Två mänskliga basbehov. "Endast en människa som är övertygad om sitt eget värde vågar möta sin egen ofullkomlighet."
För ett tag sen skrev jag spontant av mig angående frihet kontra säkerhet som jag såg en del saker. Lustigt nog damp det ner en liknande text som tog upp i stort sett samma ämne. Men djupare och större såklart. Så jag lägger in den också för att backa upp mina egna tankar ;o)
Det handlar om två mänskliga basbehov – frihet och trygghet. Mellan dessa balanserar vi med varierande framgång. Vi behöver frihet, men också trygghet. Många väljer trygghet på frihetens bekostnad. De vågar inte resa iväg utan stannar kvar på stationen. Där sitter de sedan med sina resväskor och ser tåg efter tåg svischa förbi. Varför? Därför att de bär på en stor inre otrygghet som kan vara av väldigt tidigt datum. I sitt inre är de djupt övertygade om att det bara kan gå snett för dem här i livet. Eftersom detta är deras upplevelse, har de börjat betrakta den som en sanning. Om man som barn tvingats uppleva alltför stor otrygghet gör man det till sin livsuppgift att försäkra sig om att det aldrig kommer att upprepa sig, eftersom det skulle göra alltför ont. Den inre otryggheten måste i det här fallet kompenseras med en överdriven yttre trygghet. Det innebär att man alltid gör samma välbekanta och trygga saker. Man vågar aldrig prova något nytt. Att ta itu med något helt nytt är farofyllt eftersom man då skulle löpa risken att göra misstag och avslöjas som otillräcklig och bristfällig.
En rädd och otrygg människa bär på en stor inre skam. Den bygger på övertygelsen att man själv är av noll och intet värde. En sådan människa vågar inte visa sig otillräcklig eftersom hon då skulle tvingas konfronteras med sin egen värdelöshet. Endast en människa som är övertygad om sitt eget värde vågar möta sin egen ofullkomlighet. Det handlar om en kärlek riktad mot en själv, för när man älskar sig själv accepterar man också sin svaghet och ofullkomlighet. När en människa vet att hon är älskad och värdefull behöver hon inte visa sig vara felfri. Hon är värdefull därför att hon finns till. Det räcker.
Hur upplever man en sådan tillit? Det är inget man griper ur luften eller slår upp i en bok, utan människan kan bara tillägna sig känslan av att vara älskad och värdefull genom egna erfarenheter. Därför behöver vi andra människor. Inte ens Gud klarar av det på egen hand, utan måste ty sig till människor för att nå fram till människan. Kärleken behöver hud. Kärlek är inte bara en idé eller ett metafysiskt begrepp. Den är något konkret som förmedlas till oss genom en annan människas blick, genom beröring, i själva mötet. Det måste nogsamt vävas in och obemärkt ingjutas i allt detta. Om man inte får uppleva kärlek i världen vågar man överhuvudtaget inte födas. De kärlekslösa förblir utanför, fastnar i moderlivet, föds inte till sig själva. De står vid sidan om och trevar efter sina tryggade positioner, fjärran från såväl sig själva som livet.
Har man en gång fått del av andra människors kärlek märker man så småningom att kärleken också finns i en själv; den ligger djupt begravd i människans centrum, på det ställe där vår sanna identitet och det inre barnet i oss finns. Där har kärleken legat hela tiden och bidat sin tid, i väntan på det ögonblick då människan ger sig ut på en inre resa mot det som är kärnan i hennes väsen.
De som slår sig gula och blå i forsen är de som tål det. Deras människovärde påverkas inte av att de gör fel eller är rädda för att begå misstag. Deras människovärde bygger på att de lever i kärlek. Enligt Albert Einstein finns det bara en enda stor fråga som människan bör finna svaret på under sin livstid: Lever vi i ett välvilligt eller i ett illvilligt universum? Det handlar om att leva i kärlek eller i rädsla. En människa som tror på kärleken som den största kraften i universum grundar sina handlingar på tillit. Hon kastar sig i forsen och ger sig ut på en hisnande resa. Men den som inte tror på kärleken baserar sina handlingar på fruktan. Hon står kvar på stranden.
Det gäller för oss att välja mellan rädsla och kärlek. De flesta av oss väljer ibland det ena, ibland det andra. Under livets gång övar vi oss om och om igen, i ständigt nya situationer, i detta val mellan rädsla och kärlek. Vi både tvingas och får rätten att ta konsekvenserna av våra val. Det är livets stora gåva. Gåvans ovillkorlighet förpliktar oss att bli ansvariga. Vi bär alla konsekvenserna av våra egna val, vare sig vi vill det eller inte. Och just därför är människan en så unik varelse. Hon har makten att skapa sitt eget liv och alla hennes val är på liv och död. Vilken chans att skapa sig ett hisnande liv!”
(TOMMY HELLSTEN i boken ”Du är mer än du anar”)
En rädd och otrygg människa bär på en stor inre skam. Den bygger på övertygelsen att man själv är av noll och intet värde. En sådan människa vågar inte visa sig otillräcklig eftersom hon då skulle tvingas konfronteras med sin egen värdelöshet. Endast en människa som är övertygad om sitt eget värde vågar möta sin egen ofullkomlighet. Det handlar om en kärlek riktad mot en själv, för när man älskar sig själv accepterar man också sin svaghet och ofullkomlighet. När en människa vet att hon är älskad och värdefull behöver hon inte visa sig vara felfri. Hon är värdefull därför att hon finns till. Det räcker.
Hur upplever man en sådan tillit? Det är inget man griper ur luften eller slår upp i en bok, utan människan kan bara tillägna sig känslan av att vara älskad och värdefull genom egna erfarenheter. Därför behöver vi andra människor. Inte ens Gud klarar av det på egen hand, utan måste ty sig till människor för att nå fram till människan. Kärleken behöver hud. Kärlek är inte bara en idé eller ett metafysiskt begrepp. Den är något konkret som förmedlas till oss genom en annan människas blick, genom beröring, i själva mötet. Det måste nogsamt vävas in och obemärkt ingjutas i allt detta. Om man inte får uppleva kärlek i världen vågar man överhuvudtaget inte födas. De kärlekslösa förblir utanför, fastnar i moderlivet, föds inte till sig själva. De står vid sidan om och trevar efter sina tryggade positioner, fjärran från såväl sig själva som livet.
Har man en gång fått del av andra människors kärlek märker man så småningom att kärleken också finns i en själv; den ligger djupt begravd i människans centrum, på det ställe där vår sanna identitet och det inre barnet i oss finns. Där har kärleken legat hela tiden och bidat sin tid, i väntan på det ögonblick då människan ger sig ut på en inre resa mot det som är kärnan i hennes väsen.
De som slår sig gula och blå i forsen är de som tål det. Deras människovärde påverkas inte av att de gör fel eller är rädda för att begå misstag. Deras människovärde bygger på att de lever i kärlek. Enligt Albert Einstein finns det bara en enda stor fråga som människan bör finna svaret på under sin livstid: Lever vi i ett välvilligt eller i ett illvilligt universum? Det handlar om att leva i kärlek eller i rädsla. En människa som tror på kärleken som den största kraften i universum grundar sina handlingar på tillit. Hon kastar sig i forsen och ger sig ut på en hisnande resa. Men den som inte tror på kärleken baserar sina handlingar på fruktan. Hon står kvar på stranden.
Det gäller för oss att välja mellan rädsla och kärlek. De flesta av oss väljer ibland det ena, ibland det andra. Under livets gång övar vi oss om och om igen, i ständigt nya situationer, i detta val mellan rädsla och kärlek. Vi både tvingas och får rätten att ta konsekvenserna av våra val. Det är livets stora gåva. Gåvans ovillkorlighet förpliktar oss att bli ansvariga. Vi bär alla konsekvenserna av våra egna val, vare sig vi vill det eller inte. Och just därför är människan en så unik varelse. Hon har makten att skapa sitt eget liv och alla hennes val är på liv och död. Vilken chans att skapa sig ett hisnande liv!”
(TOMMY HELLSTEN i boken ”Du är mer än du anar”)
Kommentarer
Trackback
