Du står aldrig stilla, även om det tycks vara på det viset ibland.
Så vackert skrivet.
”Varje val vi gör leder oss i en utav två riktningar. Vi är på väg antingen mot en framtid som inspirerar oss eller mot ett förflutet som begränsar oss. När vi går i riktning mot våra djupaste önskningar, känner vi stödet från hela universum i ryggen och vi är inspirerade av vårt liv. Vår iver väcker oss på morgonen och ger oss den motivation och energi vi behöver för att kämpa oss framåt.
Det spelar ingen roll vilken vår vision är, vare sig den är att tjäna ett antal miljoner kronor, att sprida kärlek bland barnen i grannskapet, att framlägga en proposition om en ny lag eller att bli skollärare. När vårt handlande kommer direkt från visionen för vårt liv, utstrålar vi glädje och passionen hjälper oss genom våra dagar.
Att göra val som främjar våra drömmar ger oss en fantastisk känsla av kraft, styrka och självaktning. När vi ser att vi gör framsteg mot vad vi vill ha ut av vårt liv, känner vi oss fulla av kraft, hoppfulla och självsäkra. Att göra val som för oss framåt ger oss mod och självförtroende till att manifestera och förverkliga våra drömmar och mål.
Å andra sidan håller val, som gjorts av rädsla, oss fjättrade i det förgångna. Vårt behov av trygghet, säkerhet och förutsägbarhet hindrar oss från att stiga ut ur den verklighet vi känner till. Eftersom vi är rädda för vad vi skulle kunna hitta utanför trygghetszonen av det som är bekant för oss, förblir vi bundna till det förgångna, även om det inte längre uppfyller våra önskningar. Om vi klamrar oss fast vid det vi känner till, är vi övertygade om att detta kommer att hålla oss trygga och om vi lämnar det förflutna bakom oss, är vi rädda för att det ska försätta oss i fara. Med andra ord: Den djävul vi känner är bättre än den djävul vi inte känner.
Vår rädsla för att vidga horisonten och ta risker får oss att tro att våra drömmar är orealistiska eller utom räckhåll. Våra rädslor hävdar att vi borde vara lyckliga med det vi har. Men när vi slutar tro på oss själva, när vi ger upp hoppet att vi kan bli vadhelst vi vill, börjar en del i oss att dö. Genom att beröva oss själva vår rätt att drömma, att komma ihåg vad vi verkligen önskar, förlorar vi så sakta förbindelsen till vårt högsta jag. Ofta känner vi att vi har försökt innan och misslyckats, så därför tvekar vi att försöka igen. Vår rädsla genomsyrar hela vår tillvaro, förlamar oss, hindrar oss från att gå framåt.
Men här är sanningen: Du går antingen framåt eller så går du bakåt. Det finns inget mittemellan. Du står aldrig stilla, även om det tycks vara på det viset ibland. Varje val är av betydelse. Varje val, även om det skulle tyckas vara mindre viktigt eller obetydligt, leder dig i en särskild riktning. Till och med att göra det valet att inte göra något alls, kommer att påverka ditt liv, Det är fortfarande ett val.”
Det spelar ingen roll vilken vår vision är, vare sig den är att tjäna ett antal miljoner kronor, att sprida kärlek bland barnen i grannskapet, att framlägga en proposition om en ny lag eller att bli skollärare. När vårt handlande kommer direkt från visionen för vårt liv, utstrålar vi glädje och passionen hjälper oss genom våra dagar.
Att göra val som främjar våra drömmar ger oss en fantastisk känsla av kraft, styrka och självaktning. När vi ser att vi gör framsteg mot vad vi vill ha ut av vårt liv, känner vi oss fulla av kraft, hoppfulla och självsäkra. Att göra val som för oss framåt ger oss mod och självförtroende till att manifestera och förverkliga våra drömmar och mål.
Å andra sidan håller val, som gjorts av rädsla, oss fjättrade i det förgångna. Vårt behov av trygghet, säkerhet och förutsägbarhet hindrar oss från att stiga ut ur den verklighet vi känner till. Eftersom vi är rädda för vad vi skulle kunna hitta utanför trygghetszonen av det som är bekant för oss, förblir vi bundna till det förgångna, även om det inte längre uppfyller våra önskningar. Om vi klamrar oss fast vid det vi känner till, är vi övertygade om att detta kommer att hålla oss trygga och om vi lämnar det förflutna bakom oss, är vi rädda för att det ska försätta oss i fara. Med andra ord: Den djävul vi känner är bättre än den djävul vi inte känner.
Vår rädsla för att vidga horisonten och ta risker får oss att tro att våra drömmar är orealistiska eller utom räckhåll. Våra rädslor hävdar att vi borde vara lyckliga med det vi har. Men när vi slutar tro på oss själva, när vi ger upp hoppet att vi kan bli vadhelst vi vill, börjar en del i oss att dö. Genom att beröva oss själva vår rätt att drömma, att komma ihåg vad vi verkligen önskar, förlorar vi så sakta förbindelsen till vårt högsta jag. Ofta känner vi att vi har försökt innan och misslyckats, så därför tvekar vi att försöka igen. Vår rädsla genomsyrar hela vår tillvaro, förlamar oss, hindrar oss från att gå framåt.
Men här är sanningen: Du går antingen framåt eller så går du bakåt. Det finns inget mittemellan. Du står aldrig stilla, även om det tycks vara på det viset ibland. Varje val är av betydelse. Varje val, även om det skulle tyckas vara mindre viktigt eller obetydligt, leder dig i en särskild riktning. Till och med att göra det valet att inte göra något alls, kommer att påverka ditt liv, Det är fortfarande ett val.”
(DEBBIE FORD i boken ”Fråga dig det rätta”)
Livet är inte ett problem som bör lösas, utan ett mysterium att delta i. Livet finns inte till för att begripas
”Livet är människans bästa tid”, lär den finske backhopparen Matti Nykänen ha sagt. Och med sitt kloka yttrande slår han huvudet på spiken. När ska människan leva om hon inte gör det när hon är vid liv? Men livet är vanskligt, risken finns att man blir tilltufsad. Nej, det blir man förresten garanterat. Eller för att citera en amerikansk jungiansk analytiker: Ju mer människan strävar efter att kontrollera sitt liv, desto mindre har hon till slut att kontrollera. Just så är det. Livet flyr den som inte kastar sig in i livet. Livet är inte ett problem som bör lösas, utan ett mysterium att delta i. Livet finns inte till för att begripas utan för att levas.
Varför är det så få människor som verkligen inser detta, och varför nöjer sig så många med att bara överleva? Varför är det så få av oss som vågar ta risker, göra misstag, begå fel och därmed avslöja sig som svaga och ofullständiga? Varför gör så många alltid samma saker, som att motvilligt stanna kvar i decennier på samma arbetsplats eller klamra sig fast vid ett kärlekslöst och kvävande äktenskap? Varför fastnar så många i trygghet och skapar en framtid som bara är mer av det förflutna? Varför vågar vi inte ta steget ut i tomheten, låta oss falla ner i avgrunden och hitta en framtid som är något helt annat än den tid som varit? Varför sätter vi vårt ljus under skäppan, låter bli att gripa vår chans för att i stället ägna tiden åt att trygga våra positioner?
Varför är det så få människor som verkligen inser detta, och varför nöjer sig så många med att bara överleva? Varför är det så få av oss som vågar ta risker, göra misstag, begå fel och därmed avslöja sig som svaga och ofullständiga? Varför gör så många alltid samma saker, som att motvilligt stanna kvar i decennier på samma arbetsplats eller klamra sig fast vid ett kärlekslöst och kvävande äktenskap? Varför fastnar så många i trygghet och skapar en framtid som bara är mer av det förflutna? Varför vågar vi inte ta steget ut i tomheten, låta oss falla ner i avgrunden och hitta en framtid som är något helt annat än den tid som varit? Varför sätter vi vårt ljus under skäppan, låter bli att gripa vår chans för att i stället ägna tiden åt att trygga våra positioner?
(TOMMY HELLSTEN i boken ”Du är mer än du anar”)
Två mänskliga basbehov. "Endast en människa som är övertygad om sitt eget värde vågar möta sin egen ofullkomlighet."
För ett tag sen skrev jag spontant av mig angående frihet kontra säkerhet som jag såg en del saker. Lustigt nog damp det ner en liknande text som tog upp i stort sett samma ämne. Men djupare och större såklart. Så jag lägger in den också för att backa upp mina egna tankar ;o)
Det handlar om två mänskliga basbehov – frihet och trygghet. Mellan dessa balanserar vi med varierande framgång. Vi behöver frihet, men också trygghet. Många väljer trygghet på frihetens bekostnad. De vågar inte resa iväg utan stannar kvar på stationen. Där sitter de sedan med sina resväskor och ser tåg efter tåg svischa förbi. Varför? Därför att de bär på en stor inre otrygghet som kan vara av väldigt tidigt datum. I sitt inre är de djupt övertygade om att det bara kan gå snett för dem här i livet. Eftersom detta är deras upplevelse, har de börjat betrakta den som en sanning. Om man som barn tvingats uppleva alltför stor otrygghet gör man det till sin livsuppgift att försäkra sig om att det aldrig kommer att upprepa sig, eftersom det skulle göra alltför ont. Den inre otryggheten måste i det här fallet kompenseras med en överdriven yttre trygghet. Det innebär att man alltid gör samma välbekanta och trygga saker. Man vågar aldrig prova något nytt. Att ta itu med något helt nytt är farofyllt eftersom man då skulle löpa risken att göra misstag och avslöjas som otillräcklig och bristfällig.
En rädd och otrygg människa bär på en stor inre skam. Den bygger på övertygelsen att man själv är av noll och intet värde. En sådan människa vågar inte visa sig otillräcklig eftersom hon då skulle tvingas konfronteras med sin egen värdelöshet. Endast en människa som är övertygad om sitt eget värde vågar möta sin egen ofullkomlighet. Det handlar om en kärlek riktad mot en själv, för när man älskar sig själv accepterar man också sin svaghet och ofullkomlighet. När en människa vet att hon är älskad och värdefull behöver hon inte visa sig vara felfri. Hon är värdefull därför att hon finns till. Det räcker.
Hur upplever man en sådan tillit? Det är inget man griper ur luften eller slår upp i en bok, utan människan kan bara tillägna sig känslan av att vara älskad och värdefull genom egna erfarenheter. Därför behöver vi andra människor. Inte ens Gud klarar av det på egen hand, utan måste ty sig till människor för att nå fram till människan. Kärleken behöver hud. Kärlek är inte bara en idé eller ett metafysiskt begrepp. Den är något konkret som förmedlas till oss genom en annan människas blick, genom beröring, i själva mötet. Det måste nogsamt vävas in och obemärkt ingjutas i allt detta. Om man inte får uppleva kärlek i världen vågar man överhuvudtaget inte födas. De kärlekslösa förblir utanför, fastnar i moderlivet, föds inte till sig själva. De står vid sidan om och trevar efter sina tryggade positioner, fjärran från såväl sig själva som livet.
Har man en gång fått del av andra människors kärlek märker man så småningom att kärleken också finns i en själv; den ligger djupt begravd i människans centrum, på det ställe där vår sanna identitet och det inre barnet i oss finns. Där har kärleken legat hela tiden och bidat sin tid, i väntan på det ögonblick då människan ger sig ut på en inre resa mot det som är kärnan i hennes väsen.
De som slår sig gula och blå i forsen är de som tål det. Deras människovärde påverkas inte av att de gör fel eller är rädda för att begå misstag. Deras människovärde bygger på att de lever i kärlek. Enligt Albert Einstein finns det bara en enda stor fråga som människan bör finna svaret på under sin livstid: Lever vi i ett välvilligt eller i ett illvilligt universum? Det handlar om att leva i kärlek eller i rädsla. En människa som tror på kärleken som den största kraften i universum grundar sina handlingar på tillit. Hon kastar sig i forsen och ger sig ut på en hisnande resa. Men den som inte tror på kärleken baserar sina handlingar på fruktan. Hon står kvar på stranden.
Det gäller för oss att välja mellan rädsla och kärlek. De flesta av oss väljer ibland det ena, ibland det andra. Under livets gång övar vi oss om och om igen, i ständigt nya situationer, i detta val mellan rädsla och kärlek. Vi både tvingas och får rätten att ta konsekvenserna av våra val. Det är livets stora gåva. Gåvans ovillkorlighet förpliktar oss att bli ansvariga. Vi bär alla konsekvenserna av våra egna val, vare sig vi vill det eller inte. Och just därför är människan en så unik varelse. Hon har makten att skapa sitt eget liv och alla hennes val är på liv och död. Vilken chans att skapa sig ett hisnande liv!”
(TOMMY HELLSTEN i boken ”Du är mer än du anar”)
En rädd och otrygg människa bär på en stor inre skam. Den bygger på övertygelsen att man själv är av noll och intet värde. En sådan människa vågar inte visa sig otillräcklig eftersom hon då skulle tvingas konfronteras med sin egen värdelöshet. Endast en människa som är övertygad om sitt eget värde vågar möta sin egen ofullkomlighet. Det handlar om en kärlek riktad mot en själv, för när man älskar sig själv accepterar man också sin svaghet och ofullkomlighet. När en människa vet att hon är älskad och värdefull behöver hon inte visa sig vara felfri. Hon är värdefull därför att hon finns till. Det räcker.
Hur upplever man en sådan tillit? Det är inget man griper ur luften eller slår upp i en bok, utan människan kan bara tillägna sig känslan av att vara älskad och värdefull genom egna erfarenheter. Därför behöver vi andra människor. Inte ens Gud klarar av det på egen hand, utan måste ty sig till människor för att nå fram till människan. Kärleken behöver hud. Kärlek är inte bara en idé eller ett metafysiskt begrepp. Den är något konkret som förmedlas till oss genom en annan människas blick, genom beröring, i själva mötet. Det måste nogsamt vävas in och obemärkt ingjutas i allt detta. Om man inte får uppleva kärlek i världen vågar man överhuvudtaget inte födas. De kärlekslösa förblir utanför, fastnar i moderlivet, föds inte till sig själva. De står vid sidan om och trevar efter sina tryggade positioner, fjärran från såväl sig själva som livet.
Har man en gång fått del av andra människors kärlek märker man så småningom att kärleken också finns i en själv; den ligger djupt begravd i människans centrum, på det ställe där vår sanna identitet och det inre barnet i oss finns. Där har kärleken legat hela tiden och bidat sin tid, i väntan på det ögonblick då människan ger sig ut på en inre resa mot det som är kärnan i hennes väsen.
De som slår sig gula och blå i forsen är de som tål det. Deras människovärde påverkas inte av att de gör fel eller är rädda för att begå misstag. Deras människovärde bygger på att de lever i kärlek. Enligt Albert Einstein finns det bara en enda stor fråga som människan bör finna svaret på under sin livstid: Lever vi i ett välvilligt eller i ett illvilligt universum? Det handlar om att leva i kärlek eller i rädsla. En människa som tror på kärleken som den största kraften i universum grundar sina handlingar på tillit. Hon kastar sig i forsen och ger sig ut på en hisnande resa. Men den som inte tror på kärleken baserar sina handlingar på fruktan. Hon står kvar på stranden.
Det gäller för oss att välja mellan rädsla och kärlek. De flesta av oss väljer ibland det ena, ibland det andra. Under livets gång övar vi oss om och om igen, i ständigt nya situationer, i detta val mellan rädsla och kärlek. Vi både tvingas och får rätten att ta konsekvenserna av våra val. Det är livets stora gåva. Gåvans ovillkorlighet förpliktar oss att bli ansvariga. Vi bär alla konsekvenserna av våra egna val, vare sig vi vill det eller inte. Och just därför är människan en så unik varelse. Hon har makten att skapa sitt eget liv och alla hennes val är på liv och död. Vilken chans att skapa sig ett hisnande liv!”
(TOMMY HELLSTEN i boken ”Du är mer än du anar”)
Självkänsla - kontroversiellt?
"Behandlingen av dålig självkänsla går inte ut på att försöka känna sig värdefull eller på jagstärkande övningar. Snarare motsatsen. Behandlingen består av att man tillåter sig att känna den förödande känslan att inte vara önskad eller efterlängtad. Detta gör det möjligt för en att se att oförmågan att älska var föräldrarnas problem och att den inte berodde på något fel hos barnet. Detta kan bara inträffa, när man slutar kämpa mot ett ständigt behov av återförsäkringar och på djupet upplever bristen på kärlek.”
(ARTHUR JANOV i boken ”Det nya primalskriket”)
(ARTHUR JANOV i boken ”Det nya primalskriket”)
Creativity is our birthright
“Your Creative Child of the Past is still alive, believe it or not. It can be revived and brought into your everyday life – now! It can express in the way you dress, cook, decorate your home, or design your garden. It can come out in your hobbies, avocations, or personal passions, such as travel, the arts, sports, collecting, etc. It can enliven and expand the horizons of your work, bringing freshness and innovation. It provides the uniqueness and originality that make for distinctiveness and leadership in any field. And the Creative Child brings the spark that makes work fun and life worth living.”
(LUCIA CAPACCHIONE i boken “Recovery of your Inner Child”)
“Every child is an artist. The problem is how to remain an artist once he grows up.” (PABLO PICASSO)
“Creativity is our birthright. We are born with it. Children are naturally creative, imaginative, and resourceful. They have to be in order to survive. I say this from years of experience observing, teaching, and photographing hundreds of pre-school children of all socioeconomic backgrounds. But somewhere down the line something goes wrong. In elementary school the creative spark begins to fade, and by adulthood it is almost extinguished.
When I ask adults to draw in my workshops, the vast majority of them panic. They say they can’t draw and have no creative talent. Remedial work is required to help them relax. They need to give their Critical Parent a break and make it safe for the Creative Child to come out. For the Creative Child can draw. It can dance. It can sing. It can invent. It can write. It can discover. The Critical Parent Within, however, obsessed with looking good and being in control, is too threatened to allow experimentation, because that could lead to “mistakes.” But it is precisely through experimentation that the Creative Child lives and breathes. The Creative Child must be allowed to be messy, to explore new possibilities and make “mistakes.” Actually, for the Creative Child there are no mistakes, there are only discoveries.”
(LUCIA CAPACCHIONE i boken ”Recovery of your Inner Child”)
(LUCIA CAPACCHIONE i boken “Recovery of your Inner Child”)
“Every child is an artist. The problem is how to remain an artist once he grows up.” (PABLO PICASSO)
“Creativity is our birthright. We are born with it. Children are naturally creative, imaginative, and resourceful. They have to be in order to survive. I say this from years of experience observing, teaching, and photographing hundreds of pre-school children of all socioeconomic backgrounds. But somewhere down the line something goes wrong. In elementary school the creative spark begins to fade, and by adulthood it is almost extinguished.
When I ask adults to draw in my workshops, the vast majority of them panic. They say they can’t draw and have no creative talent. Remedial work is required to help them relax. They need to give their Critical Parent a break and make it safe for the Creative Child to come out. For the Creative Child can draw. It can dance. It can sing. It can invent. It can write. It can discover. The Critical Parent Within, however, obsessed with looking good and being in control, is too threatened to allow experimentation, because that could lead to “mistakes.” But it is precisely through experimentation that the Creative Child lives and breathes. The Creative Child must be allowed to be messy, to explore new possibilities and make “mistakes.” Actually, for the Creative Child there are no mistakes, there are only discoveries.”
(LUCIA CAPACCHIONE i boken ”Recovery of your Inner Child”)
Kontrollbeteende
“For those who were raised in dysfunctional families, boundaries and limit-setting are important issues. This is true for those who had overprotective or controlling caregivers as well as for those who suffered abuse or were abandoned. Under the guise of having the child’s best interest at heart, overprotective parents hover like surveillance helicopters or smother the child with demands and pressures. As one man put it, “My mother was all over me like a blanket, always prying and meddling in my life.”
Overprotective parents themselves have an abandoned and terrified Inner Child. They see the world through fear-colored glasses, obsess about all manner of real or imagined dangers. What results is an atmosphere of anxiety and vigilance in the home. Such parents never cease to remind their children about the menaces lurking around every corner. They make mountains out of molehills and create chronic tension in the child. This is not healthy protectiveness. It is CONTROL. It usually creates submissiveness and depression in the child, active rebellion, or a pattern of over-responsibility in which the child takes care of the parent.
Instead of being there to “protect and serve," the overprotective parent disempowers others, making them feel incapable of managing their own lives or taking care of themselves. Children of overprotective parents may suffer as much as children who were neglected or physically violated. They grow up without developing healthy boundaries, so their boundaries become very fuzzy. They are used to being swallowed up and given no privacy or separateness. They may wear a suit of armor to defend against invasion of their personal space. In close relationships many of these individuals flip back and forth between two extremes: fusing with others prematurely and then pushing them away abruptly. E
Either way there is rigidity, reactiveness, and a sense of not having a choice in the matter. This relationship pattern becomes a habit that is repeated compulsively over and over again. The development of both a Nurturing Parent and Protective Parent Within can help to change this compulsive pattern.
Needless to say, survivors of child abuse and neglect are sorely in need of protection. Again, they will need to look for and find it inside. Otherwise they can spend a lifetime looking for someone else to be their Protective Parent. This freezes them in the role of helpless victim and never gets to the roots of their feelings of abandonment and emptiness.”
(LUCIA CAPACCHIONE i boken ”Recovery of your Inner Child”)
Bonding patterns and inner family
“As we develop a loving relationship with our Inner Child, the need to find substitute Nurturing Parents in the outer world diminishes. We no longer put demands on our family or friends to do our Inner Parenting for us. We do it for ourselves.
As this happens, relationships begin to transform. In their second book, Embracing Each Other, Hal Stone and Sidra Winkelman describe what happens when we get stuck in negative bonding patterns. According to their Voice Dialogue model, the term bonding patterns refers to the”…activation of parent/child patterns of interaction between two people. These are normal and natural configurations that exist in all relationships.” They go on to say that the “catalyst for all negative bonding patterns is the activation of the disowned vulnerability.” In other words, the Vulnerable Child gets disowned by one of the two people and sets off a chain reaction.
For instance, when Mr. Fisher, a highly successful CEO, feels overwhelmed, he goes into a Critical Parent mode and puts pressure on his secretary, Mrs. Clark. She goes into the Dutiful Daughter and works harder, faster, and longer to please her boss. She soon realizes she needs an assistant to help with the greater work load, but does not discuss it with Mr. Fisher. It seems that he is now suffering from hypertension headaches and gets her sympathy. Coming to his rescue from her Nurturing Mother, she avoids asking for what she really needs with the following excuses: ”He has so much on his mind. I don’t want to trouble him with one more problem. And he’s already upset about the budget.” Meanwhile, her Inner Child (who lives in the body) is worn out and gets sick. A temporary assistant is hired, but only because Mrs. Clark is now home with the flu for a few days.
If Mrs. Clark’s Nurturing Parent had listening to her own Inner Child sooner and gotten her Protective Parent to ask for help in the first place, she might not have become ill. Before we jump to the conclusion that Mr. Fisher would not have authorized hiring temporary assistance, let me point out that she did not even give him a chance. She never asked because she was too busy reading his mind, predicting his reaction, and preventing it from happening. This kind of controlling behavior completely ignores the needs of her Inner Child. And it prevents Mr. Fisher from taking responsibility for his own Inner Child, his feelings and physical well-being. Mrs. Clark got the help she needed after all, but she paid a high price: sickness.
Understanding the dynamics of our Inner Family has far-reaching implications for all of our relationships. As we become conscious of our Inner Child and learn to nurture and protect it, these negative bonding patterns come to light and we can do something about them. As we become aware, we widen our choices.”
(LUCIA CAPACCHIONE i boken ”Recovery of your Inner Child”)
As this happens, relationships begin to transform. In their second book, Embracing Each Other, Hal Stone and Sidra Winkelman describe what happens when we get stuck in negative bonding patterns. According to their Voice Dialogue model, the term bonding patterns refers to the”…activation of parent/child patterns of interaction between two people. These are normal and natural configurations that exist in all relationships.” They go on to say that the “catalyst for all negative bonding patterns is the activation of the disowned vulnerability.” In other words, the Vulnerable Child gets disowned by one of the two people and sets off a chain reaction.
For instance, when Mr. Fisher, a highly successful CEO, feels overwhelmed, he goes into a Critical Parent mode and puts pressure on his secretary, Mrs. Clark. She goes into the Dutiful Daughter and works harder, faster, and longer to please her boss. She soon realizes she needs an assistant to help with the greater work load, but does not discuss it with Mr. Fisher. It seems that he is now suffering from hypertension headaches and gets her sympathy. Coming to his rescue from her Nurturing Mother, she avoids asking for what she really needs with the following excuses: ”He has so much on his mind. I don’t want to trouble him with one more problem. And he’s already upset about the budget.” Meanwhile, her Inner Child (who lives in the body) is worn out and gets sick. A temporary assistant is hired, but only because Mrs. Clark is now home with the flu for a few days.
If Mrs. Clark’s Nurturing Parent had listening to her own Inner Child sooner and gotten her Protective Parent to ask for help in the first place, she might not have become ill. Before we jump to the conclusion that Mr. Fisher would not have authorized hiring temporary assistance, let me point out that she did not even give him a chance. She never asked because she was too busy reading his mind, predicting his reaction, and preventing it from happening. This kind of controlling behavior completely ignores the needs of her Inner Child. And it prevents Mr. Fisher from taking responsibility for his own Inner Child, his feelings and physical well-being. Mrs. Clark got the help she needed after all, but she paid a high price: sickness.
Understanding the dynamics of our Inner Family has far-reaching implications for all of our relationships. As we become conscious of our Inner Child and learn to nurture and protect it, these negative bonding patterns come to light and we can do something about them. As we become aware, we widen our choices.”
(LUCIA CAPACCHIONE i boken ”Recovery of your Inner Child”)
Att prestera sitt liv innebär att en människa jagar sitt eget värde
”Om föräldrarna har ställt hårda villkor för sin kärlek börjar barnet anpassa sig till dessa villkor. ”Du måste förändras innan jag kan acceptera dig” är en replik som berövar barnet dess eget jag. Barnet börjar prestera sitt liv i stället för att leva det.
Att prestera sitt liv innebär att en människa jagar sitt eget värde, presterar sitt egenvärde. Hon duger och är bra sedan när, om bara, ifall… Hon blir en människa som aldrig får vila. Vilan kommer genom övertygelsen om att hon är bra och duger sådan hon är.
Men eftersom den övertygelsen fattas henne måste hon söka efter den. Var söker hon den? I prestationerna, titlarna, utnämningarna, löneförhöjningarna, befordringarna. Hon blir en människa som alltid har bråttom. Bråttom till vad? Bråttom till sitt eget jag, där vilan finns, där man stannar upp och är. Men det här vet hon inte, hon har ju aldrig stannat upp. Hon kan inte stanna upp eftersom det skulle innebära att hon tvingades konfronteras med sin egen känsla av värdelöshet. Det är för smärtsamt, då är det lättare att insjukna i arbetsnarkomani, få magsår eller infarkt.”
(TOMMY HELLSTEN i boken ”Barn av livet”)
Att prestera sitt liv innebär att en människa jagar sitt eget värde, presterar sitt egenvärde. Hon duger och är bra sedan när, om bara, ifall… Hon blir en människa som aldrig får vila. Vilan kommer genom övertygelsen om att hon är bra och duger sådan hon är.
Men eftersom den övertygelsen fattas henne måste hon söka efter den. Var söker hon den? I prestationerna, titlarna, utnämningarna, löneförhöjningarna, befordringarna. Hon blir en människa som alltid har bråttom. Bråttom till vad? Bråttom till sitt eget jag, där vilan finns, där man stannar upp och är. Men det här vet hon inte, hon har ju aldrig stannat upp. Hon kan inte stanna upp eftersom det skulle innebära att hon tvingades konfronteras med sin egen känsla av värdelöshet. Det är för smärtsamt, då är det lättare att insjukna i arbetsnarkomani, få magsår eller infarkt.”
(TOMMY HELLSTEN i boken ”Barn av livet”)
Inner Child and Inner Parent: "Charity begins at home"
”We nurture and protect the Child Within by calling forth a part of us called the Inner Parent. This Parent Within learns how to do its job from our own parents or caregivers in childhood. If they were good models of healthy parenting, then we develop a strong and loving Inner Parent. But if we have had inadequate parenting in childhood, we don’t know what a healthy parent-child relationship feels like. For this reason, people who were raised in dysfunctional families have great difficulty responding to the needs of their Inner Child. The Inner Child of such an adults is often very sad or angry. An Inner Child has to fend for itself resents not having Inner Parents to help and guide it. When it looks for care and protection, nobody’s home. Ultimately the Child is left feeling frightened, sad, angry, lonely, and empty.
The paradox is that many adults whose Inner Child is abandoned do have well-developed nurturing and protective abilities. But unfortunately they have turned these abilities outward toward others. They nurture and protect everyone but themselves. Their family members, friends, neighbors, employers, coworkers, clients all come first. Their Inner Child comes last.
In childhood, many of these individuals had to be “little parents” to their siblings or to their real parents. They had to do this in order to survive. But unfortunately, they continue in adulthood to rescue others, when it is no longer necessary for survival. The rewards for being a rescuer are many: approval from others, jobs, money. After all, rescuers are so handy to have around. They are often dependable, hard workers.
Certainly there is nothing wrong with dependability, but when it is used exclusively for the benefit of others, to the detriment of the Inner Child, then something is very wrong. There is an old phrase, “Charity begins at home.” What good is it to care for others when one’s own Inner Child is locked up at home starving to death?”
(LUCIA CAPACCHIONE i boken ”Recovery of your Inner Child”)
The paradox is that many adults whose Inner Child is abandoned do have well-developed nurturing and protective abilities. But unfortunately they have turned these abilities outward toward others. They nurture and protect everyone but themselves. Their family members, friends, neighbors, employers, coworkers, clients all come first. Their Inner Child comes last.
In childhood, many of these individuals had to be “little parents” to their siblings or to their real parents. They had to do this in order to survive. But unfortunately, they continue in adulthood to rescue others, when it is no longer necessary for survival. The rewards for being a rescuer are many: approval from others, jobs, money. After all, rescuers are so handy to have around. They are often dependable, hard workers.
Certainly there is nothing wrong with dependability, but when it is used exclusively for the benefit of others, to the detriment of the Inner Child, then something is very wrong. There is an old phrase, “Charity begins at home.” What good is it to care for others when one’s own Inner Child is locked up at home starving to death?”
(LUCIA CAPACCHIONE i boken ”Recovery of your Inner Child”)
The dynamic health
”Vi är alla fångna i vår barndom, vare sig vi vet, anar eller förnekar det eller ännu aldrig har märkt något av det. Vetskapen om att vi har en chans att befria oss från följderna av gamla kränkningar kommer att göra sig gällande så snart flera människor har försökt och funnit att denna väg är gångbar. Naturligtvis är motståndet mot denna väg mycket starkt, eftersom vi alla är rädda för vår bortträngda historia och inblicken i den hjälplöshet vi då kände. Hade vi inte det funnes det ingen anledning att hålla denna historia bortträngd. Men rädslan avtar när vi upplever den och vågar se orsakerna till den i ansiktet.”
(ALICE MILLER i boken ”Det självutplånande barnet”)”Varje liv är fullt av illusioner, troligen därför att sanningen förefaller oss outhärdlig. Ändå är sanningen så oumbärlig för oss att vi får betala förlusten av den med svåra sjukdomar. Därför försöker vi i en lång process upptäcka vår personliga sanning som, innan den öppnar frihetens nya rymd för oss, alltid känns smärtsam – såvida vi inte nöjer oss med en rent intellektuell insikt. Men i så fall dröjer vi ju i själva verket kvar i illusionens rike.
Men vi kan ändra oss, ”reparera” oss, återvinna vår förlorade integritet. Det kan vi göra genom att besluta oss för att titta närmare på det vetande om förflutna skeenden som finns lagrat i vår kropp och ta fram det i vårt medvetande. Denna väg är förvisso obekväm, men det är den enda som gör det möjligt för oss att äntligen lämna barndomens osynliga men ändå så grymma fängelse och övergå från att vara det förflutnas omedvetna offer till att bli ansvariga människor som känner sin historia och lever med den.
De flesta människor gör precis tvärtom. De vill inte veta något om sin historia och vet därför heller inte att den i grund och botten bestämmer över dem, därför att de lever i sin aldrig lösta, bortträngda barndomssituation. De vet inte att de fruktar och undviker faror som en gång var verkliga faror men som för längesedan slutat vara det. De drivs av omedvetna minnen och av bortträngda känslor och behov, som ofta på ett perverterat sätt bestämmer vad de gör eller inte gör så länge de förblir omedvetna och ouppklarade.”
(ALICE MILLER i boken ”Det självutplånande barnet”)
“Even when you don’t remember, you can’t forget.”
(TED MORTER i boken “Dynamic health”)
Neurosens upphov ligger som bekant inte i de verkliga händelserna utan i tvånget att tränga bort dem
”Man kan göra oerhört mycket med ett barn under dess första två levnadsår, böja det, förfoga över det, bibringa det goda vanor, tukta och straffa det utan att det händer uppfostraren något, utan att barnet hämmas. Förutsättningen för att barnet ska kunna övervinna den oförrätt man tillfogar det utan svåra följder är att det kan värja sig, dvs artikulera sin smärta och vrede. Men om barnet inte ges tillfälle att reagera på sitt eget sätt därför att föräldrarna inte kan tåla dess reaktioner (skrik, sorg, ilska) utan förbjuder dem med hjälp av blickar eller andra uppfostrande åtgärder, då lär sig barnet att vara stumt. Stumheten blir visserligen en garanti för uppfostringsprincipernas effektivitet, men den döljer i sig stora risker för den senare utvecklingen. Om adekvata reaktioner på utståndna kränkningar, förödmjukelser och våld i vidaste mening måste utebli, kan dessa upplevelser inte integreras i personligheten, känslorna får aldrig utlopp och behovet att artikulera sig blir aldrig tillfredsställt. Det finns inget hopp om att någonsin kunna artikulera dessa omedvetna trauman med tillhörande känslor, och det är denna hopplöshet som leder till svår psykisk nöd för de flesta människor. Neurosens upphov ligger som bekant inte i de verkliga händelserna utan i tvånget att tränga bort dem.”
(ALICE MILLER i boken ”I begynnelsen var uppfostran”)
(ALICE MILLER i boken ”I begynnelsen var uppfostran”)
Vårt första levnadstrauma förlossningen, behöver det vara så?
”Utifrån samma omedvetna ångest, som alltså förblivit omedveten, utvecklar gynekologer och barnmorskor en sådan aktivitet under en förlossning. Barnet vägs, mäts och besprutas som om dess liv var beroende av alla dessa handlingar. Det hävdar man också ofta.
Att så inte är fallet kunde den franske läkaren Frédérick Leboyer visa för ungefär femton år sedan med sina filmer och böcker. Ett nyfött barn som kommit till världen på ett naturligt sätt skriker inte utan ligger belåtet på moderns mage och småler rentav. Det behandlas inte heller som ett trästycke, blir inte vägt och mätt och badat i skarpt ljus under starka ljud utan man tar hänsyn till dess känslor och den chock det upplevt och behandlar det som en mycket ömtålig människovarelse.
Det vetenskapligt värdefulla i dessa filmupptagningar borde ha lett till radikala förändringar i praxis vid förlossningar, men dit har vi ännu långt kvar. Teknifieringen i förlossningsrummen visar i stället en skrämmande ökning. Om den nyföddas psykiska lidanden och följderna av att de trängs bort vet specialisterna med få undantag ingenting. Leboyers rön avfärdas som ovetenskapliga och rentav farliga, och på de flesta kliniker liknar normala förlossningar operationer av sjuka. Det blir allt vanligare att förlossningen sätts igång med yttre medel, vilket leder till att många nyfödda i början måste behandlas på intensivvårdsavdelning och då naturligtvis skiljas från modern.
ALICE MILLER i boken ”Den bannlysta vetskapen”
Att så inte är fallet kunde den franske läkaren Frédérick Leboyer visa för ungefär femton år sedan med sina filmer och böcker. Ett nyfött barn som kommit till världen på ett naturligt sätt skriker inte utan ligger belåtet på moderns mage och småler rentav. Det behandlas inte heller som ett trästycke, blir inte vägt och mätt och badat i skarpt ljus under starka ljud utan man tar hänsyn till dess känslor och den chock det upplevt och behandlar det som en mycket ömtålig människovarelse.
Det vetenskapligt värdefulla i dessa filmupptagningar borde ha lett till radikala förändringar i praxis vid förlossningar, men dit har vi ännu långt kvar. Teknifieringen i förlossningsrummen visar i stället en skrämmande ökning. Om den nyföddas psykiska lidanden och följderna av att de trängs bort vet specialisterna med få undantag ingenting. Leboyers rön avfärdas som ovetenskapliga och rentav farliga, och på de flesta kliniker liknar normala förlossningar operationer av sjuka. Det blir allt vanligare att förlossningen sätts igång med yttre medel, vilket leder till att många nyfödda i början måste behandlas på intensivvårdsavdelning och då naturligtvis skiljas från modern.
ALICE MILLER i boken ”Den bannlysta vetskapen”
fortsättningen
Därmed går ett avgörande viktigt tillfälle förlorat för mor och barn. Just under de första minuterna och timmarna efter födseln väcks och främjas moderns ömhet och omsorg genom barnets närvaro, och detta är nödvändigt för utvecklingen av hennes kärlek till barnet (bonding). En barnaföderska som själv som spädbarn upplevt mycket ömhet gör strax uppror mot en grym sjukhusrutin. Men kvinnor som efter sin egen födelse lämnades ensamma och inte fick uppleva någon kroppslig värme fogar sig utan att opponera sig i sjukhusets ”ordning” och betraktar den som helt normal. Ibland reagerar de på skilsmässan från sitt nyss födda barn med depression eller fysiska besvär, som läkare och vårdpersonal då inriktar sig på att behandla. Sällan eller aldrig är det någon som talar om för dem att det är den nya och den gamla separationssmärtan de försvarar sig mot genom de behandlade sjukdomarna (jfr A Miller 1980, s 35-62). Desto oftare får de höra att depressioner efter förlossningen är något ”helt normalt” och lätt kan hävas med läkemedel.
Många läkare gör misstaget att beteckna det ofta förekommande som ”normalt”. Säkert är det riktigt att dagens mödrar, som föddes på femtio- och sextiotalens kärlekslösa, steriliserade sjukhus, sällan hade några positiva upplevelser i samband med födelsen. Men detta gemensamma öde är inte alls normalt eller ofrånkomligt; dess orsaker är ju kulturella och inte biologiska. Den mer humana utvecklingen på senare tid ger entydiga bevis för detta: en kvinna berättade för mig att hon utan vidare accepterade att efter förlossningen bli skild från sitt första barn och egentligen inte märkte hur förtvivlad hon var över det. Hon led bara av sin depression och sin inflammation i brösten, som verkligen höll henne skild från barnet. Vid sitt andra barns födelse mötte hon större inlevelse och förståelse från sjukvårdspersonalen, och genast efter förlossningen lades barnet på hennes mage. Hennes ofantliga glädje över lyckan i denna närhet gjorde att hon för första gången kunde känna den gamla smärtan över den ensamhet hon upplevt som spädbarn. Under de följande åren kände hon också att hennes relation till detta andra barn var mindre ”belastad” och förunderligt avspänd.
Liknande upplevelser och deras inverkan på senare relationer har jag hört talas om av andra mödrar som haft turen att tack vare en fin upplevelse av förlossningen kunna uppfatta gamla sår och låta dem läkas. De låter sig inte längre imponeras av teknikens och farmakologins underverk. Även experiment med djur har visat att om en djurhona genast berövas sin nyfödda unge visar hon sedan inget intresse för vare sig sin egen eller andra nyfödda ungar. Det är ingen tillfällighet att mödrarnas erfarenheter och de nyaste rönen väcker ringa uppmärksamhet hos flertalet läkare; de är inte beredda att lyssna. Teknifieringen av förlossningen fungerar nämligen som försvar mot ångesten hos de närvarande. Den avvärjda ångesten gäller de en gång bortträngda smärtorna vid den egna födelsen och möjligheten att uppleva de egna minnena. Den blockerar en utvärdering av de nya rönen i praktiken och offrar aningslöst framtida människors lycka. Allt detta erbjuder man de betryckta mödrarna och kallar det framsteg.”
ALICE MILLER i boken ”Den bannlysta vetskapen”
Our Child-self can be a magnificent resource
Left unrecognized, not understood, or rejected and abandoned, a child-self can turn into a “troublemaker” that obstructs our evolution as well as our enjoyment of existence. The external expression of this phenomenon patterns of inappropriate dependency, or become narcissistic, or experience the world as belonging to “the grown-ups.”
On the other hand, recognized, accepted, embraced, and thereby integrated, a child-self can be a magnificent resource that enriches our lives, with its potential for spontaneity, playfulness, and imaginativeness.
Before you can befriend and integrate a child-self, so that it exists in harmonious relationship to the rest of you, you must first make contact with that identity within your inner world.
By way of introducing clients or students to their child-selves, I sometimes ask them to enter a fantasy, to imagine themselves walking along a country road and, in the distance, to see a small child sitting by a tree and, as they draw near, to see that that child is the self they once were. Then I ask them to sit down by the tree and enter into dialogue with the child. They are encouraged to speak aloud, to deepen the reality of the experience. What do they want and need to say to each other? Not uncommonly there are tears; sometimes there is joy. But there is almost always the realization that in some form the child still exists within the psyche (as a mind state) and has a contribution to make to the life of the adult – and a richer, fuller self emerges from the discovery.
Often, there is the sad realization that they had mistakenly thought they needed to rid themselves of that child in order to grow up.”
(NATHANIEL BRANDEN i boken “Reclaiming the Inner Child” sammanfattad av JEREMIAH ABRAMS)
On the other hand, recognized, accepted, embraced, and thereby integrated, a child-self can be a magnificent resource that enriches our lives, with its potential for spontaneity, playfulness, and imaginativeness.
Before you can befriend and integrate a child-self, so that it exists in harmonious relationship to the rest of you, you must first make contact with that identity within your inner world.
By way of introducing clients or students to their child-selves, I sometimes ask them to enter a fantasy, to imagine themselves walking along a country road and, in the distance, to see a small child sitting by a tree and, as they draw near, to see that that child is the self they once were. Then I ask them to sit down by the tree and enter into dialogue with the child. They are encouraged to speak aloud, to deepen the reality of the experience. What do they want and need to say to each other? Not uncommonly there are tears; sometimes there is joy. But there is almost always the realization that in some form the child still exists within the psyche (as a mind state) and has a contribution to make to the life of the adult – and a richer, fuller self emerges from the discovery.
Often, there is the sad realization that they had mistakenly thought they needed to rid themselves of that child in order to grow up.”
(NATHANIEL BRANDEN i boken “Reclaiming the Inner Child” sammanfattad av JEREMIAH ABRAMS)
When we learn to forgive the child we once were
The child-self is the internal representation of the child we once were, the constellation of attitude, feelings, values, and perspective that were ours long ago, and that enjoys psychological immortality as a component of our total self. It is a subself, a subpersonality – a mind state that can be more or quite exclusively without necessarily being aware of doing so.
When we learn to forgive the child we once were for what he or she didn’t know, or couldn’t do, or couldn’t cope with, or felt or didn’t feel; when we understand and accept that, that child was struggling to survive the best way he or she could – then the adult-self is no longer in an adversarial relationship to the child-self. One part is not at war with another part. Our adult responses are more appropriate.
(NATHANIEL BRANDEN i boken “Reclaiming the Inner Child” sammanfattad av JEREMIAH ABRAMS)
Unaware of what we are doing,
Unaware of what we are doing, we may, as adults, profess to find evidence of being rejected everywhere in our current relationships, not realizing that the roots of our experience of rejecting are internal rather than external. Our whole lives can be acts of nonstop self-repudiation, while we go on complaining that others do not love us.
(NATHANIEL BRANDEN i boken “Reclaiming the Inner Child” sammanfattad av JEREMIAH ABRAMS)
(NATHANIEL BRANDEN i boken “Reclaiming the Inner Child” sammanfattad av JEREMIAH ABRAMS)
a source of pain, rage, fear, embarrassment, or humiliation,
In effect, the child we once were can be experienced as a source of pain, rage, fear, embarrassment, or humiliation, to be repressed, disowned, repudiated, forgotten. We reject that child just as, perhaps, others once did – and our cruelty to that child can continue daily and indefinitely through our lifetime, in the theatre of our own psyche where the child continues to exist as a subpersonality, a child-self.
(NATHANIEL BRANDEN i boken “Reclaiming the Inner Child” sammanfattad av JEREMIAH ABRAMS)
(NATHANIEL BRANDEN i boken “Reclaiming the Inner Child” sammanfattad av JEREMIAH ABRAMS)
Inre barnet
“If we do not understand our Inner Child, its craving for love and attention may be misinterpreted. Instead of listening to its feelings, we feed it too much food. Instead of play time, we give it drugs. Instead of self-love, we give it sex at the wrong time or with inappropriate partners.
(LUCIA CAPACCHIONE i boken ”Recovery of your Inner Child”)
(LUCIA CAPACCHIONE i boken ”Recovery of your Inner Child”)
Att bli påmind
"Barn som man respekterar lär sig respekt. Barn som man är hjälpsam mot lär sig hjälpsamhet, lär sig att tjäna den svagare. Barn, som man älskar sådana som de är, lär sig också tolerans. På de grundvalen uppstår deras egna ideal, som inte kan vara annat än människovänliga eftersom de växer fram ur upplevelsen av kärlek.
Mer än en gång har jag bemötts med den tanken, att om en människa hade kunnat utveckla sitt sanna själv i barndomen skulle den människan ha fått utstå ett martyrium i vårt samhälle, därför att hon skulle ha vägrat att anpassa sig efter många av dess normer.
Det finns en del som talar för denna tanke, som ofta anförs som argument för uppfostran som något nödvändigt. Föräldrar säger att de gärna vill göra sitt barn välanpassat så tidigt som möjligt, så att det inte får det för svårt i skolan och i yrkeslivet längre fram. Barndomens lidande och dess konsekvenser för karaktärsbildningen är alltjämt föga kända, och detta argument väger därför fortfarande tungt. Exempel ur historien tycks bekräfta det: Många människor som har vägrat att anpassa sig till sitt samhälles förhärskande normer och i stället förblivit trogna mot sanningen, dvs även mot sig själva, har dött som martyrer.
Men vilka är det egentligen som är så noga med att se till att samhällets normer iakttas, som följer de oliktänkande och korsfäster dem – om inte de ”rätt” uppfostrade människorna? Människor som redan som barn fick lära sig att acceptera sin själsliga död, och som inte märker den förrän de möter livet hos barn eller ungdomar. Då måste de se till att detta levande kvävs, så att det inte påminner dem om vad de själva har förlorat.”
(ALICE MILLER i boken “Du skall icke märka”)
Ditt inre barn
”Det finns barn som under sin tidiga barndom utsatts för onödiga medicinsk-tekniska ingrepp och smärtsamma undersökningar. Det sker inte så sällan, bl a därför att de egentliga orsakerna till symtomen inte får observeras av läkarna varför dessa i stället tillgriper olika apparater. Ofta blir barnen då inte alls tröstade utan lämnas ensamma därför att föräldrarna litar på teknikens under. Ett sådant barn är dömt att leva med fruktan för det obekanta ända tills en avtäckande terapi kan reda ut förvirringen och genom en långsam upplösning av de traumatiska elementen ge ”befrielse”.”
(ALICE MILLER i boken ”Riv tigandets mur”)
”Idag vet vi att aids och cancersjukdomar hänger ihop med en stark nedgång i immunförsvaret och att denna kroppsliga ”resignation” följs av att den insjuknade förlorar hoppet. Det är häpnadsväckande att nästan ingen här tar det steg som ligger så nära till vid dessa upptäckter.
Människan kan återfå hoppet, om hennes nödsignaler till sist blir uppfattade. Om hennes bortträngda, gömda historia blir medvetet uppfattad kan också hennes immunsystem regenereras. Men vem ska hjälpa henne med detta när alla ”hjälpare” är rädda för sin egen historia? Så leker vi blindbock med varandra, patienter, läkare, myndigheter, därför att det hittills bara är ett fåtal som gjort den erfarenheten att en ovillkorlig förutsättning för tillfrisknande är att sanningen emotionellt släpps fram. I längden kan människan fungera, även kroppsligt, endast i medvetandet om sin sanning. Den traditionella, förljugna moralen, religionernas destruktiva tolkningar, missförstånden i uppfostran gör det svårare att nå denna erfarenhet och våga ta risken. Läkemedelsindustrin profiterar dessutom otvivelaktigt på vår feghet och blindhet. Men vi har bara fått ett enda liv och en enda kropp, som inte låter sig föras bakom ljuset och som insisterar på att vi inte sviker den.”
(ALICE MILLER i boken ”Riv tigandets mur”)
(ALICE MILLER i boken ”Riv tigandets mur”)
”Idag vet vi att aids och cancersjukdomar hänger ihop med en stark nedgång i immunförsvaret och att denna kroppsliga ”resignation” följs av att den insjuknade förlorar hoppet. Det är häpnadsväckande att nästan ingen här tar det steg som ligger så nära till vid dessa upptäckter.
Människan kan återfå hoppet, om hennes nödsignaler till sist blir uppfattade. Om hennes bortträngda, gömda historia blir medvetet uppfattad kan också hennes immunsystem regenereras. Men vem ska hjälpa henne med detta när alla ”hjälpare” är rädda för sin egen historia? Så leker vi blindbock med varandra, patienter, läkare, myndigheter, därför att det hittills bara är ett fåtal som gjort den erfarenheten att en ovillkorlig förutsättning för tillfrisknande är att sanningen emotionellt släpps fram. I längden kan människan fungera, även kroppsligt, endast i medvetandet om sin sanning. Den traditionella, förljugna moralen, religionernas destruktiva tolkningar, missförstånden i uppfostran gör det svårare att nå denna erfarenhet och våga ta risken. Läkemedelsindustrin profiterar dessutom otvivelaktigt på vår feghet och blindhet. Men vi har bara fått ett enda liv och en enda kropp, som inte låter sig föras bakom ljuset och som insisterar på att vi inte sviker den.”
(ALICE MILLER i boken ”Riv tigandets mur”)
