Att bli påmind
"Barn som man respekterar lär sig respekt. Barn som man är hjälpsam mot lär sig hjälpsamhet, lär sig att tjäna den svagare. Barn, som man älskar sådana som de är, lär sig också tolerans. På de grundvalen uppstår deras egna ideal, som inte kan vara annat än människovänliga eftersom de växer fram ur upplevelsen av kärlek.
Mer än en gång har jag bemötts med den tanken, att om en människa hade kunnat utveckla sitt sanna själv i barndomen skulle den människan ha fått utstå ett martyrium i vårt samhälle, därför att hon skulle ha vägrat att anpassa sig efter många av dess normer.
Det finns en del som talar för denna tanke, som ofta anförs som argument för uppfostran som något nödvändigt. Föräldrar säger att de gärna vill göra sitt barn välanpassat så tidigt som möjligt, så att det inte får det för svårt i skolan och i yrkeslivet längre fram. Barndomens lidande och dess konsekvenser för karaktärsbildningen är alltjämt föga kända, och detta argument väger därför fortfarande tungt. Exempel ur historien tycks bekräfta det: Många människor som har vägrat att anpassa sig till sitt samhälles förhärskande normer och i stället förblivit trogna mot sanningen, dvs även mot sig själva, har dött som martyrer.
Men vilka är det egentligen som är så noga med att se till att samhällets normer iakttas, som följer de oliktänkande och korsfäster dem – om inte de ”rätt” uppfostrade människorna? Människor som redan som barn fick lära sig att acceptera sin själsliga död, och som inte märker den förrän de möter livet hos barn eller ungdomar. Då måste de se till att detta levande kvävs, så att det inte påminner dem om vad de själva har förlorat.”
(ALICE MILLER i boken “Du skall icke märka”)
Detta är det som skulle kunna förändra världen. Om alla barn levde som i den första delen av texten. Tack för påminnelsen.
