De kommer till oss utan något särskilt syfte
"Jag pratade med en kollega som kände Joel om problemen som jag hade stött på vid undersökningen, och han svarade med ett leende: ”Jag vet. Han skulle behöva sitta ensam på en sten i öknen i två veckor för att lära sig att koncentrera sig innan vi kan hjälpa honom. Minst två veckor…” Han skämtade inte helt och hållet. Precis som Joel har många av oss blivit främlingar i vårt inre liv, vi har gått vilse i allt som verkar mer brådskande och viktigt – e-post, tv-program, telefonsamtal. Precis som Joel är vi många som behöver börja med att återuppta kontakten med oss själva.
Positiv uppmärksamhet är en välgörande kraft för allt som kommer i dess väg. Barn, hundar och katter vet ofta mer om det än vi själva. De kommer till oss utan något särskilt syfte, för att visa en teckning de har ritat, ett ben de har hittat eller en mus som de har fångat i trädgården. Eller bara för att få en kram eller för att bli kliade under hakan. Vi vet hur mycket det betyder för dem och ger dem det gärna. Men hur ofta ger vi oss själva sådan positiv uppmärksamhet?”
(DAVID SERVAN-SCHREIBER i boken ”Anticancer”)
”Första gången jag träffade Joel gick jag därifrån med intrycket att jag inte hade lyckats nå fram till honom. Han hade kommit till vårt center för integrativ medicin i Pittsburgh för att få alternativ behandling för metastatisk prostatacancer som hade spritt sig till ryggraden. Han var lång, slank och lite för elegant klädd för ett läkarbesök, och han pratade så mycket att jag knappt lyckades flika in en fråga. Han kunde inte hålla sig till ämnet utan hoppade från det ena till det andra i svindlande takt. Hans liv som filmproducent i Los Angeles verkade vara lika rörigt som vårt samtal. Istället för att prata om sin cancer berättade han för mig hur han minskade sin stress med hjälp av kommunikationsteknik. Han hade en BlackBerry-telefon (en av de första), och tack vare den var han ”ständigt uppkopplad” och kunde ”jobba var som helst”. Det han var allra mest nöjd med var att han kunde prata i telefon och skriva mejl och låtsas att han var kvar på kontoret när han i själva verket hade gått hem. Han kunde spela schack med sin son samtidigt som han läste sina mejl. Och när han hade försatt sin son i en besvärlig spelsituation som krävde att han tänkte en stund tog Joel tillfället i akt att svara på mejl. Jag undrade var han befann sig egentligen, eftersom han varken verkade vara på kontoret eller hemma. Han var varken helt och hållet tillsammans med dem han kommunicerade med i telefon eller per e-post eller med sin son. Eftersom han egentligen inte hade uppmärksamheten på någon var all denna sprudlande aktivitet som ett ingenmansland utan något egentligt innehåll. Vi vistas allesammans mycket i detta ingenmansland. I de österländska traditionerna brukar det kallas ”apan inom oss”. I det här tillståndet hoppar tankarna omkring åt alla håll, precis som ostyriga apor som skuttar runt i en bur.
Positiv uppmärksamhet är en välgörande kraft för allt som kommer i dess väg. Barn, hundar och katter vet ofta mer om det än vi själva. De kommer till oss utan något särskilt syfte, för att visa en teckning de har ritat, ett ben de har hittat eller en mus som de har fångat i trädgården. Eller bara för att få en kram eller för att bli kliade under hakan. Vi vet hur mycket det betyder för dem och ger dem det gärna. Men hur ofta ger vi oss själva sådan positiv uppmärksamhet?”
(DAVID SERVAN-SCHREIBER i boken ”Anticancer”)
”Första gången jag träffade Joel gick jag därifrån med intrycket att jag inte hade lyckats nå fram till honom. Han hade kommit till vårt center för integrativ medicin i Pittsburgh för att få alternativ behandling för metastatisk prostatacancer som hade spritt sig till ryggraden. Han var lång, slank och lite för elegant klädd för ett läkarbesök, och han pratade så mycket att jag knappt lyckades flika in en fråga. Han kunde inte hålla sig till ämnet utan hoppade från det ena till det andra i svindlande takt. Hans liv som filmproducent i Los Angeles verkade vara lika rörigt som vårt samtal. Istället för att prata om sin cancer berättade han för mig hur han minskade sin stress med hjälp av kommunikationsteknik. Han hade en BlackBerry-telefon (en av de första), och tack vare den var han ”ständigt uppkopplad” och kunde ”jobba var som helst”. Det han var allra mest nöjd med var att han kunde prata i telefon och skriva mejl och låtsas att han var kvar på kontoret när han i själva verket hade gått hem. Han kunde spela schack med sin son samtidigt som han läste sina mejl. Och när han hade försatt sin son i en besvärlig spelsituation som krävde att han tänkte en stund tog Joel tillfället i akt att svara på mejl. Jag undrade var han befann sig egentligen, eftersom han varken verkade vara på kontoret eller hemma. Han var varken helt och hållet tillsammans med dem han kommunicerade med i telefon eller per e-post eller med sin son. Eftersom han egentligen inte hade uppmärksamheten på någon var all denna sprudlande aktivitet som ett ingenmansland utan något egentligt innehåll. Vi vistas allesammans mycket i detta ingenmansland. I de österländska traditionerna brukar det kallas ”apan inom oss”. I det här tillståndet hoppar tankarna omkring åt alla håll, precis som ostyriga apor som skuttar runt i en bur.
Kommentarer
Trackback
