Ditt inre barn

”Det finns barn som under sin tidiga barndom utsatts för onödiga medicinsk-tekniska ingrepp och smärtsamma undersökningar. Det sker inte så sällan, bl a därför att de egentliga orsakerna till symtomen inte får observeras av läkarna varför dessa i stället tillgriper olika apparater. Ofta blir barnen då inte alls tröstade utan lämnas ensamma därför att föräldrarna litar på teknikens under. Ett sådant barn är dömt att leva med fruktan för det obekanta ända tills en avtäckande terapi kan reda ut förvirringen och genom en långsam upplösning av de traumatiska elementen ge ”befrielse”.”
(ALICE MILLER i boken ”Riv tigandets mur”)


”Idag vet vi att aids och cancersjukdomar hänger ihop med en stark nedgång i immunförsvaret och att denna kroppsliga ”resignation” följs av att den insjuknade förlorar hoppet. Det är häpnadsväckande att nästan ingen här tar det steg som ligger så nära till vid dessa upptäckter.

Människan kan återfå hoppet, om hennes nödsignaler till sist blir uppfattade. Om hennes bortträngda, gömda historia blir medvetet uppfattad kan också hennes immunsystem regenereras. Men vem ska hjälpa henne med detta när alla ”hjälpare” är rädda för sin egen historia? Så leker vi blindbock med varandra, patienter, läkare, myndigheter, därför att det hittills bara är ett fåtal som gjort den erfarenheten att en ovillkorlig förutsättning för tillfrisknande är att sanningen emotionellt släpps fram. I längden kan människan fungera, även kroppsligt, endast i medvetandet om sin sanning. Den traditionella, förljugna moralen, religionernas destruktiva tolkningar, missförstånden i uppfostran gör det svårare att nå denna erfarenhet och våga ta risken. Läkemedelsindustrin profiterar dessutom otvivelaktigt på vår feghet och blindhet. Men vi har bara fått ett enda liv och en enda kropp, som inte låter sig föras bakom ljuset och som insisterar på att vi inte sviker den.”

(ALICE MILLER i boken ”Riv tigandets mur”)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0