Because och Trollrik

 

 

• Under senare delen av sextiotalet fanns knappast datorer. Vi satt med räknesnurror vid universiteten. I det svenska flygvapnet fanns fortfarande ”flygande tunnan” (Saab 29) kvar. Veteranbilarna saknade nästan all elektronisk utrustning. Vi befann oss på elektronikens tidiga stenålder.

 

• Att halvmanuellt styra en bromsraket som sitter under månlandaren och att under sex månfärder på raken lyckas landa sammanlagt tolv astronauter på månen, det klarar endast Nixon av i sin fantasi. Månlandningarna var och är en gigantisk bluff!

 

• Astronauterna hade ”soppatorsk” på månen. Endast en kort blick på månlandaren ”Eagle” räcker till för att inse detta. Månlandaren som släpptes från moderfarkosten (som cirkulerade runt månen med en fart på cirka 6 000 km/h) måste bromsas till nästan stillastående över månens yta innan den sänks ner och landar. När landaren sedan ska återvända till jorden måste den göra samma färd baklänges. Det fanns helt enkelt inte bränsle på månlandaren för att klara av detta.

 

• Månlandaren vägde cirka 12 gånger mindre än ett Boeingplan modell 747 (tomvikt). Men vid farten 6 000 km/h har landaren ungefär tre gånger mera rörelseenergi än ett Boeingplan som färdas med hastigheten 1 000 km/h! Rörelseenergin beror av hastigheten i kvadrat (6 000 i kvadrat är 36 gånger mera än 1 000 i kvadrat). Rörelseenergin som först ska ”bromsas bort” före landningen och sedan tillföras när månlandaren ska dockas med moderskeppet är sex gånger större än rörelseenergin hos ett Boeingplan i full fart. Tro mig - astronauterna hade ”soppatorsk” på månen – aj, aj, aj!

 

• Månen är pudrad med ett lager damm som bildats vid meteoritnedslag under miljarder år. Kratrar, i hela skalan från pyttesmå till jättelika, finns över hela månens yta. De äldsta är fyllda med måndamm och de yngsta kratrarna har bara ett tunt lager damm. Hela planeten är full med stenar i alla storlekar - från småsten till stora klippblock. Hur kan någon enda person tro på att vi törs landa med bemannade farkoster i en sådan miljö - utan att först ha testat tekniken med obemannade landare?

 

• Den superhemliga grupp, som skötte informationen om månlandningarna till massmedia i världen, befann sig på minst ett ljusårs avstånd från närmaste fysiker. I sista stund styrdes månlandaren Eagle litet längre bort vid landningen. Den tilltänkta landningsplatsen visade sig vara en kraterkant. Oj, oj, oj - vilken rysare. Det fanns inte bränsle kvar till landningen mer än några få sekunder när Eagle hade landat i Stillhetens hav. Denna historiebeskrivning låter spännande – men den är obegripligt naiv.

 

• Att sänka ner en månlandare på 14,5 ton i perfekt upprätt ställning på månen med en bromsraket - för över 40 år sedan - var en oerhörd teknisk utmaning. Men att dessutom i sista stund kunna förflytta månlandaren i sidled för att undvika att landa vid en farlig kraterkant - var helt omöjligt. Att klara av att landa sex gånger i sträck utan problem och till råga på allt även lyckas återvända till jorden alla sex gånger utan incidenter – den tekniken ligger ännu idag flera årtionden framför oss.

 

• Nog måste det ha varit roligt att spela golf på månen och köra omkring i månbilar och skutta omkring i måndammet och samla grus i säckar. Astronauterna måste ha varit glada som kalvar på grönbete. Jag vill inte såra någon människa men sanningen är att dessa shower inte filmades på månen. Månlandningarna är bara månskenshistorier!

 

• Landar man med hjälp av bromsraketer på månen skapas ett dammoln som ingen kan föreställa sig. En yta lika stor som en hel fotbollsplan kommer att blåsas ren. Foton av djupa skoavtryck i måndammet nära landaren är naturligtvis tagna i en studio.

 

• Det är en tragedi för alla inblandade att tvingas leva med månlögnerna. När vi är unga kan vi luras in i vad som helst, men när vi åldras blir vi visare. Låt alla inblandade och deras närmaste anhöriga slippa ifrån galenskaperna.

 

• Armstrongs aska spreds nyss från ett hangarfartyg i havet. Varför stod inte hela USA stilla och firade sin hjälte? Om månlandningarna verkligen var sanna så var detta den största framgången i USA-s tekniska historia - en triumf för hela mänskligheten. Det börjar bli pinsamt – det är för många som känner till sanningen. Det är orsaken till varför inte hela USA iakttog en tyst minut för att hedra sin rymdhjälte.

 

• Situationen har blivit absurd. Den falska informationen om månlandningarna har nått skollitteraturen. Vi måste lära ut sanning och inte lögn i våra skolor. Nu måste folk som känner till sanningen reagera. Den enda förklaringen till att så få träder fram är naturligtvis rädsla. Lögner frodas i en rädd värld. Våra barn måste få andas sanning.

 

Solen är snäll på jorden men den är brutal på månen. Solen skickar ut elektromagnetisk strålning i alla våglängder från extremt kortvågigt till extremt långvågigt ljus. Där finns gammastålning, röntgenstrålning, ultraviolett ljus, synligt ljus, infrarött ljus och så vidare. Den kastar även ut skurar av laddade partiklar i rymden. Tack vare jordens magnetfält och jordens atmosfär är vår planet beboelig. I magnetfältet runt jorden fångas huvuddelen av de laddade partiklarna upp och i atmosfären filtreras alla farliga våglängder bort från solljuset - innan snällt och vänligt ljus når ner till markytan där vi lever. 

 

Att låta astronauter promenera omkring i rymddräkter på månen (som både saknar magnetiskt fält och atmosfär) är att leka med döden. Rymdstationer som är specialkonstruerade för att klara bombardemanget av laddade partiklar och som filtrerar bort all livsfarlig strålning från solen är absolut nödvändiga för att kunna vistas någon längre tid på månen. Det finns många riskfaktorer. Ibland skickas intensiv gammastrålning ut från solen och den kommer utan förvarning. Den kommer med ljusets hastighet. Rymddräkter ger inget skydd. Gammastrålningen steker astronauterna invändigt. De drabbas oundvikligen av cancer – förr eller senare. Ur säkerhetssynpunkt bör ”utomhusvistelse” på månen bara ske i nödfall. Att skicka ut astronauter som promenerar omkring i måndammet och samlar ihop en massa mångrus – i flera timmar - är att utsätta astronauterna för livsfara. Men detta har naturligtvis inte inträffat. Skytteltrafiken till månen under Nixons presidentperiod är en bluff.

 

Den stora frågan är - hur är det möjligt att tron på månlandningarna fortfarande lever kvar?