Hur finanseliten opererar:
Han beskriver att policyn hos dessa rövarbaroner och de nyttiga idioter som agerar språkrör åt dem bland nyliberalerna går ut på att det enda målet för affärer bör vara att maximera vinster, oavsett de sociala och miljömässiga konsekvenserna, samt att regleringar från staten ska vara minimala och att allt ska privatiseras. Perkins uppgifter bekräftas av Nobelpristagaren och nationalekonomen Joseph Stiglitz, som i flera år var chefsekonom på Världsbanken. I en intervju med journalisten Greg Palast på BBC förklarade Stiglitz tydligt hur finanseliten opererar:
Det första steget är PRIVATISERING, vilket Stiglitz säger snarare borde kallas korruptifiering. Hellre än att motsätta sig försäljning av statliga industrier så sålde diverse länders ledare i många utsatta länder glatt ut sina elektricitets- och vattenföretag, med Världsbankens krav som medel för att tysta dem som kritiserade besluten. Vad gäller ledarna i länderna berättade Stiglitz målande hur "man kunde se deras ögon vidgas vid utsikterna till tioprocentiga provisioner, utbetalda till schweiziska bankkonton."
Det andra steget är AVREGLERING av kapitalmarknaderna. I teorin innebär det att investeringskapital kan flöda in och ut. Tyvärr, som i fallen med exempelvis Indonesien och Brasilien, flödade kapitalet bara ut. Stiglitz kallar detta för "heta pengar"-cykeln. Pengar kommer in till spekulation i fastigheter och valuta, men flyr sen vid minsta tecken på problem. Ett lands reserver kan tömmas på dagar eller timmar. När det sker kräver IMF att länderna höjer räntorna till 50-80 procent för att få spekulanterna att komma tillbaka med landets valutareserv.
Det tredje steget är MARKNADSBASERAD PRISSÄTTNING, ett finare uttryck för att höja priserna på mat, vatten och hushållsgas. Det leder till steg tre-och-ett-halvt: det som Stiglitz kallar IMF-upploppen. "IMF-upploppen är plågsamt förutsägbara. När ett land är 'nere för räkning', drar IMF nytta av situationen och pressar ut den sista blodsdroppen ur dem.De skruvar upp värmen tills hela grytan exploderar, som när IMF avskaffade subventioner för mat och bränsle för fattiga i Indonesien 1998. Resultatet var förutsägbart" sa Stiglitz. Högre räntor förstörde egendomars värde, ödelade industriproduktion och tömde länders kassakistor.
Ett fjärde steg är vad IMF skrattretande nog kallar "strategi för fattigdomsbekämpning": FRIHANDEL. Stiglitz liknar WTO-frihandel vid opiumkrig.
Det första steget är PRIVATISERING, vilket Stiglitz säger snarare borde kallas korruptifiering. Hellre än att motsätta sig försäljning av statliga industrier så sålde diverse länders ledare i många utsatta länder glatt ut sina elektricitets- och vattenföretag, med Världsbankens krav som medel för att tysta dem som kritiserade besluten. Vad gäller ledarna i länderna berättade Stiglitz målande hur "man kunde se deras ögon vidgas vid utsikterna till tioprocentiga provisioner, utbetalda till schweiziska bankkonton."
Det andra steget är AVREGLERING av kapitalmarknaderna. I teorin innebär det att investeringskapital kan flöda in och ut. Tyvärr, som i fallen med exempelvis Indonesien och Brasilien, flödade kapitalet bara ut. Stiglitz kallar detta för "heta pengar"-cykeln. Pengar kommer in till spekulation i fastigheter och valuta, men flyr sen vid minsta tecken på problem. Ett lands reserver kan tömmas på dagar eller timmar. När det sker kräver IMF att länderna höjer räntorna till 50-80 procent för att få spekulanterna att komma tillbaka med landets valutareserv.
Det tredje steget är MARKNADSBASERAD PRISSÄTTNING, ett finare uttryck för att höja priserna på mat, vatten och hushållsgas. Det leder till steg tre-och-ett-halvt: det som Stiglitz kallar IMF-upploppen. "IMF-upploppen är plågsamt förutsägbara. När ett land är 'nere för räkning', drar IMF nytta av situationen och pressar ut den sista blodsdroppen ur dem.De skruvar upp värmen tills hela grytan exploderar, som när IMF avskaffade subventioner för mat och bränsle för fattiga i Indonesien 1998. Resultatet var förutsägbart" sa Stiglitz. Högre räntor förstörde egendomars värde, ödelade industriproduktion och tömde länders kassakistor.
Ett fjärde steg är vad IMF skrattretande nog kallar "strategi för fattigdomsbekämpning": FRIHANDEL. Stiglitz liknar WTO-frihandel vid opiumkrig.
Kommentarer
Trackback
