Because och Trollrik

"Vägen till ansvar är vägen till frihet. När en människa slutar intala sig själv att det är någon annans fel, öppnar sig en ny värld för honom. Att förstå och acceptera sig själv är en förutsättning för att kunna acceptera konsekvenserna av sina handlingar. Han behöver inte längre tigga förståelse från andra eller förödmjuka sig för att få det.

 

När en individ accepterar sin skugga måste han emellertid för alltid ge upp idén om den egna perfektionen. Han måste inse att han aldrig blir perfekt: han kommer aldrig att leva tillräckligt länge för att kunna ändra på allt det han inte tycker om hos sig själv. Han måste modifiera sina föreställningar om vad som är psykisk utveckling och mognad. Skulle han verkligen bli lyckligare av att disciplinera sig själv bättre eller av att äga ett hus? Om han inte är nöjd med vad han är idag, är det då troligt att han blir det i en fjärran framtid? Är det verkligen så viktigt att vara på det ena eller andra sättet? Skulle det inte vara att föredra om han i stället utvecklade ett större mått av tolerans för det han verkligen är? En av förändringens paradoxer är att den ofta inträffar först när vi har slutat sträva efter den.

 

Ett visst mått av självdistans hjälper individen att få perspektiv på sin egen tillvaro och på människorna omkring honom. I stället för att föra honom längre bort från livet hjälper självdistansen honom att engagera sig djupare i det. Den man som accepterar sin egen relativitet accepterar också andras relativitet. I en värld där han inte måste vakta på varje steg han tar, kan han andas lättare. När han känner sin egen skugga, fruktar han inte längre att andra ska förvandlas till ondskefulla tigrar och attackera honom. Han kan nu uppskatta insikten att vi alla, på ett eller annat sätt, är beroende av varandra.

 

Den goda läxan vi kan lära oss av skuggan är tolerans. Att upptäcka sin egen sårbarhet gör en man mer tolerant inför andra människors felsteg. När han upptäcker sina egna behov av uppskattning och förståelse blir han mer uppmärksam och förstående gentemot andra. Att erkänna sitt eget ofrånkomliga beroende gör att han kan erkänna andras beroende av honom. Han känner sig inte längre tyranniserad av krav som ställs på honom, och han slutar också att tyrannisera andra med sina egna krav. Han vinner tillträde till tacksamhetens värld, för han vet att trots att ingen är skyldig honom någonting, så finns det alltid någon som ger honom ett handtag.”

 

(GUY CORNEAU i boken ”Frånvarande fäder, förlorade söner”)