En del av den individens ”personlighet”?

”Det är vanligt att man tycker att ”normala” människor – de vars bortträngningssystem blockerar minnena av övergrepp och kränkningar under barndomen så fullständigt att de aldrig påverkas på något uppenbart sätt – har det bättre än de som söker terapi. Det är den gamla tanken att ”det man inte vet tar man ingen skada av”. Ytligt sett kanske deras liv faktiskt också verkar lättare och behagligare – men detta välbefinnande kräver sin tribut. Även om individen själv kanske inte är medveten om det får alla som lever i ett så totalt förnekande betala ett högt pris, liksom de personer som han eller hon har relationer till, särskilt barn. Livet kan inte bli känslomässigt fullödigt och rikt, eftersom det omedvetna oupphörligt sorterar bort och avvisar eller ändrar varje stimulus som skulle kunna hota att väcka oönskade minnen.

Sheryl till exempel har alltid omedvetet undvikit att bo i hus med två våningar för att aldrig behöva höra någon komma uppför trappan på natten. Fast Sheryl inte vet om det finns det ett begravt minne förknippat med detta ljud. Ljudet i sig är oskyldigt, men det minne av vilket det är en del är det inte. Sheryl skulle kanske minnas upplevelsen i sin helhet en dag om hon utsattes för ett återskapande av bara den inledande delen. Hennes undvikande av tvåvåningshus, skenbart så oskyldigt, bidrar till att garantera att det bortträngda materialet inte aktiveras.

Vilket slags yttre stimulus som helst kan medföra denna typ av hot. Stephen till exempel trivs inte med att bo vid en livlig gata, medan Joanne inte tål att det är ”för lugnt”. Alissa vill inte ha någonting annat än moderna möbler och blir orolig när hon hälsar på hos sina vänner som bor utanför stan och som älskar antikviteter. Hon sover aldrig lugnt i deras hus och förstår inte varför. Anita måste se till att dörren till hennes sovrum antingen är helt öppen eller stängd, eftersom ljuset i springan när en dörr står på glänt på natten skrämmer henne. Patrick avskyr det dämpade ljudet från en teve genom väggen, Ben tål inte när det är stökigt hemma. Tina vägrar att äta på restauranger där man inte kan sitta med ryggen mot väggen eller arbeta i ett kontorslandskap där det inte finns några skiljeväggar som går ändå upp i taket. Gloria undviker biografer och andra instängda ställen med mycket folk på grund av sin motvilja mot andra människors ”irriterande” vanor som att knäppa med knogarna och tugga tuggummi.

Dessa undvikande beteenden är oftast inte uppenbara för en utomstående iakttagare, men om någon skulle ställa en fråga angående dem skulle de ges en rationell förklaring. Den medvetna delen av psyket tillhandahåller en ursäkt för andra likaväl som för personen själv (som ofta är medveten om den motiverande rädslan utan att känna till dess upphov). ”Jag avskyr att alltid behöva springa upp på övervåningen för att hämta någonting”, skulle Sheryl kunna säga om sitt val av hus, medan Alissa skulle kunna säga: ”Jag har aldrig tyckt om sådana där möbler.” ”Jag fryser (eller blir svettig) när jag äter på uteserveringar”, skulle Tina kunna säga, eller: ”Jag gillar inte deras mat.” På liknande sätt kan man helt enkelt se det som en dygd att alltid ha ett perfekt städat hus (eller finna tröst i ett stökigt) eller hitta ett annat skäl att välja ett jobb hos ett företag med arbetsrum där man kan stänga om sig. Man kan hitta andra skäl till att alltid vara den sista i familjen som går och lägger sig eller till att man har nattlampor i alla rum plus hallen och så vidare. Med undantag för extremfallen, som ofta kallas ”fobier”, sker detta utsorterande så smidigt att det helt enkelt blir en del av den individens ”personlighet” och aldrig ses som något mer än det.”

JEAN JENSON
i boken ”Att återerövra sitt liv”

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0