Because och Trollrik

Det som jag tycker är intressant när man förlåter är att man läker fortare och bättre? Förlåtelse är healing. Någon kanske har läst t ex "Resan" av Brandon Bays. Hon "förlät" bort en stor tumör i magen, den var stor som en basketboll. 6 veckor tog det att gräva i sig själv och förlåta det hon hittade så att den försvann utan ett spår.

Det här är högst subjektivt såklart, men om jag går till mig själv och tänker på de skador jag råkat ut för som kommit i samband med djuraktiviteter så har jag inte vad jag kan känna, fått några stora men av det eller något som hindrar mig.
När jag var liten blev jag hundbiten i ansiktet, genom munnen och kinden och genom armen. Det har läkt utan några större spår, men framför allt har det aldrig fallit mig in att vara hundrädd.

Alla de gånger jag ramlat av har jag knappt fått ett blåmärke, än mindre brutit eller vrickat mig. Mestadels ute på lägdar eller i skogen men även i ett hinder nån enstaka gång. Ett knä fläktes upp när jag körde en skenande häst. Det syddes igen och jag fick hålla benet rakt och på kryckor ett tag för att inte dra upp det, men jag kan inte känna att något blev skadat eller inte läkt riktigt. Får väl se när jag blir äldre ;o)

De grejer som jag dock mig veterligen inte kan koppla till djur, utan det är sjukdomar och skador som kommit andra vägar, de biter sig mer envist fast och har gett mer utslag även efteråt. De lär väl följa mig tills jag har lärt mig det jag ska lära mig av detta? De kan också spela roller i dramat som kallas livet och ha viktiga poänger på andra sätt? =)
Att förlåta djur faller sig dock naturligt (för mig), att det ska vara så knepigt ibland med människor... :-P