En del saker vet man inte ens att kroppen inte förlåtit
När du har löst – och förlåtit – ett cellminne har du också gett dina framtida celler annan information och din kropp kan ta itu med sin läkning.
Allting finns kvar i cellerna i kroppen, som minns allt. Och ungefär som att hjärnan inte vet att skilja på vad som är fantasi och verklighet, så är allt verkligt för hjärnan, eller overkligt ? ;o)
Några enkla exempel på detta är t ex när vi sitter framför en film och rycks med. Fastän det inte är på riktigt blir vi ändå rädda, ledsna eller skrattar =D
Ett annat exempel är ens egen fantasi som också spelar en spratt. Antingen jagar man upp sig själv i vaket tillstånd, eller när vi sover. Jag gissar att vi på något sätt lyckas kontrollera detta bättre ju äldre vi blir. Det är nog inte helt säkert.
Men det händer oftare när vi är barn kanske, att vi drömmer att vi går på toaletten och kissar...... och kroppen tror att det är sant, fast vi ligger kvar i sängen. Och så händer en liten olycka ;o) Det kan ju vara så också att vi inte lika ofta drömmer samma drömmar när vi är vuxna?
Själv har jag dock ett flertal gånger varit med om (i vuxen ålder) att jag levt mig in i något så att kroppen varit ute på vift både inne i lägenheten och utanför - på riktigt. Gått i sömnen alltså.
Den här "förlåtelseresan" förklarar alltså att det som man varit med om som barn, behöver inte varit någon "stor grej" och som barnet då inte förstod och blev arg, rädd och ledsen för t ex, finns kvar i cellminnet. Även om vi som vuxen nu förstår vad som hände då och har i vuxen person "förlåtit" den gången när någon glömde förklara en sak som man inte förstod, så finns det minnet kvar i kroppen och den lilla 4-åringen finns också kvar.
Man gör en resa och lever sig in i barnet igen och försöker se (OCH KÄNNA) det som hände ur barnets ögon och försöker också förklara och förlåta ev. sig själv och/eller någon fler inblandad och sen släppa det.
Låter säkert flummigt. Författaren som har skrivit boken Resan är mycket mer tydlig och logisk och har ju dessutom en hel bok på sig att förklara ;o)
Kommer mera
Allting finns kvar i cellerna i kroppen, som minns allt. Och ungefär som att hjärnan inte vet att skilja på vad som är fantasi och verklighet, så är allt verkligt för hjärnan, eller overkligt ? ;o)
Några enkla exempel på detta är t ex när vi sitter framför en film och rycks med. Fastän det inte är på riktigt blir vi ändå rädda, ledsna eller skrattar =D
Ett annat exempel är ens egen fantasi som också spelar en spratt. Antingen jagar man upp sig själv i vaket tillstånd, eller när vi sover. Jag gissar att vi på något sätt lyckas kontrollera detta bättre ju äldre vi blir. Det är nog inte helt säkert.
Men det händer oftare när vi är barn kanske, att vi drömmer att vi går på toaletten och kissar...... och kroppen tror att det är sant, fast vi ligger kvar i sängen. Och så händer en liten olycka ;o) Det kan ju vara så också att vi inte lika ofta drömmer samma drömmar när vi är vuxna?
Själv har jag dock ett flertal gånger varit med om (i vuxen ålder) att jag levt mig in i något så att kroppen varit ute på vift både inne i lägenheten och utanför - på riktigt. Gått i sömnen alltså.
Den här "förlåtelseresan" förklarar alltså att det som man varit med om som barn, behöver inte varit någon "stor grej" och som barnet då inte förstod och blev arg, rädd och ledsen för t ex, finns kvar i cellminnet. Även om vi som vuxen nu förstår vad som hände då och har i vuxen person "förlåtit" den gången när någon glömde förklara en sak som man inte förstod, så finns det minnet kvar i kroppen och den lilla 4-åringen finns också kvar.
Man gör en resa och lever sig in i barnet igen och försöker se (OCH KÄNNA) det som hände ur barnets ögon och försöker också förklara och förlåta ev. sig själv och/eller någon fler inblandad och sen släppa det.
Låter säkert flummigt. Författaren som har skrivit boken Resan är mycket mer tydlig och logisk och har ju dessutom en hel bok på sig att förklara ;o)
Kommer mera
Kommentarer
Trackback
