Ingen vill höra den historien

”Jag kan tänka mig att det kan ge patienterna ett visst hopp när de för första gången får höra att deras sjukdom har något med deras själ att göra, med deras tankar och känslor. Men det räcker inte att säga till en människa att hennes känsloliv har ett samband med hennes cancer. Om människor inte uppmuntras och instrueras att upptäcka sin egen, specifika historia; om de inte lär sig att känna hela skalan av känslor och ge upp sina illusioner och sitt självbedrägeri, kan läkningsprocessen knappast komma i gång. Högst sannolikt är att hoppet antingen snart försvinner eller blir använt som en vilseledande avskärmning som gör att patienten inte märker att sjukdomen fortskrider.

Ofta anbefaller man sjuka patienter att vara tappra, att meditera och ”tänka positivt”, och framför allt uppmanas de att förlåta och glömma, krav som den vuxne redan som barn lade på hjärtat för att skona sina föräldrar.

Om vi inte får lov att känna och uttrycka vad som plågar oss blir vårt liv nämligen meningslöst. Flertalet cancerpatienter lever och dör med en idealiserad bild av sin barndom, och med den skyddar de sig mot sanningen om sitt förflutna. De är stolta över att vara tappra och ”osjälviska”, bara sörja för andra och inte kräva något för egen del. Det är bara deras sjukdom, deras kropp, som ändå försöker ge uttryck åt hoppet att en gång kunna berätta sin barndomshistoria, att till sist bli hörd och förstådd. Men ingen vill höra den historien, därför att den kunde påminna läkare, sjuksköterskor och biträden om deras eget smärtsamma, begravda förflutna. Patienten är inte medveten om hur utsvulten han är, hur han längtar, inte bara efter kärlek och uppmärksamhet utan också efter sanningen; han inser inte att han själv är den enda människa som kan göra något åt detta farliga självbedrägeri och befria sig.


En människa kan i vissa fall till och med befria sig från en cancersjukdom om hon är beredd att leva med sitt förflutna och om hon vet hur hon ska gå till väga för att börja med det. Om läkarna vore bättre informerade om detta skulle de kunna hjälpa många människor att komma tillbaka till livet.”

(ALICE MILLER i boken ”Det självutplånande barnet”)


”It is easier to build strong children than to repair broken men.”
(FREDERICK DOUGLASS)


För det barnet är det rentav möjligt att behålla minnen av dessa upplevelser

”Lekmän kommer ofta med den invändningen att det finns människor som bevisligen har haft en svår barndom men ändå inte blivit neurotiska och att andra som har växt upp i så kallade ”trygga förhållanden” ändå blir psykiskt sjuka. Det skulle då tyda på medfödda anlag och ifrågasätta hemmets inflytande.

Ovan citerade avsnitt kan hjälpa oss att förstå hur detta misstag har kunnat (och kommer att?) uppstå i alla sociala grupper. Neuroser och psykoser är nämligen inte direkta följder av faktisk frustration, utan uttryck för bortträngda trauman. Om det framför allt går ut på att uppfostra barn så att de inte märker vad man tillfogar dem, vad man tar från dem, vad de förlorar, vilka de kunde ha varit och vilka de över huvud är, och om denna uppfostran sätts in tidigt nog, så kommer den vuxne senare att oaktat sin intelligens uppleva andras vilja som sin egen. Hur kan han veta att hans egen vilja har blivit knäckt, att han aldrig har fått uppleva den? Och ändå kan han bli sjuk av det. Ett barn som har upplevt svält, flykt, bombangrepp men som därvid har känt att föräldrarna tagit det på allvar som en särskild person och respekterat det, ett sådant barn blir inte sjukt på grund av dessa verkliga trauman. För det barnet är det rentav möjligt att behålla minnen av dessa upplevelser (därför att de upplevts tillsammans med positivt inställda referenspersoner) och låta dem berika sin inre värld.”
(ALICE MILLER i boken ”I begynnelsen var uppfostran”)

Denna gåva är sanningen, och därtill kommer trygghetens gåva, som ger oss återvunnen integritet

Del 1 (del 2 fortsätter nedanför)

”Vi bygger höga murar för att skydda oss mot plågsamma fakta, eftersom vi aldrig har fått lära oss att leva med detta vetande. ”Varför skulle vi göra det?” kan man fråga. ”Det som är förflutet är förflutet. Varför skulle vi befatta oss med det?” Svaret på den frågan är mycket komplicerat. I den här boken försöker jag med hjälp av olika exempel visa varför vi både som individer och som samhälle varken kan eller får avstå från sanningen om den egna barndomen.

Bakom den mur som ska skydda oss mot denna barndoms historia står nämligen hela tiden det försmådda barnet, det barn som vi en gång var och som blev övergivet och förrått. Det väntar på att vi ska samla mod till att lyssna på det. Det vill att vi ska skydda det, förstå det och befria det ur dess isolering, ensamhet och stumhet. Men det här barnet, som har väntat så länge på förståelse, aktning och uppmärksamhet från oss, har inte bara behov som det gäller att få uppfyllda. Det har också något att ge oss som vi är i trängande behov av för att verkligen kunna leva, något som vi inte kan köpa någonstans utan bara kan få av detta enda barn inom oss. Denna gåva är sanningen, som innebär befrielse ur de destruktiva åsikternas och de etablerade lögnernas fängelse, och därtill kommer trygghetens gåva, som ger oss återvunnen integritet. Barnet väntar bara på att vi ska bli beredda att komma det nära och med dess hjälp riva ner murarna."


ALICE MILLER i boken ”Riv tigandets mur”

(När?)Kontakt med inre barnet

Att ha "när-kontakt" med sitt inre barn och NÄR är kontakt med ditt inre barn mest välgörande ;o)


”Om du inte får kontakt med det inre barnet via inre övningar, avslappning och meditation kan du experimentera på andra sätt, t ex genom att dansa, sjunga, måla, vara i naturen eller spela teater. Att leka och umgås med verkliga barn eller djur kan också fungera bra. Experimentera och pröva dig fram till vad som passar dig. Känn dig för, när känner du dig som ett barn?

När du arbetar med att få kontakt med det inre barnet är det viktigt att du skyddar barndelen och ger det kärlek och värme, så att det känner sig tryggt att komma fram. Om barndelen får komma fram och du visar dig sårbar i fel situation kan sårbarheten utnyttjas. Att t ex ta fram barndelen på ett möte på jobbet eller med någon eller några du inte är trygg med, är troligen inte så lämpligt. Ibland går inte barndelen att stoppa. Den bara kommer, oftast när du känner dig starkt känslomässigt berörd och du blir t ex glad och lekfull eller arg, ledsen och rädd.”


(GUNILLA BRANZELL & OVE VALODIUS i boken ”Relationsboken”


Tillåt ditt Inre Barn att få komma fram i trygg miljö / Ruben

Nyare inlägg
RSS 2.0