Because och Trollrik

Utvecklingen av alternativa och komplementära behandlingsmetoder (för att återbalansera energiflöden och kommunikation mellan rna/dna t ex) är inte i sig ett självändamål. De är språngbrädor till insikten att vi kan använda vårt medvetande för att hela oss själva. (Att identifiera sig med en polaritet)

 

Det stycket som fastnade bäst hos mig när jag läste boken RESAN, var också följande som jag citerar nedan.

 

Detta beskriver bra vad man kan uppleva i t ex kraniosakral behandling. Liksom säkert många andra vägar och metoder.

När det riktigt händer saker i sig själv kommer alla de där känslorna upp i olika faser och sköljs ut. Och att göra det i en "neutral" situation, dvs inte i den verkliga händelsen, utan i en trygg miljö och med distans till det som skapat ev fysisk eller psykisk smärta, är det som kan läka traumat. Att "känna ur" sig, de känslor man hade, låta dem bearbetas på fast mark.

 

Allt man har upplevt i livet minns man ju inte (från det att man blivit till börjar första resan som morula, embryo och fosterstadiet och förlossningen, är nog inte lite man varit med om på den vägen), men de sitter där i kroppen ändå, och syns kanske när vi blir äldre. Förlossningstraumat tex är ju något som vi alla bär med oss, och får man vara med om det kan det klargöra åtminstone en (liten?) del av det vi är idag.

 

Så därför kan man uppleva saker i behandling (av sig själv eller med en terapeut) som man inte riktigt förstår, vad som händer, vad man känner eller varför. Är man också intresserad av fler dimensioner än så, så finns nog ett ändlöst djup att gräva i. Det är det som är så spännande, vad ska man hamna i härnöst, vad vill kroppen föra upp till ytan.

Ofta är man euforisk efteråt, känner sig drogad eller full, glad eller fnissig, och den jobbiga pärsen innan med "blod, svett och tårar" känns värt.

Jag tycker det är häftigt när kroppen sätter igång sitt artilleri. Så fast jag ligger där och kanske svettas, krampar (det kan göra väldigt ont på en massa ställen, fast man egentligen inte har nåt fel där vad man vet om iaf), gråter, skriker, skrattar (vanligtvis slutligen ;-), så står jag ändå bredvid samtidigt och njuter och säger yes yes yes ;o) och även vill vara medveten om de ledtrådar jag kan få till vad det handlar om så att jag kommer ihåg det efteråt.

 

I texten nedan lyckas hon vara så närvarande att hon tar sig igenom en djup pärs på egen hand i det initiala skedet åtminstone, sen fortsätter berättelsen med mera.

 

Ur boken Resan, av Brandon Bays


"När jag gick ut i vardagsrummet var det som om hela världen, sådan jag kände den, störtade samman runt mig. Inget var vad det föreföll att vara. Inget var längre säkert eller verkligt. Allt jag betraktat som mitt liv hade skalats bort, och det fanns inget att klamra sig fast vid, ingenstans att vända sig. Det kändes som fritt fall - ner i ingenting. Inga väggar att ta tag i och ingenstans att landa.
Tumören, branden (de förlorade sitt hus), skattemyndigheten, mannen som ger sig av, Kelley (dottern ville ta avstånd) borta. Det var precis som i Indien, när jag kände att mitt ego krossats. Min identitet i världen sådan jag kände den, hade skalats bort.

Med en känsla av att vara extremt närvarande gick jag uppför trappan till köket för att ta ett glas vatten. När jag passerade kylskåpsdörren fastnade blicken på ett citat. Orden hejdade mig. "Vet att allt som kommer till dig oväntat är en gåva av gud, vilken säkert kommer att vara dig till nytta om du använder den till fullo."

Än en gång talade Nådens tecken till mig tydligt och klart mitt i katastrofen. Tiden stod still. Allt blev tyst, och ett insiktsfullt beslut steg upp inom mig, att känna tillit till vad som hände. Att gåvan med tiden skulle avslöjas. Med detta beslut kom fullständig kapitulation. Och en kärlek fyllde rummet och genomsyrade allt.
Källan hade undervisat mig så grundligt, använt livet som mitt klassrum. Med tumören: du är inte din kropp. Med branden: du är inte dina materiella ägodelar. Med Kelley: du är inte dina relationer. Med Bob: du är inte romansen eller äktenskapet. Du är kärleken som är närvarande när allting annat kommer och går.

Detta vara den enda kärleken värd att ingå äktenskap med.

Bob kom senare och sa till mig det jag redan visste - att han fortfarande älskade mig djupt och att han var förvirrad. Jag samtyckte och lovade mig själv att vad som än hände, hur smärtsamt det än blev skulle jag inte besudla eller klaga över den heliga kärlek vi hade delat.

Bob var min bäste vän, och jag visste att jag kunde lita på att han skulle hjälpa mig genom denna smärtsamma tid.
----

En jättevåg av vrede började torna upp sig ur det hav av stillhet jag vilat i. Den liknade ingenting jag tidigare upplevt. Kraften i den var nästan överväldigande.
Vreden var enorm, och ändå verkade den besynnerligt opersonlig. Det kändes inte ens som om "jag" var rasande, utan som om Sanningen själv var rasande och hade en egen livskraft. Det kändes som om Sanningen fått röst, och den bröt fram som en vulkan utan anspråk på finess.
Plötsligt kände jag en smärta i ryggslutet och i ljumskarna. Där jag satt i meditationsställning upplevde jag hur vreden förvandlats till en vitglödgad låga som spred sig i min kropp. Den kom upp genom buken, in i magsäcken och jag blev röd och svettig. Den fortsatte upp genom bröstkorgen och in i halsen och tycktes till sist försvinna ut genom hjässan.
Den vita lågan hade renat min kropp, och jag satt där svettig strålande i Frihet och en djup stillhet. Sedan kom nästa känslovåg; en sorg och saknad olik allt jag tidigare upplevt. Jag satt dubbelvikt av smärta. Också den följdes av ett lugn, och sedan kom nästa våg av smärta; vånda. Jag låg hopkrupen i fosterställning medan den strömmade genom min kropp. Sedan än en gång tystnad. Nästa våg kom. Varje tänkbar känsla brände sig igenom min kropp.
Processen varade i 6 dygn. Jag gick ner 5 kg i vikt. När det var över hade jag tvättats ren. Sorgen och saknaden hade fullständigt gjort slut på sig själv på bara sex dagar. Jag hade inte vetat att det kunde vara så smärtsamt att bara låta ren känsla komma genom kroppen, men vad jag lärde mig var att om du är fullt närvarande för den, om du välkomnar den, så finns det ingen smärta - hur djup den än är - som inte kan göra slut på sig själv inom sex dagar. Jag har senare hört sägas i andliga kretsar att om man är fullständigt närvarande för sorg kommer all sorg att göra slut på sig själv på mellan fem till sju dagar.

Sorg förlängs antingen därför att vi inte låter allt komma upp eller, värre, därför att vi drar ut på den genom att tro på vårt samhälles maxim att den måste vara längre.

Kärleken fanns kvar när allt annat försvann.

---

Innan han försvann ut genom dörren såg jag in i hans plågade blick. Det var tydligt att detta också var det svåraste han någonsin varit med om i sitt liv, och han sa stilla: "Jag vet att det här låter knäppt, men under alltihop har jag haft en envis känsla av att jag gör allt det här för din skull. Jag vet inte vad jag menar med det, men det är vad som hela tiden har kommit för mig."

Jag svarade att han kanske hade rätt, och när han stängde dörren var det någonting inom mig som visste att det var sant."