Vårt första levnadstrauma förlossningen, behöver det vara så?
”Utifrån samma omedvetna ångest, som alltså förblivit omedveten, utvecklar gynekologer och barnmorskor en sådan aktivitet under en förlossning. Barnet vägs, mäts och besprutas som om dess liv var beroende av alla dessa handlingar. Det hävdar man också ofta.
Att så inte är fallet kunde den franske läkaren Frédérick Leboyer visa för ungefär femton år sedan med sina filmer och böcker. Ett nyfött barn som kommit till världen på ett naturligt sätt skriker inte utan ligger belåtet på moderns mage och småler rentav. Det behandlas inte heller som ett trästycke, blir inte vägt och mätt och badat i skarpt ljus under starka ljud utan man tar hänsyn till dess känslor och den chock det upplevt och behandlar det som en mycket ömtålig människovarelse.
Det vetenskapligt värdefulla i dessa filmupptagningar borde ha lett till radikala förändringar i praxis vid förlossningar, men dit har vi ännu långt kvar. Teknifieringen i förlossningsrummen visar i stället en skrämmande ökning. Om den nyföddas psykiska lidanden och följderna av att de trängs bort vet specialisterna med få undantag ingenting. Leboyers rön avfärdas som ovetenskapliga och rentav farliga, och på de flesta kliniker liknar normala förlossningar operationer av sjuka. Det blir allt vanligare att förlossningen sätts igång med yttre medel, vilket leder till att många nyfödda i början måste behandlas på intensivvårdsavdelning och då naturligtvis skiljas från modern.
ALICE MILLER i boken ”Den bannlysta vetskapen”
Att så inte är fallet kunde den franske läkaren Frédérick Leboyer visa för ungefär femton år sedan med sina filmer och böcker. Ett nyfött barn som kommit till världen på ett naturligt sätt skriker inte utan ligger belåtet på moderns mage och småler rentav. Det behandlas inte heller som ett trästycke, blir inte vägt och mätt och badat i skarpt ljus under starka ljud utan man tar hänsyn till dess känslor och den chock det upplevt och behandlar det som en mycket ömtålig människovarelse.
Det vetenskapligt värdefulla i dessa filmupptagningar borde ha lett till radikala förändringar i praxis vid förlossningar, men dit har vi ännu långt kvar. Teknifieringen i förlossningsrummen visar i stället en skrämmande ökning. Om den nyföddas psykiska lidanden och följderna av att de trängs bort vet specialisterna med få undantag ingenting. Leboyers rön avfärdas som ovetenskapliga och rentav farliga, och på de flesta kliniker liknar normala förlossningar operationer av sjuka. Det blir allt vanligare att förlossningen sätts igång med yttre medel, vilket leder till att många nyfödda i början måste behandlas på intensivvårdsavdelning och då naturligtvis skiljas från modern.
ALICE MILLER i boken ”Den bannlysta vetskapen”
Kommentarer
Trackback
