Sorg
”Mot bakgrund av tidigare erfarenheter från katastrofer, som branden på passagerarfärjan Scandinavian Star och tsunamin i Sydostasien, finns det fyra erfarenheter som jag gärna förmedlar vidare till både unga och gamla, som en sorts första hjälpen i kristider.
För det första: Det finns ingenting som sliter så hårt på oss som att sörja. Därför ska vi vara snälla mot oss själva och varandra och ligga lågt med kraven ett bra tag.
För det andra: Låt oss fortsätta att söka varandras sällskap. För att få tröst, men också för att be om hjälp med att orka nödvändiga vardagssysslor, som att betala räkningar, få tillräckligt att äta och dricka samt hålla fast vid nödvändiga vardagsrutiner. Jag minns hur det var efter tsunamin i Sydostasien, när Espen Olafsen hade förlorat sin fru och dotter. Han stod där i kyrkan, och plötsligt utbrast han: ”Man får ha bra långa armar om man ska kunna hålla om sig själv!”
För det tredje: Var inte rädd för att vara till besvär när du berättar om dina smärtsamma upplevelser många gånger. Det är detta som är sorgearbete, ett nödvändigt arbete både för den som pratar och dem som lyssnar. När vi erbjuder sorgegrupper och individuella samtal för sorgebearbetning är det för att det med tiden kan bli för tungt för vänner och anhöriga att befinna sig i ett sådant sorgearbete under lång tid.
Och för det fjärde: Prata om de döda – länge, länge. Som den katolske prästen Henri Nouwen sa till mig när jag hade mist en god vän: ”Prata om honom ofta, och länge. För varje gång vi talar om de döda får vi skörda frukterna av deras liv.””
För det första: Det finns ingenting som sliter så hårt på oss som att sörja. Därför ska vi vara snälla mot oss själva och varandra och ligga lågt med kraven ett bra tag.
För det andra: Låt oss fortsätta att söka varandras sällskap. För att få tröst, men också för att be om hjälp med att orka nödvändiga vardagssysslor, som att betala räkningar, få tillräckligt att äta och dricka samt hålla fast vid nödvändiga vardagsrutiner. Jag minns hur det var efter tsunamin i Sydostasien, när Espen Olafsen hade förlorat sin fru och dotter. Han stod där i kyrkan, och plötsligt utbrast han: ”Man får ha bra långa armar om man ska kunna hålla om sig själv!”
För det tredje: Var inte rädd för att vara till besvär när du berättar om dina smärtsamma upplevelser många gånger. Det är detta som är sorgearbete, ett nödvändigt arbete både för den som pratar och dem som lyssnar. När vi erbjuder sorgegrupper och individuella samtal för sorgebearbetning är det för att det med tiden kan bli för tungt för vänner och anhöriga att befinna sig i ett sådant sorgearbete under lång tid.
Och för det fjärde: Prata om de döda – länge, länge. Som den katolske prästen Henri Nouwen sa till mig när jag hade mist en god vän: ”Prata om honom ofta, och länge. För varje gång vi talar om de döda får vi skörda frukterna av deras liv.””
(PER ARNE DAHL i boken ”Något att hoppas på när det värsta har hänt”)
Kommentarer
Trackback
