Barnasinnet kvar
“Nästan all rädsla kommer från barndomen, och en gång var vi alla barn. När vi sedan växer upp och betraktar oss själva som vuxna tror vi gärna att vi är alltigenom vuxna. Vi glömmer att det lilla barnet vi en gång var alltid på ett eller annat sätt lever kvar inom oss – på gott och ont. Det goda är att barnet inom oss gör att vi håller oss emotionellt levande och rörliga.
- Han har barnasinnet kvar, säger vi om vissa människor som långt upp i åren förblir entusiastiska, kvicka och nyfikna.
Men barn är inte alltid bara glada. Barn är också tjuriga, obstinata, bråkiga, dominanta och – rädda!
När det lilla barnet inom oss känner skräck tror vi att det är jag – den vuxna människan – som är rädd. Barn och vuxen går ihop – delar på samma känsla.
Man kan även se denna situation som ett okomplicerat rollspel. Du som är vuxen är senior – men du har också en version av dig själv som aldrig blir äldre än fem år – junior.
När skräck och ångest rasar inom dig – senior, måste du ibland förhandla med – junior.
Man kan också se det som en barnslig bild. Du – den vuxne – är som en känguru. Högväxt, ståtlig och orädd – full av förnuft, snabbhet och erfarenhet. Men i den där lilla skinnpåsen på magen ligger det en liten miniversion av dig och darrar och undrar varför världen är så stor och farlig.
Då måste den stora kängurun böja sin långa hals och prata med den där lilla ungen som inte begriper bättre. Lugna ner henne, krama om henne och helt enkelt förhandla om situationen. Se på sitt mini-jag med kärlek, ömhet och massor av förståelse. Så där liten, rädd och vilsen var ju jag alldeles nyss!
Det är aldrig för sent att skaffa en lycklig barndom… Det är en sanning som tål att upprepas.
Allt det som gjordes mot oss som barn lever kvar. Särskilt det som skadade oss.
Men det behöver inte bli en börda och ett ok, om du vågat plocka fram det lilla barnet som en gång var du, klappa om det och förklara – och sedan stoppa tillbaka det i sin lilla påse.
När vi kan möta barnet i den vuxne, kan vi vinna de flesta inre konflikter istället för att bara vara utlämnade, desperata och uppgivna. Det farliga är inte rädslan i sig – det är allt det vi tar till för att dölja och förinta den.
Men vi behöver inte döva någonting om vi vågar möta det missförstådda, avvisade barnet inom oss. Och vem kan trösta det barn som en gång var du – bättre än du själv?
Se barnet inom dig, tyck om det, respektera det, trösta det. Älska det. Inse att det har något att lära dig varje dag. Och något spännande att berätta och påminna dig om. Sanningen om dig själv.
Förhandla med barnet inom dig i stället för att låtsas som om det inte finns. Att vara vuxen på allvar är också att våga vara barn – på allvar. Rädsla urholkar själen!”
(MARIA SCHERER i boken ”Du är inte ensam”)
- Han har barnasinnet kvar, säger vi om vissa människor som långt upp i åren förblir entusiastiska, kvicka och nyfikna.
Men barn är inte alltid bara glada. Barn är också tjuriga, obstinata, bråkiga, dominanta och – rädda!
När det lilla barnet inom oss känner skräck tror vi att det är jag – den vuxna människan – som är rädd. Barn och vuxen går ihop – delar på samma känsla.
Man kan även se denna situation som ett okomplicerat rollspel. Du som är vuxen är senior – men du har också en version av dig själv som aldrig blir äldre än fem år – junior.
När skräck och ångest rasar inom dig – senior, måste du ibland förhandla med – junior.
Man kan också se det som en barnslig bild. Du – den vuxne – är som en känguru. Högväxt, ståtlig och orädd – full av förnuft, snabbhet och erfarenhet. Men i den där lilla skinnpåsen på magen ligger det en liten miniversion av dig och darrar och undrar varför världen är så stor och farlig.
Då måste den stora kängurun böja sin långa hals och prata med den där lilla ungen som inte begriper bättre. Lugna ner henne, krama om henne och helt enkelt förhandla om situationen. Se på sitt mini-jag med kärlek, ömhet och massor av förståelse. Så där liten, rädd och vilsen var ju jag alldeles nyss!
Det är aldrig för sent att skaffa en lycklig barndom… Det är en sanning som tål att upprepas.
Allt det som gjordes mot oss som barn lever kvar. Särskilt det som skadade oss.
Men det behöver inte bli en börda och ett ok, om du vågat plocka fram det lilla barnet som en gång var du, klappa om det och förklara – och sedan stoppa tillbaka det i sin lilla påse.
När vi kan möta barnet i den vuxne, kan vi vinna de flesta inre konflikter istället för att bara vara utlämnade, desperata och uppgivna. Det farliga är inte rädslan i sig – det är allt det vi tar till för att dölja och förinta den.
Men vi behöver inte döva någonting om vi vågar möta det missförstådda, avvisade barnet inom oss. Och vem kan trösta det barn som en gång var du – bättre än du själv?
Se barnet inom dig, tyck om det, respektera det, trösta det. Älska det. Inse att det har något att lära dig varje dag. Och något spännande att berätta och påminna dig om. Sanningen om dig själv.
Förhandla med barnet inom dig i stället för att låtsas som om det inte finns. Att vara vuxen på allvar är också att våga vara barn – på allvar. Rädsla urholkar själen!”
(MARIA SCHERER i boken ”Du är inte ensam”)
Kommentarer
Trackback
