Att ta tag i saker
När jag på ridlektionen inte klarade av att föra upp foten till stigbygeln och ta mig upp i sadeln, utan fick ta hjälp av 2 personer som baxade upp mig på hästryggen, tror bestämt det var Pony jag red just detta tillfälle också, så var det nåt som sa mig att klarar jag inte att rida, då är det fara åt färde, typ ;o)
Egentligen klarade jag inte mycket alls, knappt att gå i trappen och inte kliva upp på en pall eller stol. Tänk va tjurig man är ibland. Sov mest dygnet runt och orkade inte äta förrän sent på eftermiddagen.
Men det var ridningen som blev droppen ;o) Som ni förstår, så om jag inte klarade mig upp på hästen själv, hur skulle jag då kunna rida? Att trava på volt var rena balansakten, jag hängde utåt i svängarna av gravitationskraften :-P
Det här var i januari. Det blev medicinering och då går det ändå rätt fort att bli starkare igen. Men optimist som man är kan det ibland bli så att man tror att man är starkare än man verkligen är. I april var det dags för lite hoppklubbtävlingar, och nu kunde jag ju rida "normalt" igen, trava runt på volt och hoppa lite osv, även om jag inte hoppat en hel bana och inte galopperat så länge i ett sträck.
Så det var återigen Pony som skulle ta mig runt. Musklerna orkade dock inte riktigt och jag tror vi kanske klarade halva banan iallafall, gick hur bra som helst, men så kände jag på en långsida att krafterna började sina, mjölksyra... Vi kom till kortsidan och skulle ju bara gör en liten "halvmåne", enkel sväng ridväg med mycket plats för att fortsätta på den andra långsidan. Då damp jag ner på utsidan som en hösäck helt utan kontroll på musklerna. Minns det så väl, sitter på hästen och så har jag inte nån kropp "kvar" utan det är bara att överlämna sig åt det oundvikliga fallet =) Orkade helt enkelt inte. Publiken måste ha sett mycket häpna ut, fanns ju ingen anledning till att ryttaren helt plötsligt bara skulle ramla av där :-P
Detta gjorde bara att jag fortsatte träna för att komma tillbaka till mycket bättre form än jag nånsin varit i, starkare smidigare och bättre kondition blev resultatet. Livet är komplext och det är mycket som ingår. Men jag blev påmind nu om att Pony var ju en av dem som visade mig vägen, både när jag var som sämst och när jag blev stegvis bättre ;o) Och som sa åt mig att det var dags att ta tag i saker och ting ;o) Det är min tolkning =).
Hästarna har alltid visat mig vägen, som senast i fjol när det blev flytt av båda hästar och människor ;o). De har också fått mig att ta mig i kragen och fått saker gjorda ibland. Det har också funnits tillfällen när hästarnas energi inte lyckats "nå fram", och inte ens de har lyckats motivera mig till "handling". Men då har det inte varit meningen och de har istället stöttat genom att bara "vänta ut mig" ;o)
Nu har Pony återigen visat mig vägen, i efterhand eller för längesen. Såg på facebook att de börjat med nåt som heter tidslinje. Går inte in på det, även om jag kunde vara utan det, låter himla fånigt i mina öron ;o) Just tidslinje är nåt som gäckar mig nu. Saker som hänt för längesen, påverkar mig nu. Och egentligen vet jag inte ens i vilken ordning allt händer. Allt bara händer här och nu.
Jag ska fortsätta den här storyn, men delar upp den eftersom den blev så lång. Hösten 2010 (OJ VA LÄngesen, trodde det var ifjol!!) råkade jag, som kanske någon av er minns, stöta på Pony igen, på Elins blogg. Han fanns, där jag ofta passerade! Kunde inte tro det var han eftersom det var så längesen. Men åldern stämde ju ... Imponerande.
Tidigare inlägg:
Bilder på Pony
I höstas fick Pony vandra vidare och Elin har ny blogg.
Ponys:
http://shalomterms.blogg.se/
Ny http://northernshowhorses.blogg.se/
Egentligen klarade jag inte mycket alls, knappt att gå i trappen och inte kliva upp på en pall eller stol. Tänk va tjurig man är ibland. Sov mest dygnet runt och orkade inte äta förrän sent på eftermiddagen.
Men det var ridningen som blev droppen ;o) Som ni förstår, så om jag inte klarade mig upp på hästen själv, hur skulle jag då kunna rida? Att trava på volt var rena balansakten, jag hängde utåt i svängarna av gravitationskraften :-P
Det här var i januari. Det blev medicinering och då går det ändå rätt fort att bli starkare igen. Men optimist som man är kan det ibland bli så att man tror att man är starkare än man verkligen är. I april var det dags för lite hoppklubbtävlingar, och nu kunde jag ju rida "normalt" igen, trava runt på volt och hoppa lite osv, även om jag inte hoppat en hel bana och inte galopperat så länge i ett sträck.
Så det var återigen Pony som skulle ta mig runt. Musklerna orkade dock inte riktigt och jag tror vi kanske klarade halva banan iallafall, gick hur bra som helst, men så kände jag på en långsida att krafterna började sina, mjölksyra... Vi kom till kortsidan och skulle ju bara gör en liten "halvmåne", enkel sväng ridväg med mycket plats för att fortsätta på den andra långsidan. Då damp jag ner på utsidan som en hösäck helt utan kontroll på musklerna. Minns det så väl, sitter på hästen och så har jag inte nån kropp "kvar" utan det är bara att överlämna sig åt det oundvikliga fallet =) Orkade helt enkelt inte. Publiken måste ha sett mycket häpna ut, fanns ju ingen anledning till att ryttaren helt plötsligt bara skulle ramla av där :-P
Detta gjorde bara att jag fortsatte träna för att komma tillbaka till mycket bättre form än jag nånsin varit i, starkare smidigare och bättre kondition blev resultatet. Livet är komplext och det är mycket som ingår. Men jag blev påmind nu om att Pony var ju en av dem som visade mig vägen, både när jag var som sämst och när jag blev stegvis bättre ;o) Och som sa åt mig att det var dags att ta tag i saker och ting ;o) Det är min tolkning =).
Hästarna har alltid visat mig vägen, som senast i fjol när det blev flytt av båda hästar och människor ;o). De har också fått mig att ta mig i kragen och fått saker gjorda ibland. Det har också funnits tillfällen när hästarnas energi inte lyckats "nå fram", och inte ens de har lyckats motivera mig till "handling". Men då har det inte varit meningen och de har istället stöttat genom att bara "vänta ut mig" ;o)
Nu har Pony återigen visat mig vägen, i efterhand eller för längesen. Såg på facebook att de börjat med nåt som heter tidslinje. Går inte in på det, även om jag kunde vara utan det, låter himla fånigt i mina öron ;o) Just tidslinje är nåt som gäckar mig nu. Saker som hänt för längesen, påverkar mig nu. Och egentligen vet jag inte ens i vilken ordning allt händer. Allt bara händer här och nu.
Jag ska fortsätta den här storyn, men delar upp den eftersom den blev så lång. Hösten 2010 (OJ VA LÄngesen, trodde det var ifjol!!) råkade jag, som kanske någon av er minns, stöta på Pony igen, på Elins blogg. Han fanns, där jag ofta passerade! Kunde inte tro det var han eftersom det var så längesen. Men åldern stämde ju ... Imponerande.
Tidigare inlägg:
Bilder på Pony
I höstas fick Pony vandra vidare och Elin har ny blogg.
Ponys:
http://shalomterms.blogg.se/
Ny http://northernshowhorses.blogg.se/
Kommentarer
Postat av: Elin- Northern Showhorses
Härligt att läsa :)
Trackback
