Älgjakt, trots ev. vissa stressmoment, känns som något ärligare metod och undviker ju definitivt slaktproceduren

”Att köttindustrin inte låter ens de ivrigaste köttätarna komma i närheten av ett slakteri är ingen gåta. Även vid slakterier där de flesta djur dör fort är det svårt att tänka sig att det går en enda dag då inte många djur (tiotals, hundratals?) får en vidrig död.”
(JONATHAN SAFRAN FOER i boken ”Äta djur”)


”Temple Grandin hävdar att vem som helst kan utveckla sadistiska drag av det avhumaniserande arbete som konstant slakt innebär. Det är ett efterhängset problem, rapporterar hon, som varje arbetsledning måste stävja. Det händer att man inte ens försöker bedöva djuren. På ett slakteri filmade några anställda (som inte var djurrättsaktivister) i hemlighet vad som försiggick och skickade filmen till Washington Post. Man hade filmat hur fullt medvetna djur skickades genom slaktproceduren och en incident där en elpåfösare trycktes in i munnen på en ungtjur. Enligt Washington Post hade ”mer än tjugo anställda lämnat en skriftlig försäkran om att de filmade kränkningarna är vanliga och sker med arbetsledningens goda minne”. En anställd uppger i sitt vittnesmål: ”Jag har sett många tusen nötdjur gå levande in i slaktprocessen… de kan vara sju minuter in på bandet och fortfarande leva. Jag har sett djur som fortfarande levt på stationen där hela huden flås av ner mot halsen.” Och det högst eventuella gensvar en anställd som klagar får är avsked på grått papper.”
(JONATHAN SAFRAN FOER i boken ”Äta djur”)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0