Because och Trollrik

kommunikation med ett vilt djur.
Varför händer detta mig, undrar man ju lite då och då om allt som sker. Och i detta fall tänkte jag, hm, är det meningen att jag nån gång ska träffa en mer eller mindre vild häst som jag ska försöka hjälpa? Och på detta sätt med mufflan får öva mitt kroppsspråk och tålamod och nyfikenhet.
HM, nja, vi får väl se vart det leder. Jag vet flera andra som verkligen varit duktiga på det området och med tålamod förvandlat vilda hingstar till magiska "tama" hästar =) Jag håller mig så gärna till får.

Men det är nog som i de böcker som går att läsa om de som studerat vilda hästflockar och levt med dem. Eller vilda hjortar och liknande som jag tror det var Monty Roberts finslipade sig själv till att sen bli ännu bättre med hästarna?
Att man blir mycket mer medveten om minsta grej man gör för det återspeglar sig i djuret. Hästar är inte alltid lika nogräknade ;o) (nu längre =)
Man får röra sig uträknat och helst mycket lite, och bara de rörelser som hon uppskattar. Förtroendet har ökat märkbart för nu vågar hon vistas inne i stallet och stanna, med både mig och hästarna. Det var första gången ikväll. Annars springer hon bara snabbt förbi.

Ljud från mig är inte farligt. Prassel är t.o.m. positivt. = höpåsar?
Dessutom tror jag på att det man får höra om att hästar gillar lekande ljud och böljande gärna ljusa toner verkar stämma, och även i det här fallet på mufflan. Ögonkontakt är bra. Det underlättar för att hålla koncentrationen. Jag utforskar så mycket jag bara kan av hennes rörelser, bra sätt att hålla fokus, precis som hon läser av oss. Hur rör sig revbenen, klövarna, öronen, pälsen och svansen osv. Intressant att se vart hennes synfält verkar mer och mindre skarp.

Ett ljud reagerade dock mufflan på, men det var nog inte endast ljudet i sig, utan det hjälpte nog till med de tillhörande vibrationerna, att skrämma henne. Det kom nämligen ett takras, som hördes hela vägen ner för taket ovanför oss, men blev väl ett mikroskalv i väggar och golv också. Och då hoppade mufflan i förskräckelsen in till Because och mig på stallets cementgolv istället för att stå ute i "hallen" (se kommande bild) på trägolvet.
Sen stannade hon inne med oss i ca 5 minuter innan hon var säker på om hon skulle våga sig ut igen ;o)

Det är intressant att märka på sig själv hur länge man orkar vara just i stunden och fokuserad. Jag märker tydligt på mig själv när jag behöver en paus, hihi, då går jag iväg och gör nånting annat helt plötsligt för att inte hela tiden ha mufflans vaksamma blick på mig.
Hux flux bara måste jag gå och fylla på vattenhinkarna eller höpåsarna åt hästarna "så att jag får det gjort nån gång" kan ju inte bli kvar här hela natten. ;o) Men det händer att hon går igenom stallet och följer med ner till garaget och fyller på hinkarna och spatserar tillbaka... så var det med den vilan ;o)

Och nu pausar jag detta och återkommer när jag laddat ur bilderna från ikväll.