Because och Trollrik

Ja, nu blev man lite tävlingsbiten igen. Efteråt är det alltid kul att HA tävlat ;o) Men första 200 meterna tänker jag; näe, vad det ska vara besvärligt att yscha upp sig med sånt här. En skojstafett på skidor och endast 1,7 km lång sträcka. Men man lyckas ju aldrig bli tillräckligt uppvärmd innan så blodsmaken och illamåendet kommer redan efter 200 m när man sätter igång och syret inte hinner med. Även OM jag hade tränat och åkt skidor innan, så hade det varit likadant, det vet jag. 

Ska man åka långt tar man det lugnt i början och hinner komma in i andra andningen på ett skönare sätt.

Sen efteråt minns man ändå  bara det roliga och önskar det vore en ny tävling nästa vecka, "nu när man kommit igång" ;o) lurar man sig haa haa. Det är adrenalinet och endorfinerna som pratar, hjärnan får ett lyckorus när man stannar till efter avklarad ansträngning.

Man kan inte låta bli att bara tänka positivt när blodet rusar runt i ådrorna, kinderna är tomatröda och varma och det rosslar i luftrören. Skulle behöva detta mera.

Det  var 15 lag med, varav 2 tjejlag och resten mest killar på räserskidor. Det kändes som rundan tog åtminstone 10 minuter, men insatsen var över på 6 minuter för min del. Nästan snopet, hihi. Det snabbaste killarna åker på under 4 minuter så de varvade oss redan på andra sträckan förstås. Vi blev inte sist heller, om jag minns rätt så var vi faktiskt 12e lag? Jag är klart nöjd med min kilometer tid, och jag tror inte det var nån av tjejerna som var så mycket snabbare heller =) Nu vill jag åka igen nästa år och har tränat lite innan också ;o) Men såna tankar brukar lägga sig så fort hormonerna rusat färdigt ur kroppen =D

Men gud vad nyttigt det är att göra nån form av gruppträning-aktivitet ibland för att inte bli för bekväm av sig, man blir alldeles lyrisk. Nu känner jag igen vissa delar av mig själv som jag inte kommer i kontakt med lika ofta nu förtiden som förr, hehe. Men man måste liksom komma dithän att man tar ut sig för en stund åtminstone.