kärlek märker man så småningom att kärleken också finns i en själv; den ligger djupt begravd i människans centrum, på det ställe där vår sanna identitet och det inre barnet i oss finns. Där har kärleken legat hela tiden och bidat sin tid, i väntan på det ögonblick då människan ger sig ut på en inre resa mot det som är kärnan i hennes väsen.
De som slår sig gula och blå i forsen är de som tål det. Deras människovärde påverkas inte av att de gör fel eller är rädda för att begå misstag. Deras människovärde bygger på att de lever i kärlek. Enligt Albert Einstein finns det bara en enda stor fråga som människan bör finna svaret på under sin livstid: Lever vi i ett välvilligt eller i ett illvilligt universum? Det handlar om att leva i kärlek eller i rädsla. En människa som tror på kärleken som den största kraften i universum grundar sina handlingar på tillit. Hon kastar sig i forsen och ger sig ut på en hisnande resa. Men den som inte tror på kärleken baserar sina handlingar på fruktan. Hon står kvar på stranden.
Det gäller för oss att välja mellan rädsla och kärlek. De flesta av oss väljer ibland det ena, ibland det andra. Under livets gång övar vi oss om och om igen, i ständigt nya situationer, i detta val mellan rädsla och kärlek. Vi både tvingas och får rätten att ta konsekvenserna av våra val. Det är livets stora gåva. Gåvans ovillkorlighet förpliktar oss att bli ansvariga. Vi bär alla konsekvenserna av våra egna val, vare sig vi vill det eller inte. Och just därför är människan en så unik varelse. Hon har makten att skapa sitt eget liv och alla hennes val är på liv och död. Vilken chans att skapa sig ett hisnande liv!”
(TOMMY HELLSTEN i boken ”Du är mer än du anar”)
Motivation och viljestyrka
”Motivationen är till god hjälp, men inte nödvändig för att man ska nå sina mål. Visst verkar det vara lättare att utföra en uppgift när man känner sig motiverad (eller inspirerad eller självsäker, för den delen) – och det är inget fel med sådana känslor – men man kan inte vara beroende av dem i längden.
Under en föreläsning återberättade dr David Reynolds dr Shoma Moritas ord så här: ”Om det regnar och du har ett paraply, använd det.” Använd alltså motivationen när du kan göra det, men förlita dig på viljestyrkan när du inte kan det. När jag skrev den här boken kände jag mig ibland inspirerad medan jag andra gånger var trött, tveksam eller modlös. Det var då viljestyrkan hjälpte mig att komma vidare.
Effektiva personer är inte nödvändigtvis smartare eller mer talangfulla än sina mindre framgångsrika motsvarigheter; de är bara mer disciplinerade. Många smarta människor stupar på vägen därför att de kämpar vidare enbart när de känner sig motiverade. Framgångsrika människor kämpar på oavsett vad de känner, och de använder sin vilja för att komma över apati, tvivel eller rädsla. Motivationen fungerar i ögonblicket, medan man kan räkna med viljans envishet, ståndaktighet och uthållighet.”
Under en föreläsning återberättade dr David Reynolds dr Shoma Moritas ord så här: ”Om det regnar och du har ett paraply, använd det.” Använd alltså motivationen när du kan göra det, men förlita dig på viljestyrkan när du inte kan det. När jag skrev den här boken kände jag mig ibland inspirerad medan jag andra gånger var trött, tveksam eller modlös. Det var då viljestyrkan hjälpte mig att komma vidare.
Effektiva personer är inte nödvändigtvis smartare eller mer talangfulla än sina mindre framgångsrika motsvarigheter; de är bara mer disciplinerade. Många smarta människor stupar på vägen därför att de kämpar vidare enbart när de känner sig motiverade. Framgångsrika människor kämpar på oavsett vad de känner, och de använder sin vilja för att komma över apati, tvivel eller rädsla. Motivationen fungerar i ögonblicket, medan man kan räkna med viljans envishet, ståndaktighet och uthållighet.”
(DAN MILLMAN i boken ”Själens trappa”)
Dagen efter
fick det bli hemgjord blåbärsglass till frukost =)
till höger hemgjord kiwisorbet, också enkelt och rekommendabelt!
Exakt,
å så hamnade jag på Island!
Jag gör båda delarna =) vänder upp och ner på mig själv och blir uppochnervänd ;o)
Så kan det gå.
True Love <3
Ljuvlig kreativ morgonstund har guld i mun
Stekta rödbetor med quinoa, vitkål och lax. Lite salt på de söta rödbetorna passar bra och oregano ovanpå, blev det till guldfrukost!
Härlig förmiddag sätter igång den kreativa ådran ;o)
Önskar alla fick ha såna välgörande mornar istället för rakt upp och rätt ut i den dagliga stressen.
7.15 Ut i friska luften och släppte ut hästarna.
Hem och vila med mjuka övningar några timmar innan matlusten vaknade till.
Bananer med en citron, blåbär, nypon, cocosmjölk m.m. i smoothieformat fick bli fördrink till måltiden ovan.
Glad och nöjd, kan dagen börja =)
Du har hela himlen inom dig - Grattis vackerpojken 20 år
| 14. Himlen Och Lite Till (Barbados) |
| (Thunqvist) Mariann Songs |
|
Jag var mitt i livets karusell
    Tog ett extra varv varenda kväll     Och jag trodde jag var stor och stark För jag rörde mig på säker mark  Mångas ögon brann av begär Men ingen såg mig för den jag är  Så mötte jag dig Och allt blev enkelt igen  Du har hela himlen inom dig Och jag vet du älskar bara mig  Jag har funnit allt som jag vill ha Det finns bara du och jag 
Du har hela himlen i din själ Jag känner att du bara vill mig väl  Du har allt jag vill Du har himlen och lite till Hjulen snurra´ allt snabbare  Ingen tid att stanna upp och se  Vad jag egentligen behövde ha  Var nån att lita på för att må bra Jag har alltid varit en enkel man     Med många vänner med starka band Men ingen som du För allting är enkelt igen  Du har hela himlen inom dig... Det är lätt att falla ner från stegen som man klättrar på Men jag vet att du finns där för mig och tar emot mig då Du har hela himlen inom dig... BECAUSE!   |
Herre på täppan      Lyckohästen
   Milda sammetsögon och kropp =)
Sammandrag från Oxsta till Bergsåker (och Sveriges alla travbanor från Malmö, Göteborg till Dalarna och upp till Umeå) till Töva till Nolby till Sörnacksta till Allsta och allt däremellan! ;o)
Grattis älsklinggubben, en häst som rymmer Himlen Och Lite Till
|
Hyllning
Ja, det är fantastiskt vad dessa popgossar kan göra låtar som beskriver det här med relationer till djuren så bra. Det är imponerande hur väl de verkar förstå dem! ;o) För det måste ju vara djuren de skriver för?
På söndag tillägnar jag ännu en text till BeCause, dagen till ära. Denna gång är den dessutom på svenska. Tidigare har BoyZones "When you say nothing at all" varit hans signaturmelodi ;o)
Bilderna kommer visa att den här låten måste helt enkelt vara skriven direkt från Because' läppar, om honom, och till honom =)
Strålande magisk vecka
På söndag firar vi Because som fyller 20 år! Så det blir olika former av uppvaktning hela veckan =)
Idag fick hästarna laserbehandling. Speciellt Because som kan njuta av det mesta som har med värme att göra stormnjöt av strålarna på sina ben. Perfekt sysselsättning idag när han inte fått lapa solstrålar som han suktar efter.
På honom fick kotor och haser sig en genomlysning och han hängde med läppen och smackade frustade och gäspade. Efteråt var de pigga och for med full fräs ut i hagen igen ;o)
Vi har ett par bastanta trösklar som ska passeras vid in- och utgång och det är härligt och se hur smidigt och precist även Because lyfter benen över dem. Trollrik är ju en naturbegåvning när det gäller att placera fötter och kroppskontroll, vilket inte Because varit. Så kul att se iallafall. Ett varmblod med släpig, snubblig gång som skulle kunna skyllas på sin travbakgrund. Men jag vet inte det. Inte nu längre huvudsaken.
Because har alltid haft en stel vänster has t ex och påfrestningar på höger bakkota, eventuellt pga hasen som kanske troligen har lite pålagring i glidlederna. Det var värre förr faktiskt och det är alltså en veterinärs försiktiga utlåtande för flera år sen som jag använder här. Har aldrig tagit plåtar eller så.
Hade jag varit intresserad av att sprida sedlarna omkring mig hejvilt hade det kanske? varit intressant att utforska både det ena och det andra och plåta för att bekräfta och bevisa än det ena än det andra ;o). MEN kanske tur det för hästarna! så slipper hästarna bli riktiga försökskaniner. De är ju försökskaniner ändå så det räcker. Man prövar sig fram utan att veta helt enkelt. Och kan också ibland vara roligare med magkänsla, som ibland rent av kan få vissa bekräftelser.
För efter det har det ju hänt en hel del. Barfota tex. Och det har inte blivit sämre, utan rörligheten är mycket bättre. Dock vet man ju inte hur det ser ut i skelettet. Om pålagringar eller liknande kan bli mindre eller om det bara blivit "inte sämre" =) Eller om det är helt andra faktorer som också påverkar deras rörlighet, tex övning av kroppsmedvetenhet för att öka kroppskontrollen? Man får verkligen ha en open mind. Förr var det inte en tanke på att leka cavalletti eller naturliga hinder som diken och hyggen. Det gick inte att träna upp på det viset genom att nöta, det blev bara sämre. Det släppte dock och nu har det avverkats många hyggen, hahahaha (kunde inte låta bli....;o)
För Trollriks del testade vi bl.a. en framkota och hovled mot kronranden, där också en hästterapeut en gång kände igenom och kunde, enligt honom, konstatera lite sk ringkota, också pålagringsaktigt under kotleden/hovleden. Man kan känna som en liten extra förhårdnad ovanför kronranden. Har väl försökt hålla koll på det där, men man blir ju ändå hemmablind och svårt att känna skillnad när man ser och känner dem hela tiden. Är heller ingen van kännare av sånt. Men sägs att det är inte alltför ovanligt att det blir lite pålagringar på diverse hovställen på kallblod. Kanske mer förr än nuförtiden. Men Trollrik härrör ju till lite mer förr i tiden.
Nu när jag fick lite hjälp att känna med "nya händer" så kunde laserkvinnan inte känna nåt sånt, iallafall inte på utsidan, och reaktionen på lasern blev väl inte heller så tydlig på den framhoven. Kanske också för att det var det första vi testade så Trollrik hade inte slappnat av helt. Han är mer skeptisk mot apparatmojänger än vad Because är ;o)
Han somnar inte precis. Det hade han inte gjort när vi fortsatte heller, men när vi tog hans nästa "akilleshäl" höger bakknä, då kunde han inte låta bli att reagera ändå, så där fanns lite fästen som först måste trampas lite när han började känna av ställena, och sen kom tugg tugg iallafall och lugn och stilla =)
Och Muffis då ? Hon stod utanför och väntade nyfiket, tog emot grabbarna med öppna famnen när de stegade ut med raska kliv. Sen blev det en bunt på tre stycken som trängdes i full fart på den smala stigen uppför hagen. Ibland har jag hjärtat lite i halsgropen att hon ska klämmas däremellan nånstans, men de verkar lösa det. Trollrik var först, sen Muffis och sist Because med sina långa kliv så tänkte det kunde vara lätt att han råkar kliva henne på hälarna så att hon blir sinkad.. men han sansar sig fort och håller sig tydligen på behörigt avstånd även om det inte riktigt ser ut så från lite håll.
