Svanskotan!

Hallå!

Vill bara dela med mig av den kloka sida med en lång berättelse som mynnar ut i en liten men ack så viktig detalj! Svanskotan!

eller svansryggen som en läkare i den här berättelsen kallar den för.

Kolla in
http://www.rubenshalsa.se/

som ett exempel på vad en liten svanskota kan ställa till med. Och mycket annat

man får klicka vidare och läsa på fliken "INSIKTER"

och där berättar han steg för steg vad han gått igenom och under insikt nr 5, kommer den viktiga detaljen fram, och där står detta som jag kopierar för det finns ingen direktlänk mer än webbadressen ovan

ATT KOMMA TILL INSIKT 5

 

"Jag minns att Börje sa till mig redan vid hans första undersökning av mig att jag
hade brutit svanskotan, eller "svansryggen" som han kallade det.
När jag flera år senare även sökte mig till en otroligt kunnig och seriös
helhetsterapeut, som även var kiropraktor, sade han också till mig att min
svanskota var bruten.
Han lyckades via ändtarmen ta tag i den och bryta tillbaka den, men det
behövdes 2 justeringar innan den föll tillbaka på sin plats.
Han använde givetvis glidmedel och engångshandskar, men det var otroligt
jobbigt att få upp en hel hand i ändan.
Men jag hade blivit grymt duktig på att slappna av efter åratals praktiserande
av yoga, meditation och andningsövningar.
Dessutom hade jag ju redan i 12 års tid blivit van vid dagliga, ständiga och
kraftiga smärtor.
Så det gick ganska snabbt och smidigt att fixa min svanskota.
- Du är en mästare på att slappna av! sa han till mig.

När svanskotan kom tillbaka på sin rätta plats igen kunde jag direkt efter
behandlingen känna hur energin började flöda ner i benen, vilken härlig känsla!
Samtliga nerver som går ner i benen ligger precis bredvid svanskotan, så det
var inte konstigt att mina underben mådde som de gjorde eftersom nerverna
ner till dem var i kläm.

Jag tyckte bara det var otroligt dåligt att alla dessa ortopeder, kirurger,
reumatologer och sjukgymnaster som undersökt mig inte hade någon som
helst kunskap om detta.
Detta var EN av de orsaker som påverkade mina svullnader, smärtor och
kramper i mina underben.

Jag kom senare på när jag bröt min svanskota.
Det hände när jag var 17 år.
Jag vaknade upp en lördagsmorgon och kunde inte känna mina ben!
Och jag kunde inte heller röra dem!
In till Falköpings sjukhus och blev där inlagd för observation.
De gjorde alla möjliga undersökningar på mig, tog ryggmärgsvätskeprov,
gjorde neurologiska undersökningar, blodprover mm.
Ju längre tiden gick desto mörkare var chanserna att jag skulle få
tillbaka känseln och rörelseförmågan i mina ben sa läkarna.
- Det här verkar allvarligt, sa de.
Men INGEN förklaring hade de.
Jag var alltså bara 17 år, i början av mitt liv och låg i en sjukhussäng med
helt förlamade ben.
Jag fick hemska tankar om att nu är det kört.
Jag kommer alltså att få leva som ett kolli resten av mitt liv!
Jag började fundera på självmord som enda utväg.
Jäklar vad dåligt jag mådde, jag var alldeles förtvivlad!

Senare har jag kommit på, när jag förstod det här med svanskotan,
hur det hela gick till.
På fredagskvällen hade jag varit med och spelat innefotboll med mina
arbetskollegor.
Det gick ganska häftigt till ibland och jag blev omkulltacklad av en stor kille.
Jag landade på ändan, på svanskotan.
Det gjorde hemskt ont och jag fick halta av planen.
Men efter en halvtimme, när jag skulle hem, kändes allt som vanligt igen.
Och jag tänkte ju inte på detta när jag låg där förlamad på sjukhuset
dagen efter.
Och ingen av läkarna och experterna som undersökte mig kollade på vare
sig ryggraden eller svanskotan.
Efter 3 dagar släppte alltsammans ganska snabbt.
Känseln och rörelseförmågan i benen kom tillbaka!
Läkarna förklarade alltsamman med att "det antagligen var något virus".

Jag fick i alla fall med mig en positiv sak från denna hemska 3-dagars
vistelse på sjukhuset.
Eftersom jag låg på observation satte de dropp på mig.
Efter en dag kände jag att det gjorde ont och att armen var svullen.
Jag ringde på klockan och en sköterska kom.
Hon konstaterade snabbt att droppet läckte ut i armmuskeln så de
behövde sticka mig igen.
De provade på andra armen, de fick inte till det.
De provade handleden, de provade på fotleden, handryggen.
Tydligen var mina blodådror "livliga" för de rullade alltid undan från nålen.
De ringde efter en duktig sköterska som kom och försökte, sen ringde de
efter en läkare som provade.
Och jag som mådde så otroligt dåligt av att bli stucken av nålar och sprutor!
Jag var nära att svimma av stress ibland.
Jag hade ju nål- och sprutfobi!
Till slut var jag helt genomsvettig och så totalt utmattad att jag inte längre
orkade bry mig.
De stack mig 34 gånger över hela kroppen utan att lyckas.
Till slut ringde de till en kirurg som fick komma med en extra fin nål.
Äntligen lyckades de få till det!
Efter detta har jag aldrig någonsin mer varit rädd för sprutor och nålstick..."

 

Må så gott

Ingela

Kommentarer
Postat av: jessica

Nålstickningen påminner om min egen upplevelse i exakt samma ålder när jag blivit tappad av enormt mycket blod i samband med inre blödningar..de fick ta till en expert för att lyckas få fram blod ur kroppen på mig och även har nålfobi (fast min är inte botad)- till råga på allt så sades det att alla deras blodprov försvann så jag var tvungen att ta om det än en gång en dryg vecka senare!

2009-11-27 @ 14:48:20
Postat av: Ingela

Himmel, puh...

2009-11-27 @ 21:44:16

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0