Att inte sträva efter förändring, så inträffar den
"Vägen till ansvar är vägen till frihet. När en människa slutar intala sig själv att det är någon annans fel, öppnar sig en ny värld för honom. Att förstå och acceptera sig själv är en förutsättning för att kunna acceptera konsekvenserna av sina handlingar. Han behöver inte längre tigga förståelse från andra eller förödmjuka sig för att få det.
När en individ accepterar sin skugga måste han emellertid för alltid ge upp idén om den egna perfektionen. Han måste inse att han aldrig blir perfekt: han kommer aldrig att leva tillräckligt länge för att kunna ändra på allt det han inte tycker om hos sig själv. Han måste modifiera sina föreställningar om vad som är psykisk utveckling och mognad. Skulle han verkligen bli lyckligare av att disciplinera sig själv bättre eller av att äga ett hus? Om han inte är nöjd med vad han är idag, är det då troligt att han blir det i en fjärran framtid? Är det verkligen så viktigt att vara på det ena eller andra sättet? Skulle det inte vara att föredra om han i stället utvecklade ett större mått av tolerans för det han verkligen är? En av förändringens paradoxer är att den ofta inträffar först när vi har slutat sträva efter den.
Ett visst mått av självdistans hjälper individen att få perspektiv på sin egen tillvaro och på människorna omkring honom. I stället för att föra honom längre bort från livet hjälper självdistansen honom att engagera sig djupare i det. Den man som accepterar sin egen relativitet accepterar också andras relativitet. I en värld där han inte måste vakta på varje steg han tar, kan han andas lättare. När han känner sin egen skugga, fruktar han inte längre att andra ska förvandlas till ondskefulla tigrar och attackera honom. Han kan nu uppskatta insikten att vi alla, på ett eller annat sätt, är beroende av varandra.
Den goda läxan vi kan lära oss av skuggan är tolerans. Att upptäcka sin egen sårbarhet gör en man mer tolerant inför andra människors felsteg. När han upptäcker sina egna behov av uppskattning och förståelse blir han mer uppmärksam och förstående gentemot andra. Att erkänna sitt eget ofrånkomliga beroende gör att han kan erkänna andras beroende av honom. Han känner sig inte längre tyranniserad av krav som ställs på honom, och han slutar också att tyrannisera andra med sina egna krav. Han vinner tillträde till tacksamhetens värld, för han vet att trots att ingen är skyldig honom någonting, så finns det alltid någon som ger honom ett handtag.”
(GUY CORNEAU i boken ”Frånvarande fäder, förlorade söner”)
Värre än cancer och hjärtsjukdom
”Första rangens mördare i dagens värld är varken cancer eller hjärtsjukdom. Det är bortträngning. Den verkliga faran är omedvetenhet, och den dolde mördaren – neurosen. Genom decennier av praktik har jag blivit alltmer övertygad om detta. Bortträngning – en lömsk, dold, ogripbar kraft, slår ut många av oss. Den uppträder i så många skepnader – cancer, diabetes, kolit – att vi aldrig ser den precis som den är. Sådan är dess natur – diabolisk, sammansatt, svårtillgänglig. Den genomtränger allt, men förnekas överallt då dess mekanism är att dölja sanningen. Förnekandet är den oundgängliga konsekvensen av dess struktur.
Det finns nästan ingen sjukdom, psykisk eller fysisk, där bortträngning inte förekommer. Sanningen i detta påstående har bland annat visat sig när vi kunnat vända sjukdomen genom att leda patienten fram till deras smärta och lyfta av bortträngningens lock.”
(ARTHUR JANOV i boken ”Det nya primalskriket”)
Det finns nästan ingen sjukdom, psykisk eller fysisk, där bortträngning inte förekommer. Sanningen i detta påstående har bland annat visat sig när vi kunnat vända sjukdomen genom att leda patienten fram till deras smärta och lyfta av bortträngningens lock.”
(ARTHUR JANOV i boken ”Det nya primalskriket”)
Bortträngningsmekanismen
”Det finns upplevelser som är alltför smärtsamma för barn att känna. Det finns också vissa verkligheter, vissa sanningar om våra föräldrar och våra familjer, som är alltför smärtsamma för barn att känna till. Barn, som ju är ur stånd att förändra dessa förhållanden, kommer att skydda sig själva att förlita sig på försvaren bortträngning – att tvinga ner minnet av händelsen i det omedvetna – och förnekande – att vägra att erkänna den sanning som uppenbaras för dem.
JEAN JENSON i boken ”Att återerövra sitt liv”
Man kan nog gärna påminna sig om att det vi upplever som små får större proportioner än hur vi upplever dem som vuxna. Det vi nu tycker är bagateller var stora katastrofer när man var liten? Så bortträngningsmekanismen slår nog på ganska lätt och ofta för de flesta. Det behöver inte vara det "vi normalt" anser som hemska upplevelser eller övergrepp eller liknande. Vi har ju alla saker att upptäcka om oss själva och sen bearbeta =)
JEAN JENSON i boken ”Att återerövra sitt liv”
Man kan nog gärna påminna sig om att det vi upplever som små får större proportioner än hur vi upplever dem som vuxna. Det vi nu tycker är bagateller var stora katastrofer när man var liten? Så bortträngningsmekanismen slår nog på ganska lätt och ofta för de flesta. Det behöver inte vara det "vi normalt" anser som hemska upplevelser eller övergrepp eller liknande. Vi har ju alla saker att upptäcka om oss själva och sen bearbeta =)
De vet att bortträngningen en gång var nödvändig för barnet för att det skulle överleva
Forts. del 2
"Många människor vet inte det. De lider av plågsamma symtom och rådfrågar läkare, som liksom de värjer sig mot det nödvändiga vetandet. De följer deras råd och underkastar sig till och med onödigt svåra operationer eller låter andra lida. Eller också tar de sömntabletter för att inte oroas av drömmar som skulle kunna påminna dem om barnet som väntar bakom muren. Men barnet kan inte komma till tals annat än på sömnlöshetens, de kroppsliga symtomens och depressionernas språk så länge vi har dömt det till tigande. Tabletter och läkemedel kan då inte hjälpa, de kan bara göra den vuxne ännu mer förvirrad.
Nödvändigt, och fullt möjligt
Många människor vet inte det heller, men många vet det sedan länge och vet sig ändå ingen råd. En del känner att deras liv förgiftas av att de tränger bort drömmarna om sin barndom; de vet att bortträngningen en gång var nödvändig för barnet för att det skulle överleva, eftersom den lilla organismen annars skulle ha dött av smärtan.
Några börjar ana att det har förödande följder för den vuxne att upprätthålla bortträngningen. Men de tror att man måste finna sig i det, för de vet inte av något alternativ. De vet inte att det är fullt möjligt att upphäva barndomens bortträngning och lära sig uthärda sanningen genom att långsamt genomgå en process som inte på något sätt är farlig. Inte plötsligt, inte genom våldsamma ingrepp, utan långsamt, med hänsyn till respektive individs försvar, steg för steg.”
ALICE MILLER i boken ”Riv tigandets mur”
"Många människor vet inte det. De lider av plågsamma symtom och rådfrågar läkare, som liksom de värjer sig mot det nödvändiga vetandet. De följer deras råd och underkastar sig till och med onödigt svåra operationer eller låter andra lida. Eller också tar de sömntabletter för att inte oroas av drömmar som skulle kunna påminna dem om barnet som väntar bakom muren. Men barnet kan inte komma till tals annat än på sömnlöshetens, de kroppsliga symtomens och depressionernas språk så länge vi har dömt det till tigande. Tabletter och läkemedel kan då inte hjälpa, de kan bara göra den vuxne ännu mer förvirrad.
Nödvändigt, och fullt möjligt
Många människor vet inte det heller, men många vet det sedan länge och vet sig ändå ingen råd. En del känner att deras liv förgiftas av att de tränger bort drömmarna om sin barndom; de vet att bortträngningen en gång var nödvändig för barnet för att det skulle överleva, eftersom den lilla organismen annars skulle ha dött av smärtan.
Några börjar ana att det har förödande följder för den vuxne att upprätthålla bortträngningen. Men de tror att man måste finna sig i det, för de vet inte av något alternativ. De vet inte att det är fullt möjligt att upphäva barndomens bortträngning och lära sig uthärda sanningen genom att långsamt genomgå en process som inte på något sätt är farlig. Inte plötsligt, inte genom våldsamma ingrepp, utan långsamt, med hänsyn till respektive individs försvar, steg för steg.”
ALICE MILLER i boken ”Riv tigandets mur”
En del av den individens ”personlighet”?
”Det är vanligt att man tycker att ”normala” människor – de vars bortträngningssystem blockerar minnena av övergrepp och kränkningar under barndomen så fullständigt att de aldrig påverkas på något uppenbart sätt – har det bättre än de som söker terapi. Det är den gamla tanken att ”det man inte vet tar man ingen skada av”. Ytligt sett kanske deras liv faktiskt också verkar lättare och behagligare – men detta välbefinnande kräver sin tribut. Även om individen själv kanske inte är medveten om det får alla som lever i ett så totalt förnekande betala ett högt pris, liksom de personer som han eller hon har relationer till, särskilt barn. Livet kan inte bli känslomässigt fullödigt och rikt, eftersom det omedvetna oupphörligt sorterar bort och avvisar eller ändrar varje stimulus som skulle kunna hota att väcka oönskade minnen.
Sheryl till exempel har alltid omedvetet undvikit att bo i hus med två våningar för att aldrig behöva höra någon komma uppför trappan på natten. Fast Sheryl inte vet om det finns det ett begravt minne förknippat med detta ljud. Ljudet i sig är oskyldigt, men det minne av vilket det är en del är det inte. Sheryl skulle kanske minnas upplevelsen i sin helhet en dag om hon utsattes för ett återskapande av bara den inledande delen. Hennes undvikande av tvåvåningshus, skenbart så oskyldigt, bidrar till att garantera att det bortträngda materialet inte aktiveras.
Vilket slags yttre stimulus som helst kan medföra denna typ av hot. Stephen till exempel trivs inte med att bo vid en livlig gata, medan Joanne inte tål att det är ”för lugnt”. Alissa vill inte ha någonting annat än moderna möbler och blir orolig när hon hälsar på hos sina vänner som bor utanför stan och som älskar antikviteter. Hon sover aldrig lugnt i deras hus och förstår inte varför. Anita måste se till att dörren till hennes sovrum antingen är helt öppen eller stängd, eftersom ljuset i springan när en dörr står på glänt på natten skrämmer henne. Patrick avskyr det dämpade ljudet från en teve genom väggen, Ben tål inte när det är stökigt hemma. Tina vägrar att äta på restauranger där man inte kan sitta med ryggen mot väggen eller arbeta i ett kontorslandskap där det inte finns några skiljeväggar som går ändå upp i taket. Gloria undviker biografer och andra instängda ställen med mycket folk på grund av sin motvilja mot andra människors ”irriterande” vanor som att knäppa med knogarna och tugga tuggummi.
Dessa undvikande beteenden är oftast inte uppenbara för en utomstående iakttagare, men om någon skulle ställa en fråga angående dem skulle de ges en rationell förklaring. Den medvetna delen av psyket tillhandahåller en ursäkt för andra likaväl som för personen själv (som ofta är medveten om den motiverande rädslan utan att känna till dess upphov). ”Jag avskyr att alltid behöva springa upp på övervåningen för att hämta någonting”, skulle Sheryl kunna säga om sitt val av hus, medan Alissa skulle kunna säga: ”Jag har aldrig tyckt om sådana där möbler.” ”Jag fryser (eller blir svettig) när jag äter på uteserveringar”, skulle Tina kunna säga, eller: ”Jag gillar inte deras mat.” På liknande sätt kan man helt enkelt se det som en dygd att alltid ha ett perfekt städat hus (eller finna tröst i ett stökigt) eller hitta ett annat skäl att välja ett jobb hos ett företag med arbetsrum där man kan stänga om sig. Man kan hitta andra skäl till att alltid vara den sista i familjen som går och lägger sig eller till att man har nattlampor i alla rum plus hallen och så vidare. Med undantag för extremfallen, som ofta kallas ”fobier”, sker detta utsorterande så smidigt att det helt enkelt blir en del av den individens ”personlighet” och aldrig ses som något mer än det.”
JEAN JENSON i boken ”Att återerövra sitt liv”
Sheryl till exempel har alltid omedvetet undvikit att bo i hus med två våningar för att aldrig behöva höra någon komma uppför trappan på natten. Fast Sheryl inte vet om det finns det ett begravt minne förknippat med detta ljud. Ljudet i sig är oskyldigt, men det minne av vilket det är en del är det inte. Sheryl skulle kanske minnas upplevelsen i sin helhet en dag om hon utsattes för ett återskapande av bara den inledande delen. Hennes undvikande av tvåvåningshus, skenbart så oskyldigt, bidrar till att garantera att det bortträngda materialet inte aktiveras.
Vilket slags yttre stimulus som helst kan medföra denna typ av hot. Stephen till exempel trivs inte med att bo vid en livlig gata, medan Joanne inte tål att det är ”för lugnt”. Alissa vill inte ha någonting annat än moderna möbler och blir orolig när hon hälsar på hos sina vänner som bor utanför stan och som älskar antikviteter. Hon sover aldrig lugnt i deras hus och förstår inte varför. Anita måste se till att dörren till hennes sovrum antingen är helt öppen eller stängd, eftersom ljuset i springan när en dörr står på glänt på natten skrämmer henne. Patrick avskyr det dämpade ljudet från en teve genom väggen, Ben tål inte när det är stökigt hemma. Tina vägrar att äta på restauranger där man inte kan sitta med ryggen mot väggen eller arbeta i ett kontorslandskap där det inte finns några skiljeväggar som går ändå upp i taket. Gloria undviker biografer och andra instängda ställen med mycket folk på grund av sin motvilja mot andra människors ”irriterande” vanor som att knäppa med knogarna och tugga tuggummi.
Dessa undvikande beteenden är oftast inte uppenbara för en utomstående iakttagare, men om någon skulle ställa en fråga angående dem skulle de ges en rationell förklaring. Den medvetna delen av psyket tillhandahåller en ursäkt för andra likaväl som för personen själv (som ofta är medveten om den motiverande rädslan utan att känna till dess upphov). ”Jag avskyr att alltid behöva springa upp på övervåningen för att hämta någonting”, skulle Sheryl kunna säga om sitt val av hus, medan Alissa skulle kunna säga: ”Jag har aldrig tyckt om sådana där möbler.” ”Jag fryser (eller blir svettig) när jag äter på uteserveringar”, skulle Tina kunna säga, eller: ”Jag gillar inte deras mat.” På liknande sätt kan man helt enkelt se det som en dygd att alltid ha ett perfekt städat hus (eller finna tröst i ett stökigt) eller hitta ett annat skäl att välja ett jobb hos ett företag med arbetsrum där man kan stänga om sig. Man kan hitta andra skäl till att alltid vara den sista i familjen som går och lägger sig eller till att man har nattlampor i alla rum plus hallen och så vidare. Med undantag för extremfallen, som ofta kallas ”fobier”, sker detta utsorterande så smidigt att det helt enkelt blir en del av den individens ”personlighet” och aldrig ses som något mer än det.”
JEAN JENSON i boken ”Att återerövra sitt liv”
Det man inte vet mår man inte dåligt av, eller....
”När den livräddande bortträngningsprocessen stör denna naturliga förmåga att bearbeta upplevelser, misslyckas vi nästan alltid med att hantera de svåra händelser som periodvis inträffar i vårt liv.”
(JEAN JENSON i boken ”Att återerövra sitt liv”)
”När smärtsamma barndomsupplevelser trängts bort kommer människor antingen inte alls att uppfatta vad som händer runt dem eller missförstå mycket av det och ofta reagera på ett sätt som är fullständigt inadekvat i den aktuella situationen. Det verkar som om det vi inte vet faktiskt kan skada oss – mycket!”
(JEAN JENSON i boken ”Att återerövra sitt liv”)
(JEAN JENSON i boken ”Att återerövra sitt liv”)
”När smärtsamma barndomsupplevelser trängts bort kommer människor antingen inte alls att uppfatta vad som händer runt dem eller missförstå mycket av det och ofta reagera på ett sätt som är fullständigt inadekvat i den aktuella situationen. Det verkar som om det vi inte vet faktiskt kan skada oss – mycket!”
(JEAN JENSON i boken ”Att återerövra sitt liv”)
En överdrivet stark reaktion eller fullständig avsaknad av reaktion
"För att bearbeta upplevelser realistiskt och till fullo måste en person först och främst kunna se klart vad som händer i en given situation. Detta låter både uppenbart och enkelt, som om det alltid förhöll sig så. Men när det finns en hög grad av förnekande är klar varseblivning snarare undantag än regel. Det som vanligen händer är i stället att det omedvetna förvränger individens iakttagelser utan att han eller hon är medveten om det.
Detta hämmar individens förmåga att genomföra nästa steg i bearbetningen på ett fullgott sätt: att förklara händelsen i rationella termer, att göra den psykiskt fattbar. Sådana förklaringar blir någotsånär riktiga om iakttagelserna är oförvanskade, men förnekande leder till felaktiga förklaringar, så att händelser ofta missförstås och man läser in antingen för mycket eller för lite i dem. Det omedvetna, som agerar mot en bakgrund av aldrig erkända kränkningar under barndomen och det förnekande som skyddar psyket från att bli medvetet om dessa, kan få en individ att bestämma sig för att någonting är sant som inte är det eller att någonting inte är sant som är det.
För att bearbeta upplevelser krävs också förmåga att bli medveten om alla känslomässiga reaktioner som väckts av händelsen, men det är väldigt sällsynt att individen har en sådan förmåga. Antingen är känslorna helt instängda så att man inte känner någonting eller också inträffar en alltför stark reaktion. I ingetdera fallet vet de flesta människor vad de egentligen känner. En vardaglig händelse som framkallar en stark känslomässig reaktion (vare sig personen är medveten om denna reaktion eller ej) har ofta en omedveten anknytning till en tidigare, smärtsam händelse från barndomen som har trängts bort. Upplevelsen i nuet ”utlöser” minnet av den tidigare händelsen, så att följden blir en överdrivet stark reaktion eller fullständig avsaknad av reaktion i stället för en normal känsla. När detta händer kan man gripas av panik över ett relativt sett obetydligt misstag, som att glömma ett tandläkarbesök, medan man kanske rycker på axlarna åt någonting viktigare, som att upptäcka att taxeringsmyndigheterna granskar en självdeklaration där man har underlåtit att ta upp alla sina inkomster.”
(JEAN JENSON i boken ”Att återerövra sitt liv”)
Detta hämmar individens förmåga att genomföra nästa steg i bearbetningen på ett fullgott sätt: att förklara händelsen i rationella termer, att göra den psykiskt fattbar. Sådana förklaringar blir någotsånär riktiga om iakttagelserna är oförvanskade, men förnekande leder till felaktiga förklaringar, så att händelser ofta missförstås och man läser in antingen för mycket eller för lite i dem. Det omedvetna, som agerar mot en bakgrund av aldrig erkända kränkningar under barndomen och det förnekande som skyddar psyket från att bli medvetet om dessa, kan få en individ att bestämma sig för att någonting är sant som inte är det eller att någonting inte är sant som är det.
För att bearbeta upplevelser krävs också förmåga att bli medveten om alla känslomässiga reaktioner som väckts av händelsen, men det är väldigt sällsynt att individen har en sådan förmåga. Antingen är känslorna helt instängda så att man inte känner någonting eller också inträffar en alltför stark reaktion. I ingetdera fallet vet de flesta människor vad de egentligen känner. En vardaglig händelse som framkallar en stark känslomässig reaktion (vare sig personen är medveten om denna reaktion eller ej) har ofta en omedveten anknytning till en tidigare, smärtsam händelse från barndomen som har trängts bort. Upplevelsen i nuet ”utlöser” minnet av den tidigare händelsen, så att följden blir en överdrivet stark reaktion eller fullständig avsaknad av reaktion i stället för en normal känsla. När detta händer kan man gripas av panik över ett relativt sett obetydligt misstag, som att glömma ett tandläkarbesök, medan man kanske rycker på axlarna åt någonting viktigare, som att upptäcka att taxeringsmyndigheterna granskar en självdeklaration där man har underlåtit att ta upp alla sina inkomster.”
(JEAN JENSON i boken ”Att återerövra sitt liv”)
