Olika roliga? sätt att se på kärlek
Har just läst ut den prisbelönta romanen Den vidunderliga kärlekens historia, av Carl-Johan Vallgren. (Bästa roman 2002) I slutet kommer ett stycke som på sitt sätt vill visa ett sätt att se på kärlekens ursprung.
"I Platons "Symposium" berättas följande historia om kärlekens ursprung: I urtiden fanns varken mannen eller kvinnan, utan istället olika sammansmältningar av dessa. De var utrustade med två ansikten, fyra armar, fyra ben, fyra fötter, och så vidare; de var förenade rygg mot rygg och kunde därför gå både framlänges och baklänges. Vissa bestod av två manliga delar, andra av två kvinnliga, och en tredje grupp, den största, var till hälften man och till hälften kvinna. Dessa fyrbenta urmänniskor, berättar Platon, var så till den grad maktlystna att de utgjorde ett hot för gudarna. Därför beslutade sig Zeus för att dela dem i två och på så vis reducera deras styrka. Så uppstod mannen och kvinnan.
Men när deras ursprungliga gestalt var delad drevs de av längtan att återförenas. Så förklarar Platon, och senare Barefoot, kärleken: som begäret att växa samman.
'Var och en av oss är bara en halvdel av en ursprunglig människa', skulle han skriva. Kärleken är sökandet efter den förlorade hälften, och strävan efter sammansmältningen med densamma. I evighet."
Det där var väl mer saga, men förklarar på sitt sätt det som andra böcker beskriver mer psykologiskt?
”Det du älskar hos din partner är det du begravde hos dig själv för att överleva; det som först attraherade dig och för ett ögonblick befriade dig, kommer med tiden att röra upp det som har varit förbjudet och få dig att vrida dig av obehag.”
”De konflikter du har med din partner är förkroppsliganden av de konflikter som pågår inom dig. Allt du antingen idealiserar eller föraktar hos partnern är troligen, i viss mån, sant beträffande dig själv. I större eller mindre grad förkroppsligar din partner de förnekade drag hos dig själv som du inte kan leva med och de positiva drag hos det förlorade jaget som du inte kan leva utan.”
(HARVILLE HENDRIX i boken ”Tag vara på den kärlek du finner”)
"I Platons "Symposium" berättas följande historia om kärlekens ursprung: I urtiden fanns varken mannen eller kvinnan, utan istället olika sammansmältningar av dessa. De var utrustade med två ansikten, fyra armar, fyra ben, fyra fötter, och så vidare; de var förenade rygg mot rygg och kunde därför gå både framlänges och baklänges. Vissa bestod av två manliga delar, andra av två kvinnliga, och en tredje grupp, den största, var till hälften man och till hälften kvinna. Dessa fyrbenta urmänniskor, berättar Platon, var så till den grad maktlystna att de utgjorde ett hot för gudarna. Därför beslutade sig Zeus för att dela dem i två och på så vis reducera deras styrka. Så uppstod mannen och kvinnan.
Men när deras ursprungliga gestalt var delad drevs de av längtan att återförenas. Så förklarar Platon, och senare Barefoot, kärleken: som begäret att växa samman.
'Var och en av oss är bara en halvdel av en ursprunglig människa', skulle han skriva. Kärleken är sökandet efter den förlorade hälften, och strävan efter sammansmältningen med densamma. I evighet."
Det där var väl mer saga, men förklarar på sitt sätt det som andra böcker beskriver mer psykologiskt?
”Det du älskar hos din partner är det du begravde hos dig själv för att överleva; det som först attraherade dig och för ett ögonblick befriade dig, kommer med tiden att röra upp det som har varit förbjudet och få dig att vrida dig av obehag.”
”De konflikter du har med din partner är förkroppsliganden av de konflikter som pågår inom dig. Allt du antingen idealiserar eller föraktar hos partnern är troligen, i viss mån, sant beträffande dig själv. I större eller mindre grad förkroppsligar din partner de förnekade drag hos dig själv som du inte kan leva med och de positiva drag hos det förlorade jaget som du inte kan leva utan.”
(HARVILLE HENDRIX i boken ”Tag vara på den kärlek du finner”)
Kommentarer
Trackback
